Svenska Akademiens högtidsdag den 20 december reflekterade Per Wästberg över tidens flykt och dödens visshet. Han förmedlade bl a följande:

Vi vet inte varför vi fötts, det är inget vi bett om. Vi vet att vi är dödsdömda. Till vetenskapen har jag donerat min kropp. Obducenten kommer att finna den lika obrukbar som remissvaren till en nedlagd statlig utredning. Döden förvarar jag längst inne i mig. En knapp jag råkat svälja som barn. Jag har fått mig själv till skänks – tills döden bevisar att det bara var en deposition.

Läs Wästbergs tal i sin helhet (ett avsnitt ur hans memoarer, som publiceras under 2017): Döden blåser dig i ansiktet redan när du föds.

Reflektionen är närgående och på många sätt realistisk. Kommer för egen del att tänka på den danske biskopens Hans Adolph Brorson psalm (Sv Ps 619):

Jag går mot döden var jag går, och snart skall den mig hinna. Jag ej en dag, en timme får där jag kan trygghet finna. Ett flyktigt andetag, så slutar livets dag, jag inför evigheten står. Jag går mot döden var jag går.

Wästbergs betraktelse har följande avslutning:

En natt ska vinden rista i hakarna och rutorna i våra rum spricka med en värnlös ton som ingen hör. Då är den yttersta tiden förbrukad. Det finns ingenting mer att ta till vara. Allting överlämnas i befintligt skick. Själen lösgör sig från kroppen som ett dåligt påklistrat frimärke. Att då på nytt bli en remsa i det olevdas väv…

Psalmförfattaren Brorson har följande fortsättning:

 Jag går med Jesus var jag går. Han vandrar vid min sida I kamp och strid hans hjälp jag får och hjälp när jag får lida. Hans spår jag ser i tro och sätter där min fot. Om vägen än blir tung och svår, jag går med Jesus var jag går.

För att inte tala om hans triumferande avslutning:

Jag går till himlen var jag går. Så ängslas ej och fråga! Där ingen oro mer mig når. Där finns ej död och plåga. Jag himlen öppen ser, ej världen lockar mer, jag all dess glans och lust försmår. Jag går till himlen var jag går.

Texterna på Annandag Jul talar om martyriet, om lidande och död i Jesu efterföljd. Men också om “en öppen himmel” (Apg. 7:55–56). Grunden för detta är Jesu Kristi försäkran: Den som tror på mig ska leva om han än dör, och den som lever och tror på mig ska aldrig någonsin dö (Joh. 11:25–26). Sonen har dessförinnan segervisst deklarerat: Jag är uppståndelsen och livet (Joh. 11:25).