Det är föga behagligt att bli offentligt uthängd, att kritiseras inför andra människor utan att personliga kontakter tagits parterna emellan. Efter vad jag kan se och förstå är inte heller ett sådant tillvägagångssätt rekommenderat utifrån Guds ords anvisningar (jfr Matt. 18:15–19). Konstruktiv kritik framförs först i det enskilda samtalet och når sin kulmen, om så behövs, i offentlighetens ljus. Dessutom präglas en sådan process av omsorg och förbön.

På Nyårsdagen fick ledningen i Missionsprovinsen i Sverige och Finland (Mpr) ta del av ett öppet brev från två präster i Lutherska Församlingen i Stockholmsområdet. Rubriken var Öppet brev om Missionsprovinsens prokatolicism och publicerades påföljande dag på nätet med rubriken Missionsprovinsens frieri med katolsk tro. Avsändarna meddelade att brevet skulle sändas till ett tiotal kristna tidskrifter för tänkbar publicering.

Ett öppet brev väntar som regel på ett offentligt svar. Så skall bli fallet, även om det kommer att ta sin tid. Det finns en väl genomarbetad Provinsordning i Mpr som ger ramar för hur man hanterar ett ärende som detta.

Aktuell frågeställning fanns på Mpr:s bord redan innan det öppna brevet formulerats. I mitten av december 2010 läste jag om högtiden på Östanbäcks kloster i tidningen Världen idag: Grundsten på plats i Östanbäck. I brevväxling och samtal med biskop Göran Beijer har jag fått veta att hans närvaro i Östanbäck primärt baserats på personlig vänskap. Han skriver bl.a. följande:

Jag inser att det kan diskuteras om det var lämpligt att jag medverkade, om än bara skrudad som biskop. Även om jag inte i något avseende gjorde anspråk på att officiellt företräda provinsen, inser jag att min närvaro kan tolkas som ett tecken på Missionsprovinsens hållning. (—) Jag menar visserligen att biskoparna har ett fristående, personligt ansvar för hur de formar sin tjänst. Men de bör förankra sina bedömningar i provinsens olika organ. Det är viktigt att överlägga om vad som är pastoralt lämpligt i provinsens olika organ. Det kan här röra sig om att tillämpa Pauli maningar till omsorg om dem som är ”svagare”, Rom. 14-15, 1 Kor. 8.

Mpr:s Läronämnd, som har ordinarie sammanträde den 14 januari, och ett av mig extrainkallat Konsistorium den 15 januari, kommer att ta ställning till biskop Görans agerande och i förlängningen också ge svar på det öppna brevet.

Mpr kan inte omedelbart jämföras med den struktur som den Lutherska församlingen i Stockholmsområdet har. I Grundläggningsdokumentet och Provinsordningen sägs bl.a. följande om identiteten:

Missionsprovinsen utgör en struktur av stiftsliknande karaktär som synliggör gemenskapen mellan olika grupper och traditioner som vill stå på Bibelns och bekännelsens grund. Syftet är att rekonstruera kyrkans andliga arv och ta tillvara kallelsen för Guds församling att missionera och kallelsen hos dem som är kallade till ordets tjänst, men som hindras av nuvarande kyrkoordning för Svenska kyrkan. (—) Missionsprovinsen är en del av ”den enda, heliga, allmänneliga och apostoliska kyrkan”. Den är en fri provins av Guds kyrka och församling i Sverige och Finland, på den oförändrade evangelisk-lutherska bekännelsens grund. Den står i kontinuitet med den andliga tradition som vuxit fram och förvaltats i enlighet med denna bekännelse inom Svenska kyrkan respektive Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland, och betraktar sig som ett icke-territoriellt stift i denna tradition.

Under resans gång har det inom Mpr varit både givande och komplicerat samarbete mellan representanter från de olika traditionerna – konstigt vore det väl annars! Det goda och konstruktiva samtalet (inklusive kritik) måste få fortsätta. Det bästa i traditionerna – baserat på Bibeln och den evangelisk-lutherska bekännelsen – bör bevaras och förnyas, medan ytterligheter och särdrag som inte befrämjar helheten får stå tillbaka.

I samband med min biskopskandidatur skrev jag en presentation och lyfte fram några moment som jag ansåg viktiga. Hänvisade då bl.a. till kyrkoherde Viktor Södergrens bok Vägar vi gått fram och vägen fram (1978):

Att det kräves en ny kristen syntes i vårt folk, om det skall ha framtid, torde väl för var tänkande vara ofrånkomligt. Kan kristendomen ej än en gång rädda vårt folk, är det förlorat. Men vårt folk är framför allt i kristligt avseende desorienterat och splittrat. En återgång till kristen enhet kan ej, om något verkligt skall uträttas, ske efter ytligt ekumenisk linje. Den nya enheten måste vara kvalitativt bestämd, en återgång till den gamla verkligt goda, verkligt kristna grunden, som en gång bar vårt folk, denna grund då sovrad och luttrad i splittringens ugn. Då skulle ock splittringens andliga ökenvandring hava vänts till godo och även frikyrklighetens värden, ej minst dess inövade frivillighet, offervilja och lekmannaaktivitet, bliva byggstenar för en ny, enad svensk kyrka (sidan 325).

I bokens förord står följande goda råd: … Vi behöva alltid, och icke minst nu, fördjupning, stilla och ödmjuk besinning på det väsentliga. Vi måste djupt ner till livskällorna. Och samtidigt behöva vi kringsyn, utblick, orientering … (sidan 8).

Dessa visa ord är för mig fortfarande en ledstjärna – och ett gott exempel på konstruktiv kritik.