Burit på örnvingar

– Betraktelse –

Rubriken är hämtad från 2 Mos. 19:4 – den gammaltestamentliga läsningen till 14.e söndagen efter Trefaldighet enligt tredje årgångens läsningar.

Som stolt far till tre barn har jag fått möjligheten att ”bära”. Först har jag burit mina barn för att de inte kunde gå själva. Sedan bar jag dem när de inte orkade gå, fastän de egentligen kunde. Nu bär jag dem fortfarande ibland bara för att det känns gott att göra så. Genom att bära ett barn kan man ge det en kärlek och närhet som inte kan ges med ord. Famnen är en plats där tillit och anknytning kan få växa.

I 5 Mos 1:30–31 står det Herren, er Gud, som går framför er, skall själv strida för er, alldeles som han gjorde för er i Egypten, inför era ögon, och i öknen där du såg hur Herren, din Gud, bar dig, så som en man bär sin son, hela den väg ni vandrade tills ni kom till denna plats."

Herren liknar sin relation till sitt folk med en far som bär sin son. Illustrationen uttrycker Herrens kärlek och ömhet till sitt folk, men också folkets totala beroende av Herren som far. Israel skulle inte finnas till utan Herren. Han utvalde dem från folken till att vara hans tjänare. Israel skulle heller inte bli bevarat utan Herren. Han beskyddar dem från öknens faror genom att försörja dem med vatten, bröd och genom att stå med dem på stridens dag. Och detta gör han av ren kärlek. Det var inte för att ni var större än alla andra folk som Herren fäste sig vid er och utvalde er, ni var tvärtom mindre än alla andra folk. Utan det var därför att Herren älskade er och höll den ed som han hade svurit era fäder som Herren förde er ut med stark hand och befriade dig ur träldomshuset, ur den egyptiske kungens hand, ur faraos hand (5 Mos 7:7).

Även Guds folk i Sverige i dag blir buret av Herren. Vi tror lätt att vi klarar oss själva. Vi planerar och gör oss förhoppningar, arbetar och strävar och glömmer lätt vad vår relation till Herren går ut på – att bli burna. Vi är lika beroende av Herrens beskydd som Israel en gång var. Varje dag behöver vi höra hans ord. Ofta behöver vi gå till Herrens bord för att få ta emot hans kropp och blod till förlåtelse och nytt liv. I Herrens Ord och vid hans bord har vi en trygg plats i Guds famn. Där bär han oss.

Ett barn som aldrig får sitta i mammas eller pappas famn löper större risk som vuxen att fastna i prestationsidentitet. Du är vad du gör! Om du inte kan visa upp ett sken av aktivitet och upptagenhet, så är du ingenting. Men ett barn som får sitt behov av ömhet och närhet mättat kan lättare som vuxen vara fri i sin tjänst för medmänniskan. En sådan människa kan vara aktiv och arbeta mycket för Herren. Men hon kan också ha perioder när tjänsten rycks bort och hon får åter endast vara passiv mottagare i Guds famn. Hon är trygg också i en sådan situation.

Vi har som Guds folk fått en uppgift av Gud – att förkunna Guds härliga gärningar.

Men ni är ett utvalt släkte, ett kungligt prästerskap, ett heligt folk, ett Guds eget folk för att förkunna hans härliga gärningar, han som har kallat er från mörkret till sitt underbara ljus. Ni som förr inte var ett folk är nu Guds folk (1 Pet 2:9–10).

Den uppgiften grundar sig i att Gud har utvalt oss. Han har kallat oss vid namn. Han har burit oss. Med en sådan identitet kan vi frimodigt gripa oss an vår uppgift.

Mattias Lindström
Örkelljunga
Präst, S:t Sigfrids Trosgemenskap

Vårt Kansli

Kansliet: 031-51 42 47
(bäst dagtid ti-fr)
Jakob Okkels: 076-236 52 24
Epost: info@missionsprovinsen.se
Mer info på kontaktsidan

Kontaktpersoner

Roland Gustafsson, biskop:
076-165 15 59
Bengt Birgersson, provinssekreterare:
070-777 26 09

Sök på webbplatsen