Som julklapp fick jag en bok skriven av Göran Hägg med titeln ”Gud i Sverige”. En lättläst kyrkohistoria som lockar både till skratt och ilskna utropstecken i marginalen, som någon recensent uttryckt det.

Författaren framhåller i inledningen att han själv inte är troende i någon rimlig betydelse av ordet – jo, möjligtvis en ”troende ateist”. Han anser dock att de flesta kyrkor och religioner både har haft och har en övervägande positiv betydelse för samhällen och stater.

Under epoken 1945–2010 finns ett avsnitt med rubriken ”Kvinnan tige i församlingen”. Här redogörs för hur byråkratiska beslut sakta men säkert monterar ner salighetsverkets struktur, inklusive frågan om prästämbetet som 1958 öppnades för kvinnor. Det är intressant att ta del av författarens analys och sammanfattning:

Bland präster och aktiva kyrkobesökare fanns emellertid fortfarande en bekännelsetrogen kärna, som reagerade med besvikelse. Man kan dock lite cyniskt konstatera att nästan ingen av de besvikna prästmännen drog den yttersta konsekvensen och lämnade sin statsavlönade tjänst. Men föraktet mot den egna kyrkan både för beslutet och undfallenheten var djup.

Till yttermera visso undergrävde det pinsamma skådespelet för all framtid den etablerade kyrkans intellektuella trovärdighet, oavsett vad man trodde om Gud eller kvinnliga präster. Särskilt genom de två motsatta besluten på kyrkomötet. Även en ateist eller medlem av en annan kyrka måste rimligen reagera på det absurda i saken. Vad är det för religion som låter regeringen ändra dess lära? Ärligt menad religion och vetenskap har åtminstone det gemensamt att man anser sig syssla med sanningen. Vad skulle vi anse om en grupp vetenskpsmän som lät en aldrig så demokratiskt vald regering bestämma vad som var sanning på deras fackområde?

(—)

Samvetsklausulen upphävdes 1982. Kvinnoprästmotståndarnas organisationer ”Kyrklig samling” och ”Synoden” har trängts tillbaka. Kända kvinnoprästmotståndare tycks vara på väg att helt utrotas ur hierarkin. Men fortfarande, något decennium efter det att Svenska kyrkan till slut ändå tvingats bort ur statens famn år 2000, fortsätter den infekterade frågan att mer än något annat prägla opinionens bild av samfundet …

Ungefär samtidigt som Häggs bok fanns på bokbordet utgav Missionsprovinsen i Sverige och Finland en festskrift till biskop Arne Olsson med titeln ”Lyda Gud mer än människor”. I förordet skriver provinssekreteraren Bengt Birgersson bl.a. följande: … det ligger en banad väg framför oss, även om vägen också i fortsättningen ofta måste innebära den konflikten att ”man måste lyda Gud mer än människor”. Det har varit biskop Arnes valspråk – och det är vår kallelse. ”Den som övervinner och segrar håller obönhörligen fast vid Herrens ord och förnekar inte hans namn.” (Upp. 3:8)