Ett stormöte i Uppsala 1958

Arne09Biskop emeritus Arne Olsson, Missionsprovinsens i Sverige och Finland förste biskop, lämnade sin tjänst för ett år sedan. I ett brev av den 6 mars 2011 skriver han bl.a. följande: ”Mitt i min kropps svaghet har Herren gett mig tid och ork att rensa och gallra något i allt som hopats under årtiondenas lopp. Jag fann ett stencilerat häfte där föredragen från det första stora mötet med Kyrklig Samling från 1958 finns samlade. Jag blev så inspirerad av att få läsa det jag en gång lyssnat till, så jag kunde inte låta bli att sammanfatta en del intryck från mötet.”

Stödföreningens möten

Årsmöte i Missionsprovinsens Stödförening

Söndagen den 29 april 2012 samlades vi till högmässa i S:t Petri koinonia i Karlstad, där pastor Per Petersson predikade, medan biskop Roland Gustafsson ledde gudstjänsten.

Vi var drygt 60 personer som efter kyrkkaffet fick lyssna till biskop Roland som talade under rubriken Bygga upp de gamla ruinerna och återställa grundvalarna från forntida släkten (Jes. 58:12). Med utgångspunkt i profeten Jesajas ord till både dom och frälsning predikade biskop Roland till väckelse och förnyelse in i vår egen tid. Han sade bl a:
     Vårt tema är från kapitel 58, vars inledning är som ett fruktansvärt bombnedslag — lyssna:
     ”Ropa med full hals, håll ej tillbaka. Höj upp din röst som en basun och förkunna för mitt folk dess överträdelse, för Jakobs hus dess synder. Väl söker de mig dag ut och dag in och vill ha kunskap om mina vägar, som om de vore ett folk som övar rättfärdighet och inte överger sin Guds domslut. De frågar mig om rättfärdiga domslut och vill att Gud skall komma dem nära.”
     Så avslöjas det hyckleri som finns bland folket — inte minst när ett liv i synd klär sig i fromhetens och religiositetens klädnad.
     Vi kan ju stanna upp en stund och fundera: Vilket ljud hade Herren låtit basunera ut i vår tid? Några aspekter tänker jag spontant på:

  • egoismens tidsålder — Gud och Hans ord är förpassad till historiens skräpkammare.
  • Guds goda ordningar för samhälle och kyrka har kullkastats. I kyrkan har gudgivna ordningar bytts ut till en demokratiskt konstruerad agenda. Guds goda ordning för man och kvinna — äktenskapet — har monterats ner. Vad kommer i stället? Aposteln Paulus har formulerat det på följande sätt: ”… skamliga lidelser. Deras kvinnor bytte ut det naturliga umgänget mot det onaturliga. På samma sätt övergav männen det naturliga umgänget med kvinnan och upptändes av begär till varandra. Män bedrev otukt med män och fick själva ta det rättvisa straffet för sin förvillelse” (Rom. 1).
  • Materialism och maktmissbruk — människan är densamma som på profeten Jesajas tid. Vi har en benägenhet att dyrka det skapade framför Skaparen.

Biskop Roland noterade att det alltid finns en tendens att peka ut bristerna i andra sammanhang, som är lite på distans. På följande sätt strök han under att basunens rop till väckelse berör oss personligen:

Vi kallar oss kristna eftersom vi genom dopet och tron tagits upp i Kristi — församling. Det är vi oerhört tacksamma och stolta över! Men frågan blir också närgående och rannsakande för oss var och en, för dig och mig: Är våra liv i samsvar med vår tydliga bekännelse? Är omvändelsens attityd och sinnelag för handen? Johannes Döparen tog upp samma tema i sin förkunnelse: Kom inte här och snacka om att ni är Abrahams barn, om era liv inte är i samsvar med det ni talar så tydligt om i er bekännelse! På liknande sätt sägs det till oss: Var inte för högljudda med de sammanhang som ni är stolta över, ett tydligt alternativ i svensk kristenhet av idag — i Karlstad, Sunne och Torsby / Missionsprovinsen — om Ni inte i era personliga liv lever upp till er höga identitet!
    Tar vi konsekvenserna av ett liv i öppenhet inför Gud och medmänniskor — i omvändelse och syndernas förlåtelse — så finns ett löfte: … då skall ditt ljus gå upp i mörkret och din natt bli lik middagens ljus.

På frågan om varför Sverige — och övriga nordiska länderna — blivit så sekulariserade, varför endast 1—2 % firar gudstjänst, när mer än 70 % av befolkningen är medlemmar i något kristet samfund, svarade biskop Roland:
     Kan hemligheten vara att profeten Jesajas basunrop om synden upphört? I stället har det som Guds ord kallat och kallar för synd steg för steg tystats ner och — i stället börjat bejakas? Ja, jag befarar att så är fallet. Konkret tänker jag också på katekesutvecklingens undervisning om dopets gåva och förpliktelse. Frågan ställs:
     ”Hur förspills dopets nåd? Svar: Dopets nåd förspills därigenom, att den döpte inte låter den Helige Ande hos sig verka en daglig ånger och bättring, utan överger Guds ord och bönen, fattar lust till världen och samtycker till synden.” Kan det vara så ”enkelt” — ja, dessvärre är det nog så.
    
Detta konstaterande måste leda till en bekännelse av vår egen synd och folkets, förklarade biskop Roland, och citerade profeten Daniels bön:
     O Herre, du store Gud som inger fruktan, du som bevarar förbund och nåd mot dem som älskar dig och håller dina bud. Vi har syndat och gjort orätt, varit ogudaktiga och upproriska. Vi har vänt oss bort från dina bud och föreskrifter. Vi har inte lyssnat till dina tjänare profeterna, som talade i ditt namn till våra kungar, furstar och fäder och till allt folket i landet. … Öppna dina ögon och se vilken förödelse som har drabbat oss, och se till staden som är uppkallad efter ditt namn. Ty det är inte på grund av vår rättfärdighet utan på grund av din stora barmhärtighet som vi kommer inför dig med våra böner. O Herre, hör, Herre, förlåt! Herre, lyssna och utför ditt verk utan att dröja — för din egen skull, min Gud, ty din stad och ditt folk är uppkallade efter ditt namn.

Mot den bakgrunden kan löftesordet från profeten Jesaja förverkligas och på så sätt kallas vi i Missionsprovinsen att verka för en förnyelse i Guds församling, verka för att återställa grundvalarna från forntida släkten,sade biskop Roland och pekade på Missionsprovinsens uppdrag enligt grundläggningsdokumentet:

  • att på nytt förkunna evangelium i Sverige och Finland
  • att förvalta den gudstjänst-och själavårdstradition som Svenska kyrkan respektive Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland varit bärare av
  • att ta vara på kallelser till tjänst i Kristi kyrka
  • att bygga nya församlingar
  • att stödja Guds folk att leva ett bibliskt vardagsliv.

Biskop Roland avslutade sitt föredrag med uppmaningen:

I vår Frälsares, den Uppståndnes kraft, låt oss … ”… bygga upp de gamla ruinerna … återställa grundvalarna från forntida släkten.” I väntan på vår Herres återkomst i makt och härlighet!

Årsmötesförhandlingarna

Utöver sedvanliga frågor kring ett årsmöte presenterade styrelsen bl a förslag till hur man kan vara medlem eller stödjare till Missionsprovinsen även efter den 1 januari 2013 då Stödföreningen läggs ned.
    Årsmötet noterade att Stödföreningens insamlings- och informationsfunktion redan har överlämnats till Missionsprovinsen, som har skapat ett Informations- och insamlingsutskott.
    Styrelsen informerade om ett förslag till stadgar för S:t Sigfrids trosgemenskap, en i Sverige riksomfattande kristen gemenskap på biblisk och evangelisk-luthersk grund inom Missionsprovinsen. Trosgemenskapen vill ge de människor, som p.g.a. stora geografiska avstånd eller av andra skäl inte regelbundet kan fira gudstjänst i en koinonia, en kristen samhörighet. På platser med flera medlemmar kan en koinonia så småningom växa fram.
    Förslaget kring S:t Sigfrids trosgemenskap kommer att presenteras vid Missionsrådets sammanträde den 12 maj. Mer information kommer i juniutgåvan av Sändebrevet.
     Det extra årsmötet 2011 beslutade att stadgarnas §4 ändras med följande lydelse: "Stödföreningen leds av en styrelse bestående av tre ledamöter" samt "Styrelsen är beslutsmässig när minst två ledamöter är närvarande." Årsmötet bekräftade detta beslut och valde sr Karin Johansson, Bengt Gustafsson och Hans Gustafsson (sammankallande) till styrelseledamöter under 2012.
     Mot den bakgrunden att Stödföreningen kommer att läggas ner, beslutade årsmötet att Stödföreningens tillgångar den 31 december 2012 överförs till Missionsprovinsen och att ansvarsfriheten för 2012 års förvaltning skall behandlas på Provinskonventet 2013.
     Årsmötet noterade därför att Stödföreningens uppgifter för 2012 blir främst att förbereda för och informera om tillkomsten av S:t Sigfrids trosgemenskap och Missionsprovinsens Vänner.
     Ett stort tack till alla som bidrog till en berikande samling!

Bengt Gustafsson
Stödföreningens sekreterare

Lyda Gud mer än människor

Festskrift

Arne Olsson blev Missionsprovinsens förste biskop och förlorade därför rätten att verka som präst i Svenska kyrkan. När han avgick i samband med sin 80-årsdag (2010) gav Missionsprovinsen ut en festskrift, vars titel ”Lyda Gud mer än människor” bygger på hans valspråk.
Festskriften till biskop Arne Olsson har recenserats i olika tidningar. Texten nedan har varit publicerad i tidningen Världen idag. Det finns dessutom en länk till Tord Nordbloms recension i Kyrka och Folk nr 4, 2011.

S:t Mikaels församling i Torsby

S:t Mikaels församling i Torsby ligger i bostadsområdet Draken. Vårt kapell är beläget just där den s.k. ”lortbäcken” rann en gång i tiden. Bäcken delade samhället i två delar. Den östra delen utgjordes av kyrkan och dess omgivning. Den västra sidan var bebott av bruksfolket och bruket. Vilken annan plats passar bättre för att förkunna Guds förlåtelse och helande i Jesus Kristus än mitt i ”lortbäcken”?

Missionsprovinsens arbete växer

Idag är drygt ett tiotal koinonior formella medlemmar i Missionsprovinsen i Sverige, men många flera gudstjänstgemenskaper betjänas av präster prästvigda inom provinsen. Prästkollegiet har nästan 60 medlemmar. På många ställen finns människor som önskar att nya koinonior ska komma till stånd i närheten av där de själva bor.

På plats i Östra Småland och Östergötland

Gunnar Andersson bor tillsammans med hustru Ailen och barn i Vimmer­by kommun, närmare bestämt i Odensvalehult, Tuna församling. Vi har bett honom redogöra för det pågående arbetet i denna region.

Johanneskoinonian vid Gratia Dei i Kristianstad

JEAppell_InstallerasJohanneskoinonian hade glädjen att vid den högtidliga installationen i Den Himmelska Glädjens Kapell på Alla Helgons Dag 2010 få ta emot Jan-Erik Appell som kyrkoherde. Han insattes i sin nya uppgift av missions­biskop Roland Gustafsson.

Cirka sextio personer hade mött upp, bl.a. hade S:t Markus för­samling i Lund sammanlyst sin gudstjänst till Gratia Dei. I pro­cessionen, som leddes av Jan-Eriks son Josef som är medlem i församlingen i Lund, deltog föru­tom Jan-Erik och biskop Roland också Johanneskoinonians kyrk­värdar Göte Hansson och Robert Johannesson samt prästerna Arne Andersson och Patrik Toräng. Det blev därigenom ett synligt tecken på Missionsprovinsen-Syd, som nu har blivit verklighet. I denna ingår församlingen i Lund, Johanneskoinonian och de många predikoplatser där Arne Andersson under gångna år in­lett en verksamhet. Prästparet Appell bjöd efter högmässan på kyrklunch i Ljusets Hall, varvid det fanns goda tillfällen till sam­tal. Jan-Erik kommer nu att i ge­nomsnitt leda två högmässor i månaden vid Gratia Dei, medan biskop Lars Artman leder två. Det pastorala ansvaret för Johan­neskoinonian har nu Jan-Erik.

Elsebergskyrkan i Uddevalla

I Missionsprovinsens koinonia i Uddevalla har vi fått möjligheten att köpa egen kyrkobyggnad. Fastigheten ligger på Edingsvägen 20 och ligger i centrum. Det är en tradition i Uddevalla att uppkalla kyrkorna efter stads­delarna och därför har också vår församlings namn blivit Elsebergskyr­kan. Vi gläder oss mycket åt att Herren försett oss med en egen kyrka.

Vapenskölden

logotyp_mpr_100pxUnder 2009 togs en ny vapensköld i bruk. Det är Sr Ma­rianne Nordström från Alsike som har ritat den, och hon skriver följande om tankarna bakom:

Missionsprovinsens vapensköld är baserad på Svenska kyrkans gamla vapensköld – men med omkastade färger så att bakgrun­den är gul och korset rött – efter­som Missions­provinsen enligt sin konstitution (Provinsordningen) vill vara ett fritt stift inom den svenska kyrkotra­ditionen.

I stället för Erikskronan finns Missionsprovinsens bis­kopskors i silver med pik som ett missions­kors.

Korset är nedstucket i en kulle som symboliserar den värld vi har satts att föra till Kristus – därvid kastas färgerna på kullen om vilket kan ses som en symbol för återställelsen av den gamla svenska kyrkan innan refor­merna från 1958 och 2000.

Sr Marianne Nordström, Alsike kloster i sept 2009

Missionsrådet har ut­tryckt ett stort tack till Sr Mari­anne för den fina vapenskölden som bl a förenar Missionsprovinsens namn och uppdrag (mission och evange­lisation) med dess historiska bak­grund. Vi gläder oss över att nu kunna använda vapen­skölden i olika sammanhang.

Prostar i Missionsprovinsen

För deras tjänst och engagemang för Missi­onsprovinsen har följande personer blivit utnämnda till hedersprostar.

Utnämnda av biskop Arne Olsson i anslutning till biskopsvigningen av Roland Gustafsson 27 mars 2010:

Bengt Birgersson

Ingemar Fridefors

Per-Anders Grunnan

 

Utnämnd av biskop Roland Gustafsson vid Konsistoriets sammanträde 21 maj 2016:


Ragnar Block

 

 

Roland Gustafsson vigd till biskop av biskop Arne Olsson

Vid en högtidlig gudstjänst i Göteborg lördagen 27 mars 2010 vigdes Roland Gustafsson till Missionsprovinsens nye biskop. Vigningen förrättades av den avgående biskopen Arne Olsson, assisterad av utländska gäster och Missionsprovinsens biträdande biskopar. Roland Gustafsson blir nu den ledande biskopen i Missionsprovinsen - missionsbiskop.
Se film, hämtad från hemsidan för Scandinavia House.

Ärkebiskopen Walter Obare från den Evangelisk-Lutherska kyrkan i Kenya (ELCK) och Ulf Asp från Det Evangelisk Lutherska Kirkesamfunn i Norge (DELK), som 2005 båda deltog i vigningen av Arne Olsson till Missionsprovinsens förste biskop assisterade, liksom även bl a förre biskopen Självständiga Lutherska kyrkan i Tyskland (SELK), Jobst Schöne, och ledaren för Etiopiens Evangelisk-lutherska kyrka (EELC), qes Dawit Tufa.

Biskop Arne Olsson höll sitt vigningstal utifrån Apg 7:56 om Stefanus som såg himlen öppen. Han betonade sambandet mellan tro och bekännelse, och hur det att vigas till biskop också är att vigas till lidande för Jesu Kristi skull.

Biskop Roland

mattiÄrkebiskopen Walter Obare predikade i tacksamhet över ELM-BV:s missionsarbete i Kenya om vikten av att inte förneka Jesus och hans evangelium, utan istället erkänna hans fullkomliga makt som Han har den från Fadern, och att vi därför skall undervisa Guds barn, såsom Missionsbefallningen lägger det på oss, då följer oss också hans löfte om välsignelse.

De biträdande biskoparna inom Missionsprovinsen Lars Artman, Örkelljunga, Göran Beijer, Stockholm och Matti Väisänen, Tammerfors assisterade också biskop Arne.

Matti Väisänen vigdes förra lördagen, 20 mars, i Helsingfors till Missionsprovinsens biträdande biskop för Finland. Missionsprovinsen har sedan den bildades samverkat med Lutherstiftelsen i Finland och på dess begäran vigt åtta prästkandidater för dess gudstjänstgemenskaper runt om i Finland. Missionsprovinsen har nu fått officiellt namnet ”Missionsprovinsen i Sverige och Finland”.

Den nyvigde biskopen, Roland Gustafsson, ledde själv den efterföljande högmässan och avslutade det festliga kyrkkaffet med en hälsning som på olika sätt var inriktad på hans valspråk: ”… allt vad vi har uträttat, har du utfört åt oss” Jes. 26:12.

Prästvigning och extra provinskonvent jan. 2010

pv1b
Biskop Arne vigde Roland Gustafsson
och Anders Alapää till präster
pv1b
VDM Roland Gustafsson (tv.)
och VDM Anders Alapää

Den 16 januari höll Missionsprovinsen extra provinskonvent, med val av biskop för Finland, och prästvigning i Toleredsskolans aula i Göteborg. Den finska Lutherstiftelsen har önskat att få en biträdande biskop inom Missionsprovinsen för Finland.

Av tre kandidater hade Lutherstiftelsens koinonior nominerat Teol dr Matti Väisänen som också valdes av konventet. Väisänen, 75 år, är prästvigd inom den evangelisk lutherska kyrkan i Finland och var sedan grundandet av Folkmissionen dess generalsekreterare i 29 år. Efter sin pensionering har han skrivit flera böcker om dopet och disputerat i ämnet vid teologiska fakulteten vid Helsingfors universitet 2008. Under en tid har han fungerat som prost inom Lutherstiftelsen och ansvarat för tillsynen. Bland hans uppgifter som biskop ingår också att arbeta för att en stiftsstruktur liknande Missionsprovinsen i Sverige upprättas i Finland.

I samband med konventet höll den valde missionsbiskopen Roland Gustafsson och provinssekreteraren Bengt Birgersson anföranden om Missionsprovinsen inför 2010-talet.

Läs de två anförandena här:

Konventet följdes av prästvigning av biskop electus Roland Gustafsson, som kommer att vigas till biskop den 27 mars, och Anders Alapää, som är från Korpilombolo och prästvigdes efter kallelse från Missionsprovinsen.

Premiär för Mpr-bloggen

Missionsbiskop Roland Gustafsson har börjat blogga på missionsprovinsen.se/blog. Välkommen att ta del av hans tankar och kommentera gärna.

Missionsdirektor Roland Gustafsson vald till ny missionsbiskop

roland_200Biskop Arne Olsson har meddelat att han önskar avgå som missionsbiskop i mars 2010. Missionsprovinsen har därför förrättat val av efterträdare. Vid Provinskonventet lördagen den 14 november förrättades valet med bön till Herren Kristus om hjälp i valet av en rättsinnig biskop och väktare på Sions murar. Eftersom det blev en andra valomgång fördröjdes den slutliga rösträkningen tills poströsterna kommit in. Vid denna räkning blev det klart att Missionsprovinsen till ny missionsbiskop har utsett missionsdirektor Roland Gustafsson, Halmstad.

Roland Gustafsson är 57 år och har fått sin teologiska utbildning på Fjellhaug skoler i Oslo. Han arbetar som missionsdirektor i ELM-BV (Evangelisk Luthersk Mission – Bibeltrogna Vänner), där han under många år varit ansvarig för missionsarbetet. Han har tidigare i mer än tio år tjänstgjort som missionär i den Evangelisk-lutherska kyrkan i Kenya (ELCK) framför allt som lärare vid prästseminariet på Matongo. Sedan år 2003 har Roland Gustafsson varit ELM-BV:s observatör i Missionsprovinsens Missionsråd. Han är också ledamot i Missionsprovinsens konsistorium. Roland Gustafsson har även en deltidstjänst som lärare i missiologi vid Församlingsfakulteten i Göteborg. Den nyvalde biskopen är gift med Ingrid (f. Göth) och de har fyra vuxna barn. Läs intervju i tidningen Till Livs julinummer.

Missionsprovinsen planerar för biskopsvigning den 27 mars 2010 då också biskop Walter Obare lovat att delta. Eftersom Roland Gustafsson ännu inte är prästvigd planeras för prästvigning den 16 januari i anslutning till ett extra provinskonvent, som ska välja en biträdande biskop för Finland. Tider och platser för dessa händelser kommer att meddelas senare.

Det är med glädje och stor tacksamhet till Gud som vi nu förbereder för Missionsprovinsens fortsatta arbete i Sverige och i Norden, där mission alltmer behövs. En av de allra första uppgifterna som Roland Gustafsson kommer att få som missionsbiskop blir att viga en biträdande biskop för Missionsprovinsens arbete i Finland.

Bengt Birgersson
Provinssekreterare

Kyrkomötet 2009

När dessa rader har nått motta­garna av Missionsprovinsens Sändebrev har sannolikt det svenska kyrkomötet beslutet om kyrklig vigsel av könsneutrala ”äktenskap” (som inte är äkten­skap) och har därmed stadfäst en bekännelse (gudstjänstordningar är bekännelse), som är både obib­lisk och oluthersk. Det är omöj­ligt efter detta att kalla Svenska kyrkan en evangelisk-luthersk kyrka. Vilka Missionsprovinsens ställningstaganden och rekom­mendationer kommer fram till efter detta är det inte min sak att här uttala mig om. Men det för­anleder förnyade överläggningar.

För några veckor sedan hade den lutherska kyrkan i Kenya (ELCK) med biskop Obare i spetsen sitt ordinarie årsmöte. Med anled­ning av att den största lutherska kyrkan i U.S.A. –  ELCA – i augu­sti i år hade beslutat att öppna prästämbetet för präster i homo­sexuellt partnerskap beslutade ELCK om ett mycket skarpt utta­lande mot detta  - vilket kan läsas på ELCK:s hemsida. Här är några delar av uttalandet översatt till svenska.

Präst- och diakonvigning i Missionsprovinsen

Lördagen den 16 maj vigde biskop Arne Olsson tre prästkandidater till tjänst i Kristi kyrka inom Missionsprovinsen i Finland och Sverige. Vigningsgudstjänsten ägde rum i S:t Stefanus koinonia i Stockholm, och bl a där kommer Anders Strindberg att tjänstgöra framöver. Hannu Mikkonen och Jyrki Anttinen från Finland vigdes för tjänst inom Luther-säätiö (Lutherstiftelsen i Finland) i Filippus-koinonian i Kajana och i Timoteus-koinonian i Uleåborg.

Vid samma tillfälle vigdes Claes Hwass, Uppsala, till diakon. Han och flera andra har länge arbetat diakonalt inom Missionsprovinsen, men det var ändå en särskilt stor glädje att nu också kunna fira vigningen av en diakon.

Till man och kvinna skapade han dem

Biskopsbrev om äktenskapet

Inledning

I vårt land, liksom i somliga andra, pågår en politisk process för att förändra lagstiftningen om äktenskap så att även homosexuellt partnerskap innefattas. Det nu aktuella idealet är ”könsneutrala” äktenskap. I anslutning till detta överväger Svenska kyrkan om den i detta nya läge skall medverka genom att erbjuda kyrklig vigsel även åt dem som önskar ingå partnerskap.

Det som sker är en del av ett fjärmande av samhälle och kultur från den kristna grund, på vilken det europeiska samhället har vuxit fram. Det är också ett tecken på att ideologiska trender befinns vara viktigare än hur verklighetenär beskaffad. Beprövade traditioner överges för tidsandans krav.

Denna sak oroar därför oss kristna. Äktenskapet mellan man och kvinna är så väl förankrat i biblisk teologi och kyrklig tradition att någon utvidgning av begreppet inte är möjlig. Ett flertal kristna kyrkor och samfund har därför tagit avstånd från den politiska utvecklingen i frågan. Flera av dem har sagt att de inte avser att söka vigselrätt. De vill inte medverka till något som kunde uppfattas som godkännande av en förändrad äktenskapslag.

Svenska kyrkans biskopar och dess kyrkoledning i övrigt har dock inte haft några invändningar mot föreslagna förändringar av äktenskapslagstiftningen.Tvärtom har de i uppmärksammade fall hälsats med tillfredsställelse. Hittillsvarande ståndpunkter, i vissa fall bara några år gamla, överges för det som blivit politiskt korrekt.

Samtidigt som Svenska kyrkans kyrkomöte 2005 beslutade om välsignelse av partnerskap, var biskop Walter Obare Omwanza från den lutherska kyrkan i Kenya på besök i vårt land. Med anledning av det beslutet yttrade han i ett pressmeddelande bl.a.:

Vårt besök har … sammanfallit med det svenska kyrkomötets samling, där man till sist har beslutat om kyrklig välsignelse av samkönade par, helt emot Guds ords klara vittnesbörd. Svenska kyrkan, som genom en lång period ansågs vara en pelare för reformationens och bekännelsens position inom lutherdomen, har nu – bortom allt rimligt tvivel – bevisat, att hon inte längre är en kyrka, utan en rörelse för mänskliga rättigheter i världen. Vidare har Svenska kyrkan åsidosatt Kyrkans auktoritet (Bibeln) och istället vänt sig till mänskligt förnuft i demokratins namn.

Det är vår erfarenhet att betydande delar av Svenska kyrkans folk delar denna bedömning. De skall inte behöva sakna företrädare för sin tro och övertygelse inom Svenska kyrkans tradition. Därför vill vi biskopar inom Missionsprovinsen i Sverige i detta brev sammanfatta kyrkans syn på äktenskapet. Samtidigt redovisar vi några reaktioner i den aktuella politiska situationen.

+Arne Olsson  +Lars Artman  +Göran Beijer

… till man och kvinna

En människa är antingen man eller kvinna. Vi kan alla se att det är så verkligheten är formad. Allt högre liv tar gestalt i två kön.1 Det är genom att de samverkar som livet kan föras vidare. Därför är också sexualiteten en stark drift, vid sidan om behovet att stilla hunger och törst och få vila.

Relationen mellan de två könen varierar bland arterna. De populära naturprogrammen i TV och radio ger otaliga exempel på detta. För människan är parrelationen uppenbart fördelaktig. En kvinna kan föda jämförelsevis få barn, och har behov av någon som skyddar dem under deras långa barndomstid. Mannen vet vilka barn som är hans, så att han särskilt kan värna just dem. Olika familjeformer har funnits och finns fortfarande inom olika kulturer. Men den fasta gemenskapen mellan en man och en kvinna har visat sig vara bäst lämpad för den trygghet som livet och släktets fortlevnad behöver. Detta förändras inte av att vårt moderna samhälle erbjuder kompletterande omsorg.

Kärleken mellan man och kvinna innebär känslor som inte enbart är knutna till fortplantning och vården av avkomman. Det är tydligt att meningen med kärleken är att befästa parrelationen. Mannen och kvinnan har mer gemensamt än sin sexualdrift och sina barn. De får värde för varandra som individer. När de i sin kärlek vill hålla sig till varandra stärks hela familjen. Livet formas tydligt som gemenskap.

Kärlek och sexualitet bekräftar och fördjupar varandra. När den känslomässiga samhörigheten förenas med lust och med viljan att berika gemenskapen med barn, förs livet vidare. En del av mänskligheten, oklart hur stor, grips i stället av känslor till någon av sitt eget kön. Detta kan dock inte leda till kärlek i samma utsträckning som mellan man och kvinna. En homosexuell relation är ofrånkomligen ofruktsam. Den kan inte leda till att nytt liv formas. Hur homosexuellas känslor än värderas, kan konstateras att de leder till en livets återvändsgränd.

… kunnat uppfattas i hans verk

Om en människa är man eller kvinna framgår tydligt. Skillnaden uppfattas i vanliga fall omedelbart. Man behöver inte yttre kännetecken, som kroppens språk eller kläder, för att se det. Även med likartat mode för män och kvinnor, utan att man hör rösten, tar man sällan miste. Också i små anletsdrag och kroppsproportioner framgår det om personen är en man eller en kvinna.

Det är i denna tydliga verklighet som samspelet mellan manligt och kvinnligt tar form i samhället. Mänsklig erfarenhet har visat att det blir till allas bästa, om mötet mellan man och kvinna omges med regler. Särskilt har det varit gynnsamt att skydda och stödja föreningen och förbundet dem emellan. Att detta har missbrukats till att dominera kvinnan eller tvinga in paret i stela konventioner, förändrar inte insikten att ordningar, i samklang med hur verkligheten är formad, är till både den enskildes och gemenskapens bästa.

Så framstår familjen, med far, mor och barn, sedan urminnes tid som samhällets grundsten. Även om familjen har haft varierande utformningar, har det monogama äktenskapet varit den förhärskande grunden i de sammanhang där vårt moderna europiska samhälle har sina kulturella rötter. Från biblisk kultur skiljer sig i detta avseende inte antiken, där månggifte övergivits redan före nytestamentlig tid. Även om det germanska samhället hade annan form för äktenskapets ingående än den kristna, så var också där monogami normen.

Det som skiljer äktenskapet från andra former av samlevnad, och som därmed präglar lagstiftningen, är att det omfattar tre parter: man, kvinna och barn. Det är inte bara ett kontrakt mellan två vuxna människor. Att alla par inte får barn, förändrar inte denna grundform. Därför har i de olika kulturerna också funnits lagstiftning om hur ett äktenskap upplöses. Omsorgen om barnen, vilket också ligger i samhällets intresse, har medfört att föräldrarna inte tillåts lämna varandra efter eget godtycke.

Samhällets intresse av stabila familjer bygger i betydande utsträckning på insikten att barn utvecklas och uppfostras bäst i sådana. Med både far och mor får de goda möjligheter att finna sin identitet. Såväl individerna som samhällsgemenskapen gynnas av väl fungerande familjer. Därför har det varit ett viktigt politiskt mål att ge familjen skydd och stöd. Detta har också fastlagts i en rad internationella konventioner. 2

… inget försvar för dem

Ett samhälle som inte tar hänsyn till verkligheten, att det är skillnad mellan man och kvinna, kommer att få problem. Den moderna tanken att kön bara är en social konstruktion bortser från den fysiska verkligheten. Att kvinnan skulle vara som mannen, med den skillnaden att hon kan föda barn, utgår från ett fåfängt försök att sätta ideologi före uppenbara fakta. Kvinnans kropp är i sin helhet, och därmed också hennes psyke, prägladav att hon skall kunna bära ett foster i nio månader och ge barnet föda tiden därefter.

Äktenskapet är föreningen mellan en man, som kan avla, och en kvinna, som kan föda barn. Även om ett par inte kan få barn, består deras äktenskap inom den formen. Men om äktenskapet principiellt frikopplas från denna form, blir det något annat. Homosexuell partnergemenskap passar inte in i detta mönster. Eftersom denna relation är ofruktsam, saknas den tredje part, barn, som tillhör äktenskapet i den form som vi har fått det som kulturellt och kristet arv. Skall barn bli möjliga i ett homosexuellt förhållande, behövs en fjärde part, man eller kvinna. Det är just denna fjärde part, som äktenskapet vill hålla utanför familjen.

Könsneutrala äktenskap är långt ifrån någon självklar utveckling i den västerländska kulturen. I Frankrike har man i en offentlig rapport nyligen konstaterat att äktenskapet är utformat för att kunna ta emot och vårda barn. Äktenskapet mellan man och kvinna är till barnets bästa, också därför att det bästgynnar barnets identitetsskapande. Det finns behov, menar rapporten, att i ett modernt samhälle ge homosexuellt partnerskap en fullgod juridisk form. Men eftersom förutsättningarna är annorlunda, motiverar partnerskap en annan juridisk behandling, och detta kan inte anses vara diskriminerande.3

Att jämställa äktenskap och partnerskap är inte heller i överensstämmelse med beslut i Europadomstolen. 4 I USA har också flertalet stater lagar som värnar det traditionella äktenskapet, i några beslutades detta nyligengenom folkomröstningar.

Historien visar att radikala brott mot välgrundade kulturella traditioner sällan får goda resultat. Snarare kan man se mönstret att när en fungerande ordning överges, så leder det till kulturellt sammanbrott. De som tänker sig besluta att bryta med vårt samhälles fasta äktenskapstradition, med sina djupa rötter, tar på sig stort ansvar. Framtidens dom kan bli hård.

Vi finner det därför utomordentligt bekymmersamt att så många beslutsfattare och opinonsbildare viker undan för en aktuell trend. I mångas ögon förlorar de förtroende. Människor har klart för sig att det finns en verklighet som inte går att förändra med politiska beslut. Här som annars gäller, att det är terrängen och inte kartan man skall rätta sig efter. Det som för stunden kan tyckas politiskt lämpligt visar sig vara ett villospår. Den sekulära staten kan ha sina skäl att ge homosexuella fullgod laglig rätt för deras partnerskap. Men ett sådant skall inte blandas samman med ett äktenskap mellan man och kvinna, med dess möjlighet att få och fostra barn.Den som kämpar mot naturen, förlorar alltid i det långa loppet.

… rymmer en stor hemlighet

Verkligheten, med man och kvinna, med kärlek och sexualitet, vilket leder fram till familjen som grundsten för det mänskliga samhället, har inte formats av en slump. Den visar vad Gud avser med människan och hennesliv. Han har fastställt äktenskapet som form för gemenskapen mellan man och kvinna.

Detta är vad som uppenbaras i Guds Ord. Redan från början skapade Gud ordningen att ”en man lämnar sin far och mor för att leva med sin hustru, och de blir ett”. 5 Vid vigseln har kyrkan kunnat beskriva äktenskapetsom ”ett heligt förbund instiftat av Gud”. Paulus ser att det här finns en gudomlig ”hemlighet”. Han beskriver i Efesierbrevet hur äktenskapet återspeglar Kristi kärlek till kyrkan, 6 som på andra ställen i Ordet också betecknas som ”bruden”. 7

En följd av allt detta är att äktenskapet i princip är oupplösligt. 8 Liksom Kristus aldrig sviker kyrkan eller den troende, skall parterna i ett äktenskap inte svika varandra. De skall ”älska” varandra, vilket är mycket mer än att ”tycka om”. Det innebär att hålla samman även i motgång. Kärlek i denna gudomliga mening betyder inte bara att ta emot, utan att även vara beredd att offra, när så blir nödvändigt. 9 Att ett äktenskap kan gå sönder, som allt annat i en trasig värld, förändrar inte denna grundförutsättning.

Kyrkan vet inte av något annat än det monogama äktenskapet. Den möjlighet för en man att ha flera hustrur, som framträder i Gamla testamentet, hade redan vid Jesu tid fallit ur bruk. Om Gud än för en tid medgivit detta, var det inte hans djupare vilja. Monogami var också normen iden antika icke-kristna miljö, där kyrkan tog form.

Kyrkan har även värnat parternas rättighet att själva sluta sitt äktenskapsförbund. Detta innebar att hon kom i strid med germansk kultur. Idenna sågs trolovningen som avgörande när ett äktenskap skulle ingås, men den hade ofta sin grund i en överenskommelse mellan ätterna. Kyrkan krävde att vigseln, då parterna själva gav sitt samtycke, skulle konstituera äktenskapet.

För att ge det kristna äktenskapet, med det ansvar parterna går in under, en fast grund, har parterna att vid vigseln avge löften om ”trohet tills döden skiljer oss åt”. Lagstiftningen kräver bara att de offentligt tillkännager sitt samtycke. Med löften blir äktenskapet något annat än ett kontrakt om samlevnad, ett kontrakt som endera parten skulle kunna bryta. I svårare tider i förhållandet, som inte så sällan kommer, kan man och hustru påminna varandra om att de litar på varandras en gång avgivna löften.

Äktenskapet blir med allt detta en ordning till den svagares skydd. Det gäller barnen under deras förhållandevis långa barndomstid, då de inte kan klara sig själva. Det har i långa tider gällt kvinnan, och är så fortfarande i vissa kulturella sammanhang. Men också om någon av parterna blir sjuk eller skadad, ger äktenskapet trygghet. Det är infogat i Guds vilja att ge människan ordningar, där utgivande kärlek och inte själviskhet är rådande.

… som drivs och jagas av vinden

Äktenskapet är formen för kärleken, känslomässigt och sexuellt, mellan man och kvinna. I en skadad tillvaro är dock inte heller denna del av verkligheten oberörd. Somliga grips av kärlek till människor av det egna könet. Vad som är orsaken till att de fått denna läggning, råder det delade meningar om. Det är dock uppenbart att deras liv ofrånkomligen blir annorlunda än majoritetens.

Homosexuella hör med till kyrkans gemenskap. Att vara ”annorlunda” är dock inte utan problem. De skall därför ges det stöd de i sin situation kan behöva. Men detta betyder inte att utlevd homosexualitet kan accepteras. Det är att använda kroppen på ett sätt som den inte är formad för. Det är enligt Ordets otvetydiga vittnesbörd något som strider mot Guds vilja och avsikt med sin skapelse. 10

När det moderna samhället alltmer har fjärmat sig från kristna normer, har en strävan vuxit fram att jämställa homosexuellt partnerskap med äktenskap.Somliga kristna har blivit påverkade av tidsandan, och kräver att också kyrkan skall acceptera detta synsätt. De har önskat att få även homosexuell livsgemenskap välsignad i kyrkan. Svenska kyrkans kyrkomöte, präglat av ledamöter utsedda av de politiska partierna, har beslutat om sådan välsignelse. Till detta har biskoparna medverkat, vilket kanske inte förvånar, då de indirekt är politiskt valda.

Så har kyrkan, som Jesus kallade att vara ett ljus i världen,11 i stället bliviten spegel av samhället. Varje tanke på att det finns en fast kristen traditionom äktenskapet, obruten intill vår tid, får ge vika för det som tiden kräver. Att anpassa sig till en opinion, framgångsrikt formad av intressegrupper, blir viktigare än att vara trogen Guds Ord och det kristna arvet. Utan att man närmare reflekterar över vad Bibel och bekännelse kan ha att säga i frågan, anpassas kyrkan till den dagsaktuella politiken.

Därmed sviker biskoparna och ledande grupper i Svenska kyrkan den profetiska kallelse, som Gud ger inte bara enskilda kristna, utan också kyrkan i sin helhet. I ett allt mer sekulariserat samhälle skulle de låta Guds röst bli hörd. De följer inte den apostoliska hållningen att ”lyda Gud mer än människor”. 12

… också era tankar förföras

Kyrkan har alltid av sina biskopar förväntat sig att de skall vara ”väktare på Sions murar”. 13 Vid sin vigning har de lovat att ”upprätthålla och värna kyrkans ordning”. När de nu inte gör några invändningar mot att samhället förändrar och förvrider vad äktenskapet enligt kristen tro är, sviker de sin ämbetsplikt.

De bryter dessutom ut Svenska kyrkan ur världskyrkans ekumeniska gemenskap. Enligt Kyrkornas Världsråds ordning skall konsensus gälla inför ställningstaganden. Borgådeklarationen förutsätter kollegialt och konciliärt rådslag mellan medlemskyrkorna i avgörande frågor om tro och kyrkoordning, liv och tjänst. 14 Inget av detta respekteras. På ett förödande sätt är Svenska kyrkan sig själv nog. Politisk opinion i Sverige blir viktigare än gemenskapen med de kristna i andra delar av världen.

Vad som redan skett, att biskoparna tillstyrker välsignelse av homosexuella partnerskap, är problematiskt nog. Vad kyrkan kan göra är att förmedla Guds välsignelse. Det Gud inte välsignar, kan inte heller kyrkan välsigna. När de tillstyrker något som inte är enligt Guds vilja, har biskoparna upphört att vara Herrens tjänare.

Så blir biskoparna inte längre herdar som leder sin hjord genom tidens förvirring. Kristna med grundläggande kunskap om vad som är Guds vilja, tappar förtroendet för dem, då de inte längre känner igen Guds röst i vad de hör. De kommer förr eller senare att överge sina ledare, eftersom de inte följer främmande röster. 15

Till slut blir den som leder vilse en förförare. Vad som väntar sådana gör Herren otvetydigt klart. 16

Vi uppmanar biskoparna och andra i Svenska kyrkans ledning att besinna sitt ställningstagande. De har ansvar ”med den stora räkenskapsdagen för ögonen”. 17 Även om detta uttryck inte längre finns kvar i Svenska kyrkans vigningsordningar, är det vad som gäller. Viktigare än det ansvar som de tycks anse sig ha inför dagens samhällsutveckling, är det ansvar de har inför kyrkans Herre.

… skall en man lämna sin far och mor för att leva med sin hustru

Vi kan inte förorda annat än att kyrkan upprätthåller den kristna syn på äktenskapet som Svenska kyrkan har fått i arv, och som till denna dag har varit dess på Guds Ord grundade lära och ordning. Kyrkan kan inte förhindra en sekulär stat att stifta de lagar den finner vara lämpliga. Hon får finna sig i att också den ursprungligen kristna beteckningen ”äktenskap” förvrids. Men kyrkan kan vägra att för sin del anpassa sig.

Enligt vår bestämda mening bör kyrkan inte längre ta på sig någon legal roll vid äktenskaps ingående, om ny äktenskapslagstiftning införs. Svenska kyrkan bör avstå från att söka vigselrätt. Om så inte sker, vill vi uppmuntra enskilda präster att själva agera genom att avstå från att söka vigselrätt. Även om de förkunnar den kristna synen på äktenskapet vid sina vigslar, kan de inte undgå att indirekt ge sitt biträde till den statliga uppfattningenav vad ett äktenskap numera skall anses vara.

Eftersom ett kristet äktenskap ryms inom den planerade nya lagen, kan den få utgöra yttre ram för ett sådant. Men brudparet borde inte dra in kyrkan i handläggningen av en lag som inte längre uppfyller kristna krav. Vi föreslår därför att de registrerar sitt äktenskap vid den borgerliga ceremoni som erbjuds. Därefter kan de avge sina löften och få sitt förbund välsignat vid en gudstjänst, som för dem blir den verkliga vigseln.

Ett alternativ skulle vara att kringgå den nya lagstiftningen genom att de som vill gifta sig upprättar och registrerar ett äktenskapskontrakt, präglat av kristen tro och tradition. Detta skulle sedan ligga till grund för en kyrklig akt, som i realiteten blir en vigsel. I ett sådant äktenskapskontrakt skulle noteras vad som skall gälla i omständigheter, där lagstiftningeninte har regler som omfattar alla. Detta är inte okomplicerat, men vi vill gärna uppmuntra trogna kristna att, med juridiskt bistånd, undersöka vilka möjligheter som finns till detta och lämna förslag på hur ett sådant äktenskapskontrakt skulle kunna utformas.

Noter

Biskopsbrevets rubriker är hämtade från följande bibelord: 1 Mos. 1:27, Rom.1:20, Ef. 5:32, Jak. 1:6, 2 Kor. 11:3, Matt. 19:5.

1. Vi är medvetna om att det finns människor som föds med oklar könsidentitet. Men detta ändrar inte den övergripande verkligheten.
2. FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna (1948), art. 16; Internationellakonventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter (FN 1966), Art.10; Den europeiska sociala stadgan (1961, rev. 1996), Art. 16 m.fl. Så även Dohadeklarationenom familjen (FN 2004), som EU dock har valt att ställa sig utanför.
3. Assemblee Nationale, Rapport fait au nom de la mission d’information sur la familieet les droits des enfants, Rapport No 2831, Tome 1, 25 jan. 2006.
4. Europadomstolen har t.ex. godkänt den högsta franska förvaltningsdomstolens skäl för beslut att inte tillåta en homosexuell man att adoptera ett barn:situationen för homosexuella par är inte ”analog” med den för par bestående av en man och en kvinna, sett utifrån fortplantningsmöjligheten. (Fretté v. France)
5. 1 Mos. 2:24, jfr Matt. 19:5, Mark. 10:7-8, Ef. 5:31
6. Ef. 5:21-32
7. Upp. 19:7, 21:2,9 jfr Joh. 3:29
8. Matt. 19:6-9, Mark. 10:8-12
9. Ef. 5:25, jfr 1 Kor. 13:4-7
10. Rom. 1:24-27, 1 Kor. 6:9-10
11. Matt. 5:14-16
12. Apg. 4:19-20, 5:29
13. Jfr Jes. 62:6
14. Borgådeklarationen b, viii, kap. V i Borgåöverenskommelsen mellan de anglikanskakyrkorna i Storbritannien och Irland och de lutherska kyrkorna i Norden och Balticum(1992).
15. Joh. 10:5,12-13, jfr Hebr. 13:7
16. Matt. 18:6-7 m. par.
17. Jfr Hebr. 13:17, 1 Petr. 5:2-4

Missionsprovinsen i Sverige är en del av ”den enda, heliga, allmänneliga och apostoliska kyrkan”. Den är en fri provins av Guds kyrka och församling i Sverige, på den oförändrade evangelisk-lutherska bekännelsens grund. Den står i kontinuitet med den andliga tradition som förvaltats och vuxit fram inom Svenska kyrkan och betraktar sig som ett icke-territoriellt stift inom denna. Missionsprovinsen eftersträvar goda relationer med Bibel- och bekännelsetrogna ämbetsbärare, lekmän och församlingar inom Svenska kyrkans officiella struktur. (§ 2 i Ordning för Missionsprovinsen i Sverige)

Missionsprovinsen grundades 2003. Den består av fria gudstjänstgemenskaper/koinonior, understödjande missionsorganisationer och en stödförening. Efter val biskopsvigdes Arne Olsson 2005 av biskop Walter Obare från den evangelisk-lutherska kyrkan i Kenya, biträdd av andra biskopar. Lars Artman och Göran Beijer vigdes 2006 till biträdande biskopar.

Ytterligare information finns på Missionsprovinsens hemsida: www.missionsprovinsen.se eller kan beställas direkt från Missionsprovinsens kansli.

Debatt

Förra sändebrevet innehöll bl.a. en artikel av Patrik Toräng med rubriken ”Inom­världslighet”. Gunnar Persson har reagerat på delar av innehållet i den­na, och in­kommit med några skriftliga reflexioner som Patrik i sin tur har svarat på.

Mycket kortfattat menar Gunnar att de gudstjänstformer som Patrik kri­tiserar i sin artikel inte bör dömas ut i sig. Han skriver bl a: ”Jag menar att det är attityden, vårt förhåll­ningssätt, innehållet, som avgör om något är Gudstillvänt eller inom­världslig, inte den yttre formen - även om dessa inte helt kan skiljas ifrån varandra.

Det nödvändiga - att få fira en rätt gudstjänst

"Jag kan inte längre gå till min kyrka, där jag firat gudstjänst sedan barndomen. Vad ska jag göra?" Det konstaterandet och den frågan har jag mött allt oftare. Varför kan inte många fira gudstjänst i de kyrkor där de döpts och konfirmerats och genom åren fått näring för sin tro. Svaret är att på många håll får Guds Helige Ande inte genom Guds ord och sakrament skapa och uppehålla den frälsande tron på Jesus Kristus. I församlingar där prästen har övergett Guds ord och blivit en falsk lärare ges ingen näring för tron och det kristna livet. Där är det nödvändigt för den andliga hälsan att lämna sin älskade helgedom.

Vårt Kansli

Kansliet: 031-51 42 47
(bäst dagtid ti-fr)
Jakob Okkels: 076-236 52 24
Pg 11 36 63-9, bg 5210-8131
Mer info på kontaktsidan

Kontaktpersoner

Roland Gustafsson, biskop:
076-165 15 59
Bengt Birgersson, provinssekreterare:
070-777 26 09

Sök på webbplatsen