De senaste månaderna har Missionsprovinsen fått en del uppmärksamhet i media och olika samtalsfora. Det kan på ett sätt upplevas glädjande och hedrande att provinsen finns med på ”den kyrkliga kartan”. Samtidigt är det bekymmersamt eftersom det primärt förefaller vara engagerade entusiaster på åskådarplats som försöker styra dagordningen. Ett sådant fenomen är inte obekant och något som vi givetvis får vara beredda att hantera.

Provinsens ledning behöver i vilket fall rannsaka sitt utförda, pågående och framtida arbete. Görs de rätta prioriteringarna i ljuset av Provinsordningens föreskrifter, internt respektive i utåtriktade kontakter?

Biträdade biskop Göran Beijer deltog i början av december 2010 i en högtid vid Östanbäcks kloster, något som uppmärksammats på klostrets hemsida och i tidningen Världen idag. Det ledde till att jag i mitten av december påbörjade samtal med biskop Göran i ärendet, eftersom jag förmodade att hans agerande skulle väcka en del uppmärksamhet. Han meddelade att närvaron i Östanbäck primärt baserades på personlig vänskap och skrev i sin rapport till mig bl.a. följande:

Jag inser att det kan diskuteras om det var lämpligt att jag medverkade, om än bara skrudad som biskop. Även om jag inte i något avseende gjorde anspråk på att officiellt företräda provinsen, inser jag att min närvaro kan tolkas som ett tecken på Missionsprovinsens hållning. (—) Jag menar visserligen att biskoparna har ett fristående, personligt ansvar för hur de formar sin tjänst. Men de bör förankra sina bedömningar i provinsens olika organ. Det är viktigt att överlägga om vad som är pastoralt lämpligt i provinsens olika organ. Det kan här röra sig om att tillämpa Pauli maningar till omsorg om dem som är ”svagare”, Rom. 14-15, 1 Kor. 8.

I mellandagarna mötte jag biskop Göran för ett personligt samtal i ärendet.

På Nyårsdagen fick ledningen i Missionsprovinsen ta del av ett brev från två präster i Lutherska Församlingen i Stockholmsområdet. Rubriken var Öppet brev om Missionsprovinsens prokatolicism och publicerades påföljande dag på nätet med rubriken Missionsprovinsens frieri med katolsk tro.

I ledningen var vi överens om att på tillbörligt sätt hantera såväl biskop Görans agerande som det öppna brevet i provinsens olika fora. Så blev fallet under månaderna januari-februari.

Vid Konsistoriets sammanträde den 15 januari behandlades dessa ärenden och Arbetsutskottet fick i uppgift att kommentera det öppna brevet, vilket gjordes i ett uttalande som publicerades på hemsidan den 27 januari. Uttalandet bekräftades, med några språkliga justeringar, vid Konsistoriets sammanträde den 12 februari:

Ingemar Andersson och Lars Borgström, präster i Lutherska Församlingen i Stockholmsområdet, har i ett öppet brev till Missionsprovinsens i Sverige och Finland biskopar och provinssekreterare den 1 januari 2011 kritiserat Missionsprovinsen för pro-katolicism.

Missionsprovinsen i Sverige och Finland har en väl genomarbetad Provinsordning som hanterar olika ärenden, t.ex. Provinskonvent, Missionsråd, Konsistorium och Läronämnd. Eftersom de tre senare instanserna haft sammanträde under januari månad har Öppet brev om Missionsprovinsens prokatolicism i någon mån kunnat behandlas i dessa fora.

Konsistoriet och biskoparna beklagar att en biskop i Missionsprovinsen deltagit vid en ekumenisk högtid på Östanbäcks kloster, utan att först samråda med Missionsbiskopen. Närvaron kan ge intryck av att Missionsprovinsen intar en ”pro-katolsk” hållning, varmed man menar en öppenhet för ett närmande till den Romersk-katolska kyrkan med dess avvikelser i läran.

Konsistoriet avvisar varje tanke på att Missionsprovinsen skulle ha lämnat sin reformatoriska grund. Missionsprovinsen är evangelisk-luthersk i sin bekännelse och definierar sig fortsatt som ett fritt och icke-territoriellt stift inom Svenska kyrkans tradition.

Läronämnden, som på eget initiativ kan avge yttranden i sådant som den bedömer är av betydelse för Missionsprovinsens identitet, har för avsikt att arbeta vidare med och precisera hur Missionsprovinsen ”söker samverkan på evangelisk-luthersk grund och odlar kontakt med andra kyrkotraditioner där så är lämpligt” (Provinsordningen 3 kap 5 §).

Missionsrådet har som uppgift att arbeta med och hantera Missionsprovinsens identitetsfrågor, t.ex. att analysera missionssituationen och utforma en missionsstrategi för verksamheten. Det givande men tidvis också utmanande samarbetet mellan olika traditioner inom Missionsprovinsen fortsätter. Det bästa i dessa andliga traditioner — baserat på Bibeln och den evangelisk-lutherska bekännelsen — bör bevaras och förnyas, medan ytterligheter och särdrag som inte befrämjar helheten får stå tillbaka.

På så sätt kunde ärendet avslutas vid februarisammanträdet. Konsistoriet bedömde biskop Görans agerande som olyckligt och beklagade att samråd inte förts i förväg med missionsbiskopen. Biskop Görans rapport om ärendet, att besöket var av privat karaktär, mottogs och lades åt handlingarna. En reservation inlämnades med betoning på att biskop Göran mer ingående borde överväga sitt agerande och redogöra för hur han i framtiden avser att agera i ekumeniska relationer.

Läronämnd och Missionsråd kommer, enligt fattade beslut, att arbeta vidare med teologi- och identitetsfrågor i anknytning till vår bekännelse av ”en enda, helig, allmännelig (katolsk) och apostolisk kyrka”, som även inkluderar frågor kring sunda såväl som osunda ekumeniska relationer. Provinsen behöver arbetsro för att kunna slutföra dessa utmaningar på ett gott och konstruktivt sätt. Välvilliga och illasinnade kritiker på åskådarplats får finna sig i att sådan är och förblir arbetsgången.

I ljuset av de senaste månadernas arbete har jag funderat över hur god biblisk och apostolisk ordning hanterar såväl läro- som personfrågor. Tankarna har gått till några olika fenomen i Galaterbrevet. Kampen för det givna, sanna evangeliet presenteras med stor tydlighet (Gal. 2:16–21) – och med starka fördömanden av de falska (Gal. 1:6–9). Missbruk av den evangeliska friheten påtalas med tyngd – bitande och slitande i varandra riskerar att leda till att man uppslukar varandra (Gal. 5:15). Den som begått en överträdelse bör inte omedelbart sorteras bort, utan behöver upprättas med kärlekens och omsorgens förtecken (Gal. 6:1–4). Vem är kapabel att hantera detta på ett tydligt, gott och själavårdande sätt i en kampfylld situation? Jag är benägen att stämma in i aposteln Paulus’ bekännelse och förtröstan: En sådan tillit har vi till Gud genom Kristus, inte så att vi av oss själva skulle kunna tänka ut något på egen hand, utan vår förmåga kommer från Gud (2 Kor. 4:4–5).

Kära vänner – bär Missionsprovinsens i Sverige och Finland arbete i innerlig förbön inför Herren! Vår kallelse är att påbörja och fortsätta återuppbyggnadsarbetet där kristen tro övergetts och kompromissats bort.

Detta bidrag publiceras även i Missionsprovinsens Sändebrev, februari 2011.