I min deltidstjänst på Församlingsfakulteten i Göteborg ingick ett besök för Bibelskola Göteborg i Ukraina under tiden 4—14 april. Åtta studenter, reseledaren Anders Olsson från Nordisk Östmission och undertecknad vistades vid Svarta havets närhet i städerna Mykolajiv och Odessa. Vårt uppdrag var evangelisation på inte mindre än tolv skolor, barnhem, etc. Mer om detta kommer att publiceras i Nordisk Östmissions tidning och på FFG:s hemsida.

Biskop emeritus Arne Olsson har i en insändare i tidningen Dagen påpekat att prästen är kallad och sänd av Herren att förkunna hans ord.

Efter att ha besökt Sverige och mötts av liberal förkunnelse och tomma kyrkbänkar, tändes en önskan hos honom att stödja den bibeltrogna, evangelisk-lutherska rest av kristna som finns kvar.

Tidningen Kyrka & Folk nr 12 2011 har i en artikel skildrat verksamheten för en av Missionsprovinsens präster i Västerbotten. Jan-Ulrik Smetana är verksam som pastor på Missionsgården Fridhem i Vännäs.

Lär artikeln i sin helhet: Känner stöd från ”storebror” Rosenius.

Biskop emeritus Arne Olsson, Missionsprovinsens i Sverige och Finland förste biskop, lämnade sin tjänst för ett år sedan. I ett brev av den 6 mars 2011 skriver han bl.a. följande: ”Mitt i min kropps svaghet har Herren gett mig tid och ork att rensa och gallra något i allt som hopats under årtiondenas lopp. Jag fann ett stencilerat häfte där föredragen från det första stora mötet med Kyrklig Samling från 1958 finns samlade. Jag blev så inspirerad av att få läsa det jag en gång lyssnat till, så jag kunde inte låta bli att sammanfatta en del intryck från mötet.”

Årsmöte i Missionsprovinsens Stödförening

Söndagen den 29 april 2012 samlades vi till högmässa i S:t Petri koinonia i Karlstad, där pastor Per Petersson predikade, medan biskop Roland Gustafsson ledde gudstjänsten.

Vi var drygt 60 personer som efter kyrkkaffet fick lyssna till biskop Roland som talade under rubriken Bygga upp de gamla ruinerna och återställa grundvalarna från forntida släkten (Jes. 58:12). Med utgångspunkt i profeten Jesajas ord till både dom och frälsning predikade biskop Roland till väckelse och förnyelse in i vår egen tid. Han sade bl a:
     Vårt tema är från kapitel 58, vars inledning är som ett fruktansvärt bombnedslag — lyssna:
     ”Ropa med full hals, håll ej tillbaka. Höj upp din röst som en basun och förkunna för mitt folk dess överträdelse, för Jakobs hus dess synder. Väl söker de mig dag ut och dag in och vill ha kunskap om mina vägar, som om de vore ett folk som övar rättfärdighet och inte överger sin Guds domslut. De frågar mig om rättfärdiga domslut och vill att Gud skall komma dem nära.”
     Så avslöjas det hyckleri som finns bland folket — inte minst när ett liv i synd klär sig i fromhetens och religiositetens klädnad.
     Vi kan ju stanna upp en stund och fundera: Vilket ljud hade Herren låtit basunera ut i vår tid? Några aspekter tänker jag spontant på:

• egoismens tidsålder — Gud och Hans ord är förpassad till historiens skräpkammare.
• Guds goda ordningar för samhälle och kyrka har kullkastats. I kyrkan har gudgivna ordningar bytts ut till en demokratiskt konstruerad agenda. Guds goda ordning för man och kvinna — äktenskapet — har monterats ner. Vad kommer i stället? Aposteln Paulus har formulerat det på följande sätt: ”… skamliga lidelser. Deras kvinnor bytte ut det naturliga umgänget mot det onaturliga. På samma sätt övergav männen det naturliga umgänget med kvinnan och upptändes av begär till varandra. Män bedrev otukt med män och fick själva ta det rättvisa straffet för sin förvillelse” (Rom. 1).
• Materialism och maktmissbruk — människan är densamma som på profeten Jesajas tid. Vi har en benägenhet att dyrka det skapade framför Skaparen.

Biskop Roland noterade att det alltid finns en tendens att peka ut bristerna i andra sammanhang, som är lite på distans. På följande sätt strök han under att basunens rop till väckelse berör oss personligen:

Vi kallar oss kristna eftersom vi genom dopet och tron tagits upp i Kristi — församling. Det är vi oerhört tacksamma och stolta över! Men frågan blir också närgående och rannsakande för oss var och en, för dig och mig: Är våra liv i samsvar med vår tydliga bekännelse? Är omvändelsens attityd och sinnelag för handen? Johannes Döparen tog upp samma tema i sin förkunnelse: Kom inte här och snacka om att ni är Abrahams barn, om era liv inte är i samsvar med det ni talar så tydligt om i er bekännelse! På liknande sätt sägs det till oss: Var inte för högljudda med de sammanhang som ni är stolta över, ett tydligt alternativ i svensk kristenhet av idag — i Karlstad, Sunne och Torsby / Missionsprovinsen — om Ni inte i era personliga liv lever upp till er höga identitet!
    Tar vi konsekvenserna av ett liv i öppenhet inför Gud och medmänniskor — i omvändelse och syndernas förlåtelse — så finns ett löfte: … då skall ditt ljus gå upp i mörkret och din natt bli lik middagens ljus.

På frågan om varför Sverige — och övriga nordiska länderna — blivit så sekulariserade, varför endast 1—2 % firar gudstjänst, när mer än 70 % av befolkningen är medlemmar i något kristet samfund, svarade biskop Roland:
     Kan hemligheten vara att profeten Jesajas basunrop om synden upphört? I stället har det som Guds ord kallat och kallar för synd steg för steg tystats ner och — i stället börjat bejakas? Ja, jag befarar att så är fallet. Konkret tänker jag också på katekesutvecklingens undervisning om dopets gåva och förpliktelse. Frågan ställs:
     ”Hur förspills dopets nåd? Svar: Dopets nåd förspills därigenom, att den döpte inte låter den Helige Ande hos sig verka en daglig ånger och bättring, utan överger Guds ord och bönen, fattar lust till världen och samtycker till synden.” Kan det vara så ”enkelt” — ja, dessvärre är det nog så.
     Detta konstaterande måste leda till en bekännelse av vår egen synd och folkets, förklarade biskop Roland, och citerade profeten Daniels bön:
     O Herre, du store Gud som inger fruktan, du som bevarar förbund och nåd mot dem som älskar dig och håller dina bud. Vi har syndat och gjort orätt, varit ogudaktiga och upproriska. Vi har vänt oss bort från dina bud och föreskrifter. Vi har inte lyssnat till dina tjänare profeterna, som talade i ditt namn till våra kungar, furstar och fäder och till allt folket i landet. … Öppna dina ögon och se vilken förödelse som har drabbat oss, och se till staden som är uppkallad efter ditt namn. Ty det är inte på grund av vår rättfärdighet utan på grund av din stora barmhärtighet som vi kommer inför dig med våra böner. O Herre, hör, Herre, förlåt! Herre, lyssna och utför ditt verk utan att dröja — för din egen skull, min Gud, ty din stad och ditt folk är uppkallade efter ditt namn.

Mot den bakgrunden kan löftesordet från profeten Jesaja förverkligas och på så sätt kallas vi i Missionsprovinsen att verka för en förnyelse i Guds församling, verka för att återställa grundvalarna från forntida släkten,sade biskop Roland och pekade på Missionsprovinsens uppdrag enligt grundläggningsdokumentet:

• att på nytt förkunna evangelium i Sverige och Finland
• att förvalta den gudstjänst-och själavårdstradition som Svenska kyrkan respektive Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland varit bärare av
• att ta vara på kallelser till tjänst i Kristi kyrka
• att bygga nya församlingar
• att stödja Guds folk att leva ett bibliskt vardagsliv.

Biskop Roland avslutade sitt föredrag med uppmaningen:

I vår Frälsares, den Uppståndnes kraft, låt oss … ”… bygga upp de gamla ruinerna … återställa grundvalarna från forntida släkten.” I väntan på vår Herres återkomst i makt och härlighet!

Årsmötesförhandlingarna

Utöver sedvanliga frågor kring ett årsmöte presenterade styrelsen bl a förslag till hur man kan vara medlem eller stödjare till Missionsprovinsen även efter den 1 januari 2013 då Stödföreningen läggs ned.
    Årsmötet noterade att Stödföreningens insamlings- och informationsfunktion redan har överlämnats till Missionsprovinsen, som har skapat ett Informations- och insamlingsutskott.
    Styrelsen informerade om ett förslag till stadgar för S:t Sigfrids trosgemenskap, en i Sverige riksomfattande kristen gemenskap på biblisk och evangelisk-luthersk grund inom Missionsprovinsen. Trosgemenskapen vill ge de människor, som p.g.a. stora geografiska avstånd eller av andra skäl inte regelbundet kan fira gudstjänst i en koinonia, en kristen samhörighet. På platser med flera medlemmar kan en koinonia så småningom växa fram.
    Förslaget kring S:t Sigfrids trosgemenskap kommer att presenteras vid Missionsrådets sammanträde den 12 maj. Mer information kommer i juniutgåvan av Sändebrevet.
     Det extra årsmötet 2011 beslutade att stadgarnas §4 ändras med följande lydelse: "Stödföreningen leds av en styrelse bestående av tre ledamöter" samt "Styrelsen är beslutsmässig när minst två ledamöter är närvarande." Årsmötet bekräftade detta beslut och valde sr Karin Johansson, Bengt Gustafsson och Hans Gustafsson (sammankallande) till styrelseledamöter under 2012.
     Mot den bakgrunden att Stödföreningen kommer att läggas ner, beslutade årsmötet att Stödföreningens tillgångar den 31 december 2012 överförs till Missionsprovinsen och att ansvarsfriheten för 2012 års förvaltning skall behandlas på Provinskonventet 2013.
     Årsmötet noterade därför att Stödföreningens uppgifter för 2012 blir främst att förbereda för och informera om tillkomsten av S:t Sigfrids trosgemenskap och Missionsprovinsens Vänner.
     Ett stort tack till alla som bidrog till en berikande samling!

Bengt Gustafsson
Stödföreningens sekreterare

Arne Olsson blev Missionsprovinsens förste biskop och förlorade därför rätten att verka som präst i Svenska kyrkan. När han avgick i samband med sin 80-årsdag (2010) gav Missionsprovinsen ut en festskrift, vars titel ”Lyda Gud mer än människor” bygger på hans valspråk.
Festskriften till biskop Arne Olsson har recenserats i olika tidningar. Texten nedan har varit publicerad i tidningen Världen idag. Det finns dessutom en länk till Tord Nordbloms recension i Kyrka och Folk nr 4, 2011.

S:t Mikaels församling i Torsby ligger i bostadsområdet Draken. Vårt kapell är beläget just där den s.k. ”lortbäcken” rann en gång i tiden. Bäcken delade samhället i två delar. Den östra delen utgjordes av kyrkan och dess omgivning. Den västra sidan var bebott av bruksfolket och bruket. Vilken annan plats passar bättre för att förkunna Guds förlåtelse och helande i Jesus Kristus än mitt i ”lortbäcken”?

Gunnar Andersson bor tillsammans med hustru Ailen och barn i Vimmer­by kommun, närmare bestämt i Odensvalehult, Tuna församling. Vi har bett honom redogöra för det pågående arbetet i denna region.

Cirka sextio personer hade mött upp, bl.a. hade S:t Markus för­samling i Lund sammanlyst sin gudstjänst till Gratia Dei. I pro­cessionen, som leddes av Jan-Eriks son Josef som är medlem i församlingen i Lund, deltog föru­tom Jan-Erik och biskop Roland också Johanneskoinonians kyrk­värdar Göte Hansson och Robert Johannesson samt prästerna Arne Andersson och Patrik Toräng. Det blev därigenom ett synligt tecken på Missionsprovinsen-Syd, som nu har blivit verklighet. I denna ingår församlingen i Lund, Johanneskoinonian och de många predikoplatser där Arne Andersson under gångna år in­lett en verksamhet. Prästparet Appell bjöd efter högmässan på kyrklunch i Ljusets Hall, varvid det fanns goda tillfällen till sam­tal. Jan-Erik kommer nu att i ge­nomsnitt leda två högmässor i månaden vid Gratia Dei, medan biskop Lars Artman leder två. Det pastorala ansvaret för Johan­neskoinonian har nu Jan-Erik.

I Missionsprovinsens koinonia i Uddevalla har vi fått möjligheten att köpa egen kyrkobyggnad. Fastigheten ligger på Edingsvägen 20 och ligger i centrum. Det är en tradition i Uddevalla att uppkalla kyrkorna efter stads­delarna och därför har också vår församlings namn blivit Elsebergskyr­kan. Vi gläder oss mycket åt att Herren försett oss med en egen kyrka.

Under 2009 togs en ny vapensköld i bruk. Det är Sr Ma­rianne Nordström från Alsike som har ritat den, och hon skriver följande om tankarna bakom:

Missionsprovinsens vapensköld är baserad på Svenska kyrkans gamla vapensköld – men med omkastade färger så att bakgrun­den är gul och korset rött – efter­som Missions­provinsen enligt sin konstitution (Provinsordningen) vill vara ett fritt stift inom den svenska kyrkotra­ditionen.

I stället för Erikskronan finns Missionsprovinsens bis­kopskors i silver med pik som ett missions­kors.

Korset är nedstucket i en kulle som symboliserar den värld vi har satts att föra till Kristus – därvid kastas färgerna på kullen om vilket kan ses som en symbol för återställelsen av den gamla svenska kyrkan innan refor­merna från 1958 och 2000.

Sr Marianne Nordström, Alsike kloster i sept 2009

Missionsrådet har ut­tryckt ett stort tack till Sr Mari­anne för den fina vapenskölden som bl a förenar Missionsprovinsens namn och uppdrag (mission och evange­lisation) med dess historiska bak­grund. Vi gläder oss över att nu kunna använda vapen­skölden i olika sammanhang.

För deras tjänst och engagemang för Missi­onsprovinsen har följande personer blivit utnämnda till hedersprostar.

Vid en högtidlig gudstjänst i Göteborg lördagen 27 mars 2010 vigdes Roland Gustafsson till Missionsprovinsens nye biskop. Vigningen förrättades av den avgående biskopen Arne Olsson, assisterad av utländska gäster och Missionsprovinsens biträdande biskopar. Roland Gustafsson blir nu den ledande biskopen i Missionsprovinsen - missionsbiskop.
Se film, hämtad från hemsidan för Scandinavia House.

Ärkebiskopen Walter Obare från den Evangelisk-Lutherska kyrkan i Kenya (ELCK) och Ulf Asp från Det Evangelisk Lutherska Kirkesamfunn i Norge (DELK), som 2005 båda deltog i vigningen av Arne Olsson till Missionsprovinsens förste biskop assisterade, liksom även bl a förre biskopen Självständiga Lutherska kyrkan i Tyskland (SELK), Jobst Schöne, och ledaren för Etiopiens Evangelisk-lutherska kyrka (EELC), qes Dawit Tufa.

Biskop Arne Olsson höll sitt vigningstal utifrån Apg 7:56 om Stefanus som såg himlen öppen. Han betonade sambandet mellan tro och bekännelse, och hur det att vigas till biskop också är att vigas till lidande för Jesu Kristi skull.

Ärkebiskopen Walter Obare predikade i tacksamhet över ELM-BV:s missionsarbete i Kenya om vikten av att inte förneka Jesus och hans evangelium, utan istället erkänna hans fullkomliga makt som Han har den från Fadern, och att vi därför skall undervisa Guds barn, såsom Missionsbefallningen lägger det på oss, då följer oss också hans löfte om välsignelse.

De biträdande biskoparna inom Missionsprovinsen Lars Artman, Örkelljunga, Göran Beijer, Stockholm och Matti Väisänen, Tammerfors assisterade också biskop Arne.

Matti Väisänen vigdes förra lördagen, 20 mars, i Helsingfors till Missionsprovinsens biträdande biskop för Finland. Missionsprovinsen har sedan den bildades samverkat med Lutherstiftelsen i Finland och på dess begäran vigt åtta prästkandidater för dess gudstjänstgemenskaper runt om i Finland. Missionsprovinsen har nu fått officiellt namnet ”Missionsprovinsen i Sverige och Finland”.

Den nyvigde biskopen, Roland Gustafsson, ledde själv den efterföljande högmässan och avslutade det festliga kyrkkaffet med en hälsning som på olika sätt var inriktad på hans valspråk: ”… allt vad vi har uträttat, har du utfört åt oss” Jes. 26:12.

Biskop Arne vigde Roland Gustafsson
och Anders Alapää till präster

VDM Roland Gustafsson (tv.)
och VDM Anders Alapää

Den 16 januari höll Missionsprovinsen extra provinskonvent, med val av biskop för Finland, och prästvigning i Toleredsskolans aula i Göteborg. Den finska Lutherstiftelsen har önskat att få en biträdande biskop inom Missionsprovinsen för Finland.

Av tre kandidater hade Lutherstiftelsens koinonior nominerat Teol dr Matti Väisänen som också valdes av konventet. Väisänen, 75 år, är prästvigd inom den evangelisk lutherska kyrkan i Finland och var sedan grundandet av Folkmissionen dess generalsekreterare i 29 år. Efter sin pensionering har han skrivit flera böcker om dopet och disputerat i ämnet vid teologiska fakulteten vid Helsingfors universitet 2008. Under en tid har han fungerat som prost inom Lutherstiftelsen och ansvarat för tillsynen. Bland hans uppgifter som biskop ingår också att arbeta för att en stiftsstruktur liknande Missionsprovinsen i Sverige upprättas i Finland.

I samband med konventet höll den valde missionsbiskopen Roland Gustafsson och provinssekreteraren Bengt Birgersson anföranden om Missionsprovinsen inför 2010-talet.

Läs de två anförandena här:

• Roland Gustafssons anförande
  g
• Bengt Birgerssons anförande
  g

Konventet följdes av prästvigning av biskop electus Roland Gustafsson, som kommer att vigas till biskop den 27 mars, och Anders Alapää, som är från Korpilombolo och prästvigdes efter kallelse från Missionsprovinsen.

Biskop Arne Olsson har meddelat att han önskar avgå som missionsbiskop i mars 2010. Missionsprovinsen har därför förrättat val av efterträdare. Vid Provinskonventet lördagen den 14 november förrättades valet med bön till Herren Kristus om hjälp i valet av en rättsinnig biskop och väktare på Sions murar. Eftersom det blev en andra valomgång fördröjdes den slutliga rösträkningen tills poströsterna kommit in. Vid denna räkning blev det klart att Missionsprovinsen till ny missionsbiskop har utsett missionsdirektor Roland Gustafsson, Halmstad.

Roland Gustafsson är 57 år och har fått sin teologiska utbildning på Fjellhaug skoler i Oslo. Han arbetar som missionsdirektor i ELM-BV (Evangelisk Luthersk Mission – Bibeltrogna Vänner), där han under många år varit ansvarig för missionsarbetet. Han har tidigare i mer än tio år tjänstgjort som missionär i den Evangelisk-lutherska kyrkan i Kenya (ELCK) framför allt som lärare vid prästseminariet på Matongo. Sedan år 2003 har Roland Gustafsson varit ELM-BV:s observatör i Missionsprovinsens Missionsråd. Han är också ledamot i Missionsprovinsens konsistorium. Roland Gustafsson har även en deltidstjänst som lärare i missiologi vid Församlingsfakulteten i Göteborg. Den nyvalde biskopen är gift med Ingrid (f. Göth) och de har fyra vuxna barn. Läs intervju i tidningen Till Livs julinummer.

Missionsprovinsen planerar för biskopsvigning den 27 mars 2010 då också biskop Walter Obare lovat att delta. Eftersom Roland Gustafsson ännu inte är prästvigd planeras för prästvigning den 16 januari i anslutning till ett extra provinskonvent, som ska välja en biträdande biskop för Finland. Tider och platser för dessa händelser kommer att meddelas senare.

Det är med glädje och stor tacksamhet till Gud som vi nu förbereder för Missionsprovinsens fortsatta arbete i Sverige och i Norden, där mission alltmer behövs. En av de allra första uppgifterna som Roland Gustafsson kommer att få som missionsbiskop blir att viga en biträdande biskop för Missionsprovinsens arbete i Finland.

Bengt Birgersson
Provinssekreterare

När dessa rader har nått motta­garna av Missionsprovinsens Sändebrev har sannolikt det svenska kyrkomötet beslutet om kyrklig vigsel av könsneutrala ”äktenskap” (som inte är äkten­skap) och har därmed stadfäst en bekännelse (gudstjänstordningar är bekännelse), som är både obib­lisk och oluthersk. Det är omöj­ligt efter detta att kalla Svenska kyrkan en evangelisk-luthersk kyrka. Vilka Missionsprovinsens ställningstaganden och rekom­mendationer kommer fram till efter detta är det inte min sak att här uttala mig om. Men det för­anleder förnyade överläggningar.

För några veckor sedan hade den lutherska kyrkan i Kenya (ELCK) med biskop Obare i spetsen sitt ordinarie årsmöte. Med anled­ning av att den största lutherska kyrkan i U.S.A. –  ELCA – i augu­sti i år hade beslutat att öppna prästämbetet för präster i homo­sexuellt partnerskap beslutade ELCK om ett mycket skarpt utta­lande mot detta  - vilket kan läsas på ELCK:s hemsida. Här är några delar av uttalandet översatt till svenska.

Lördagen den 16 maj vigde biskop Arne Olsson tre prästkandidater till tjänst i Kristi kyrka inom Missionsprovinsen i Finland och Sverige. Vigningsgudstjänsten ägde rum i S:t Stefanus koinonia i Stockholm, och bl a där kommer Anders Strindberg att tjänstgöra framöver. Hannu Mikkonen och Jyrki Anttinen från Finland vigdes för tjänst inom Luther-säätiö (Lutherstiftelsen i Finland) i Filippus-koinonian i Kajana och i Timoteus-koinonian i Uleåborg.

Vid samma tillfälle vigdes Claes Hwass, Uppsala, till diakon. Han och flera andra har länge arbetat diakonalt inom Missionsprovinsen, men det var ändå en särskilt stor glädje att nu också kunna fira vigningen av en diakon.