Missionsprovinsens identitet

Det senaste halvåret har Sändebrevet förmedlat ett antal artiklar som på olika sätt behandlar vad det vill säga att vara församling och en del av Kristi kyrka. Vi har försökt lyfta flera perspektiv för att hjälpa till i vår gemensamma reflektion kring Missionsprovinsens identitet. Nedan finns en artikel att läsa av TD Rune Imberg, forskningschef på Församlingsfakulteten. Han tar avstamp i den nicenska trosbekännelsen. Läs, begrunda – och ge gärna respons!

(Artikeln finns även i Sändebrev 80, sidan 6)

Kyrkans fyra kännetecken

Under senare år har man i svenska sammanhang ofta lyft fram en skrift som Martin Luther skrev 1539, Om koncilierna och kyrkan. Där kommer han in på det han kallar kyrkans sju kännetecken, nämligen ordet – dopet – nattvarden – bikten – ämbetet – bönen – korset.
Alla dessa sju kännetecken är viktiga, och vi möter dem i olika sammanhang. I Luthers lilla katekes, t ex, återfinns de flesta av dem (särskilt dopet, nattvarden, bikten och bönen), både i hans egen framställning och sedan i 1878 års katekesutveckling. – Luthers skrift finns numera i en svensk översättning, utgiven av SLEF-Media i Finland; i Sverige säljs den bl a genom BV-förlag. Vidare har Sebastian Grünbaum nyligen publicerat en småskrift på 16 sidor där han behandlar Luthers framställning. Den heter Kyrkans sju kännetecken och är utgiven av det evangelisk-lutherska missionsstiftet i Finland, vår systerorganisation i Finland.
Luthers resonemang kring kyrkans sju kännetecken är väl värda att diskutera och sprida, men det finns faktiskt en ännu viktigare text om ”kyrkans kännetecken”. Den förbises ofta i många sammanhang, vilket är mycket beklagligt. Till skillnad från Luthers skrift har denna text en mycket officiell karaktär, och de flesta aktiva kyrkokristna är väl bekanta med den, dessutom kan många kristna den utantill. Jag syftar på den s k nicenska trosbekännelsen, som tillkom i samband med det ekumeniska konciliet (kyrkomötet) i Nicaea 325 och fick sin definitiva utformning vid tiden för konciliet i Konstantinopel 381.
Den nicenska trosbekännelsen ingår som en av tio texter i Konkordieboken, ett bekännelsedokument som Svenska kyrkan antagit (bl a åberopas Konkordieboken i 1686 års kyrkolag). För svensk och finländsk del tillkommer att den nicenska trosbekännelsen även nämns i Uppsala mötes beslut, 1593, likaså åberopas den i Svenska kyrkans Kyrkoordning, § 1. För de flesta evangelisk-lutherska kyrkor har denna trosbekännelse alltså högsta tänkbara dignitet näst Skriften, och de flesta kyrkor använder den regelbundet i sina gudstjänster.
Vad säger då denna mycket auktoritativa text om kyrkan? I den version som nu används i våra gudstjänster står det så här i den avslutande, tredje delen:

Jag tror... på den helige Ande, Herren och livgivaren,
som utgår av Fadern och Sonen,
på honom som tillika med Fadern och Sonen tillbedes och äras
och som har talat genom profeterna;

och på en enda, helig, allmännelig och apostolisk kyrka.

Jag bekänner ett enda dop, till syndernas förlåtelse,
och förväntar de dödas uppståndelse
och den tillkommande världens liv.

Här ser vi ganska tydligt, vilket t o m framgår av typografin, att tredje trosartikeln består av tre delar. Den första delen handlar om Anden; bortsett från ett omdiskuterat tillägg (filioque på latin, och Sonen på svenska) är formuleringarna inte särskilt anmärkningsvärda; de går bl a tillbaka till Jesu egen undervisning i Johannesevangeliet. Del två, som vi återkommer till, handlar om kyrkan, del tre om den kristnes liv här på jorden och övergången till den segrande kyrkan i himmelen – dopet och syndernas förlåtelse här, sedan uppståndelsen, till sist det eviga livet där.
Innan vi kommer in på det som här sägs om kyrkans kännetecken kan vi konstatera att framställningen beskriver ett slags process: Först beskrivs den Helige Ande – sedan var den Helige Ande verkar (i kyrkan) – till sist vad den Helige Andes verksamhet handlar om (dop och syndaförlåtelse – uppståndelse – evigt liv).
Låt oss då komma in på de fyra kännetecken som vi möter i den nicenska trosbekännelsen och särskilt fokusera tre perspektiv: faktum – glädjeämne – utmaning.

Kyrkan är en
Ordet ”en” kan vara ganska lurigt på svenska. Jämför dessa båda påståenden, som ser identiskt lika ut: ”Jag ser en häst”, respektive ”jag ser en häst”.
Men man kan läsa satserna på två olika sätt, och man kan även få fram denna skillnad genom att kursivera texten på olika sätt: ”Jag ser en häst”, respektive ”jag ser en häst”. I det förra fallet ser jag en häst, inte en hund eller älg, i det senare fallet ser jag en häst, inte två. På svenska kan vi lätt förväxla obestämd artikel (”en häst”) med räkneordet (”en häst”), men det problemet finns inte på latin eller grekiska som konstrueras på ett helt annat sätt.
Just denna problematik spökar, på svenska, i våra mest kända trosbekännelser. Den apostoliska trosbekännelsen kan läsas och förstås på två olika sätt.
”Vi tror på... en helig, allmännelig kyrka”.
Här ska ordet ”en” inte betonas, eftersom det inte handlar om räkneordet ”en” utan om den obestämda artikeln. Här finns alltså bara två betydelsebärande element, nämligen helig och allmännelig, inte tre. Här bekänner vi alltså inte kyrkans enhet!
I den nicenska trosbekännelsen, som ser ganska likartad ut, handlar det inte om tre utan om fyra betydelsebärande uttryck:
”Jag tror... på en enda, helig, allmännelig och apostolisk kyrka”.
Här är alla fyra orden betydelsebärande enligt den grekiska grundtexten – en, helig, allmännelig (eller katolsk) och apostolisk. För att det inte ska vara oklart om att det handlar om räkneordet (”en”) och inte om obestämd artikel (”en”), har man på svenska valt att förlänga uttrycket, alltså att återge ”en” med ”en enda”.
Efter denna genomgång kan vi därmed konstatera, att den kristna kyrkan ända sedan 300-talet uttryckligen har bekänt att det finns en enda kyrka. Däremot finns det, tyvärr, många olika kyrkoorganisationer (konfessioner).
Att Kyrkan är en är ett faktum, eftersom den utgör Kristi kropp. Denna enhet lyfter Jesus själv fram, likaså apostlarna, vid många tillfällen. Jesu undervisning i t ex Joh. 15 om vinträdet och grenarna, liksom i 17:21 om enheten mellan Fadern, Sonen och lärjungarna, visar att Kyrkan rent faktiskt är en och bara kan vara en.
Splittringen i olika kyrkliga konfessioner är ett tragiskt faktum, men innerst inne är Kyrkan som Kristi kropp alltid en, något som Paulus betonar i 1 Kor. 12:12-13 och Ef. 4:4-5.
Den faktiska enheten mitt i all splittring utgör alltså ett faktum och ett glädjeämne men samtidigt en utmaning till oss. Inte bara i Svenska kyrkan utan också i Missionsprovinsen!

Kyrkan är helig
Också Kyrkans helighet hänger samman med Jesus. I inledningen till Joh. 15, där han beskriver sig själv som den sanna vinstocken, framgår det att Fadern renar och helgar kyrkan. De kristna är ”rena” eftersom Gud själv ”rensar” (grekiska: ”renar”) dem, v. 2-3.
Därför är kyrkotukten viktig. Paulus har en principiellt mycket viktig framställning av den i 1 Kor. 5. Där framgår det att kyrkotukt inte handlar om straff – att döma människor är Guds uppgift, inte vår (Rom. 2:1). I stället betonas två andra viktiga perspektiv: Kyrkotukten är till för individens skull, för att han eller hon om möjligt ska bryta med synden och göra bättring (1 Kor. 5:5). Den är också till för kyrkans och gemenskapens skull, för att inte passivitet eller mjäkighet ska få leda till en andlig och moralisk röta i organisationen, alltså kyrkan.
Bo Giertz har en intressant och talande framställning i romanen Stengrunden (del II), där man ser hur präster på 1800-talet försökte praktisera kyrkotukt i sina församlingar. Som svenskar kan vi bara beklaga att Svenska kyrkan vid kyrkomötet 1893 gav upp sin vilja att praktisera kyrkotukten. Man gjorde detta för att kunna leva vidare som statskyrka, ett beslut som lett till en rad tragiska konsekvenser.
Vi ser i diverse kyrkor och samfund en rad brister och skröpligheter. Samtidigt måste vi hålla fast vid detta faktum som även är ett glädjeämne och en utmaning: Kristi kyrka är helig och består av de heliga i Mölndal och Mölle, Kortedala och Korpilombolo (Rom. 1:7, 1 Kor. 1:2).

Kyrkan är allmännelig/katolsk
Kyrkan är också allmännelig, detta är en svensk återgivning av det grekiska ordet katolsk. Detta innebär bl a att kyrkan inte är begränsad i tid och rum: Jesus befallde oss att gå ut med evangeliet och göra alla folk till hans lärjungar, likaså lovade han att vara med oss alla dagar.
Just dessa båda aspekter i missionsbefallningen lyfter vi ofta fram, men det är viktigt dels att inte missförstå ordet ”katolsk”, dels att inte fatta ordet för snävt.
En känd formulering myntades av teologen Vincent av Lérins på 400-talet. Han menade att kyrkan behöver hålla fast vid det som blivit trott och bekänt – överallt, alltid, av alla (på latin: quod ubique, quod semper, quod ab omnibus creditum est).
Man kan också fatta benämningen katolsk på ett allt för snävt sätt, den romersk-katolska kyrkan är alltså mer romersk än katolsk, även om vi ofta lite slarvigt kallar den för den ”katolska kyrkan” och de själva ofta med förtjusning framställer sig själva på det sättet. Genom att successivt definiera nya dogmer, t ex transubstantiationsläran (1215), jungfru Marie obefläckade avlelse (1854), påvens ofelbarhet (1870) och genom att i polemik mot de evangeliska slå fast obibliska läror vid konciliet i Trient 1545-1563 har denna kyrka blivit allt mer romersk och på detta område allt mindre katolsk (och allt mindre apostolisk).
Kristi kyrkas katolicitet är ett faktum och ett glädjeämne – men utmaningen är verkligen stor. Om våra församlingar t ex kännetecknas av personer med en viss läggning, en viss klädstil, en exklusiv musikstil eller väldigt profilerade liturgiska åsikter, riskerar man att tappa katoliciteten och mer bli ett slags klubb eller en religiös organisation för likasinnade. Redan när vi läser förteckningen av apostlar (Matt. 10 med parallellställen) inser vi att dessa tolv hade en enda sak gemensam, relationen till Jesus! Som individer hade dessa tolv aldrig valt att sluta sig samman, det förstår man när man analyserar deras personligheter! Några var fromma fiskare men minst tre var hetlevrade (Simon Petrus, Jakob, Johannes) och en mer fridsam (Andreas), en revolutionär (Simon seloten), en tulltjänsteman med dåligt rykte (Levi/Matteus), en urtypen av en god evangelist (Filippus) o s v. En sådan spridning av yrken, socialgrupper, personlighetstyper behöver återfinnas även hos oss – katoliciteten kräver detta!

Kyrkan är apostolisk
Till sist kommer vi till kyrkans apostolicitet – som delvis glider in i katoliciteten ...
Nya testamentet visar tydligt att Kristi kyrka vilar på apostlarnas och profeternas grund medan Kristus själv är hörnstenen (Matt. 16:18, Ef. 2:20).
Det innebär att vi behöver hålla fast vid apostlarnas undervisning, och här är procenthalten viktig! I den kristna kyrkan gäller 100 % – inte mer, inte mindre (jfr Upp. 22:18-19).
Paulus betonar i det stora uppståndelsekapitlet, 1 Kor. 15, att det han själv tagit emot, det har han också gett vidare. Så är det, så kommer det alltid att förbli i Kristi kyrka – vi behöver bevara det vi fått (Judas v. 3-4) och intakt föra det vidare till kommande generationer. Varken mer eller mindre. Detta bekräftas i Gal. 1, där vi möter Paulus vrede. Han förbannar, i ordets riktiga betydelse, dem som förvanskar evangeliet (v. 8-9).
Även Kristi kyrkas apostolicitet är ett faktum, ett glädjeämne – och en utmaning!

Den nicenska trosbekännelsen är en viktig bekännelsetext med många vackra och fantastiska formuleringar. Men det är också viktigt för oss, i våra olika kyrkliga sammanhang, att gå i närkamp med Kyrkans enhet, helighet, katolicitet och apostolicitet, så att vi även praktiserar det vi bekänner!

Rune Imberg
Forskningschef på Församlingsfakulteten

Vårt Kansli

Kansliet: 031-51 42 47
(bäst dagtid ti-fr)
Jakob Okkels: 076-236 52 24
Pg 11 36 63-9
Bg 5210-8131 (Givartjänsten)
Mer info på kontaktsidan

Kontaktpersoner

Bengt Ådahl, biskop:
070-876 06 40
Bengt Birgersson, provinssekreterare:
070-777 26 09

Sök på webbplatsen