Den Romersk-katolska kyrkans nådelära

Inför nästa års reformationsjubileum (1517—2017) tas det många initiativ. Ett av de mera markanta är en rapport från 2013, producerad av Lutherska Världsförbundets och Romersk-katolska kyrkans kommitté angående enhet. Titeln From Conflict to Communion (Från konflikt till gemenskap) mer än antyder en ekumenisk ambition, som är berömvärd, så länge den inte blundar för avgörande skillnader mellan bekännelserna.

När den kyrkliga situationen är ostabil kan människans längtan efter andlig helhet bli så stark att hennes strävan efter enhet lämnar behovet av klarhet och sanning i sticket. TD Timo Laato lyfter i den följande artikeln fram några väsentliga skiljaktigheter mellan luthersk och romersk-katolsk nådelära. Dessa behöver beaktas för att en relevant ekumenik skall kunna bedrivas.

Roms kyrka lär Guds nåd
Den romersk-katolska kyrkan lär klart att en människa blir frälst av Guds nåd. Nåden grundar sig på den försoning som Jesus Kristus har vunnit på Golgata. Detta betonas uttryckligen vilket inte ska glömmas bort. Lagens gärningar inverkar inte på frälsningen. De förkastas helt och hållet. Istället fokuseras det på tron genom vilken människan blir delaktig av Guds nåd och dagligen lever tacksam i hans gemenskap. Till den katolska frälsningsläran hör alltså alla de protestantiska och lutherska betoningarna och det särskilt i denna ekumeniska tid då kyrkosamfunden ödmjukt och i inbördes kärlek söker komma bort ifrån de gamla motsättningarna och nå gemenskap över bekännelsegränserna i avsikt att skapa en (tillräcklig) enhet genom förtröstan på Andens hjälp. Till en sådan vision förpliktar oss Herren i sin översteprästerliga bön att ”de alla skall vara ett för att världen skall tro” (Joh. 17). Framtiden ter sig alltså verkligen ljus. Så långt har man nu hunnit i enhetssträvandena! Kristenheten håller på att växa ihop och är kanske på väg mot sin fullkomning.

Var det någon som blev förvånad? Det väntade jag mig också. Det jag ovan skrev är ändå alldeles sant. Motsvarande kan man läsa i många ekumeniska rapporter och handlingar. Så formuleras saken. Man menar att den ska tros utan några invändningar. För mig är det viktigt att du som läser detta skall möta den verklighet som verkar mäktigt i denna tid och snärjande drar med sig våra kyrkors ledare och beslutsfattare.

Roms kyrka lär Guds ”nåd”
Vid närmare undersökning finner man att Roms kyrka visst lär Guds nåd och det mycket eftertryckligt. I viss mening gör man det mer där än i andra kyrkor. Dock förändrar sig innebörden i språkbruket på ett avsevärt sätt. I Bibeln förstås Guds nåd som hans kärlek som särskilt visade sig i det faktum att Jesus dog på korset som det fullkomliga och en gång för alla framburna försoningsoffret för hela världen. När en syndare tror detta förklaras han fullständigt rättfärdig (salig) och behöver inget mer. Genom tron är han arvinge till himlen. ”Det är fullbordat!” (Joh. 19:30).

Så lär inte Roms kyrka om Guds nåd. Den lär alltså mycket, väldigt mycket om Guds nåd. Men inte enligt Bibeln. I det följande presenterar jag i korthet vad den romersk-katolska tanken om frälsningen går ut på:

a) Tron
Tron blir till genom Guds nåd eller på hans initiativ. Dock måste människan å sin sida samverka och med sin fria vilja säga ja till tron. Annars blir hon kvar i sina synder! Tron i sig frälser ännu inte om den inte är formad av kärleken (på latin fides charitate formata) eller om de goda gärningarna inte har gjort den levande. Sålunda betyder tro inte blott att människan förtröstar på Kristus utan har som en förutsättning också många andra frälsningsvillkor. Gapet mellan denna tro och den som Bibeln och den lutherska bekännelsen beskriver är vidöppet.

b) Utan lagens gärningar
Guds nåd innebär i den romersk-katolska teologin att frälsningen inte beror på lagens gärningar. Dessa förstår man som bedrövliga rester från Gamla testamentet och judendomen att försöka frälsa sig själv. Däremot förutsätter man goda gärningar hos den som ska bli salig. Först kärleken gör tron levande (jmf det föregående). I Bibeln och i lutherdomen betyder ”frälsning utan lagens gärningar” en frälsning utan gärningar över huvud. Åter noterar vi hur samma terminologi döljer i sig en helt annorlunda nådelära.

c) För Kristi skull
I den romersk-katolska kyrkan håller man naturligtvis Kristi verk på korset som uttryck för Guds stora nåd i allra högsta ära. Det är hela frälsningens grund. Men det betyder inte att hela frälsningen vilar bara på det. Också mycket annat behövs. Människan måste medverka, älska, göra goda gärningar och själv anstränga sig och helga sig. Kristi försoningsverk på Golgata är hela frälsningens grund – på den duger det att bygga vidare vad som ännu fattas i var och ens egen frälsning.
Därför har Maria lyfts upp i jämbredd med Kristus som medåterlöserska (på latin: Mediatrix omnium gratiarum). Henne ber man till och anropar om hjälp, för att hon i sin tur skall påverka sin son och göra honom välvilligt stämd mot syndare. Även andra helgon ber man ofta om hjälp. Frälst blir man alltså för Kristi skull, därom är inget tvivel, men inte bara för hans skull.

d) Rättfärdiggörelsen
Således innebär rättfärdiggörelsen i den romersk-katolska kyrkan inte att bli tillräknad rättfärdighet, då Gud av nåd för Kristi skull utan några gärningar förklarar för syndaren att alla hans synder är förlåtna, och i det ögonblicket ger honom också evigt liv. Tvärtom blir rättfärdiggörelsen en process som kräver av människan en fortsatt och uthållig medverkan. Den romersk-katolska kyrkan förkastar den bibliska och lutherska läran att en kristen är ”på samma gång syndare och rättfärdig”. Han måste bli helt och hållet rättfärdig för att sedan komma in i himmelriket.

e) Gärningarnas förtjänstfullhet
Emedan människan enligt romersk-katolsk uppfattning ständigt måste samverka till sin egen frälsning förnekar man inte goda gärningars förtjänstfullhet – förutsatt att de är gjorda i kärlek och ödmjukhet. Ändå framhåller man (tro det eller ej) att gärningarnas förtjänstfullhet djupast sett grundar sig på Guds nåd utan vilken inget kan hända.

f) Helgonens överloppsförtjänster
Särskilt heliga människor har med hjälp av den nåd de har fått lyckats göra mycket mer gott än de själva har behov av. Sådana extra förtjänster förmedlar den romersk-katolska kyrkan till den som behöver dem. Genom dem kan var och en trygga sin egen frälsning. Naturligtvis förklarar man att även denna specialmöjlighet beror på Guds nåd som hjälper och uppmuntrar de kristna att kämpa vidare i mångahanda frestelser för sin frälsning.

g) Avlaten
Den romersk-katolska kyrkan har åter helt öppet tagit avlaten i bruk. Det skedde vid tusenårsskiftet, med andra ord vid samma tidpunkt då man hade förhandlat om och kommit till samförstånd med lutheranerna angående rättfärdiggörelseläran! Förgången historia upprepar sig. Genom att skaffa sig avlat lyckas man att i förlitande på Guds nåd och hjälp förkorta sin tid i skärselden.

h) Skärselden
Skärselden behöver man eftersom så få kristna klarar av att bli helt och hållet rättfärdiga under sin livstid. De måste då renas färdigt efter sin död. Även här visar sig Guds oändliga nåd eftersom syndaren ges en möjlighet att bli fullkomlig i evigheten, på andra sidan tidens gräns.

i) Själamässorna
Också med hjälp av själamässor – som man betalar för – kan man förkorta de avlidnas tid i skärselden.

Nåd och ”nåd” – en jämförelse
Den romersk-katolska kyrkan lär alltså att en människa blir frälst av Guds nåd. I det avseendet består den frälsningslära som jag formulerade i början av denna artikel. Vid många ekumeniska samtal letar man efter minsta gemensamma nämnare. Man uttrycker sig på ett så finurligt sätt att båda parterna kan förstå det på sitt sätt. Sakförhållanden som vittnar om skillnader i läran tiger man om i den utsträckning det behövs. Därför motsvarar den frälsningslära som jag formulerade i början förvisso den romersk-katolska kyrkans lära idag utan att där har skett några förändringar sedan reformationstiden.

Frälsningen genom Guds ”nåd” betyder inte det samma som frälsningen genom Guds nåd. Den förra förutsätter människans medverkan i allt. Som sådan leder den till en oupphörlig ovisshet: Har jag uppfyllt min andel? Blir jag säkert salig? Ovissheten om hur det till sist går för mig är något som är inbyggt i den romersk-katolska frälsningsläran. Men först när Guds nåd klarnar, klarnar också det himmelska hoppet.

Till sist kan tilläggas att en kristens goda gärningar naturligtvis inte förnekas i biblisk lutherdom. De följer ofrånkomligen av tron. Men man måste noga minnas att de uteslutande hör till helgelsen. Däremot i rättfärdiggörelsen har de ingen plats. Där duger bara Kristi goda verk.

Timo Laato, TD
Nakkila, Finland


Länkar till rapporten från evangelisk-lutherska/romersk-katolska enhetskommissionen:
From Conflict to Communion – Lutheran-Catholic Common Commemoration of the Reformation in 2017
Från konflikt till gemenskap – Gemensamt lutherskt-katolskt högtidlighållande av reformationsminnet 2017

För ytterligare studium:
Joint Declaration on the Doctrine of Justification
Gemensam deklaration om rättfärdiggörelseläran

Vårt Kansli

Kansliet: 031-51 42 47
(bäst dagtid ti-fr)
Jakob Okkels: 076-236 52 24
Pg 11 36 63-9, bg 5210-8131
Mer info på kontaktsidan

Kontaktpersoner

Roland Gustafsson, biskop:
076-165 15 59
Bengt Birgersson, provinssekreterare:
070-777 26 09

Sök på webbplatsen