Det är i dag sex år sedan min far insomnade efter en kort tids sjukdom, drygt 93 år gammal. Med tacksamhet tänker jag tillbaka på åren vi fick tillsammans. Samtidigt gläds jag i hoppet över dem som övervunnit, borta från kroppen och hemma hos HERREN (2 Kor. 5:8).

Vid min biskopsvigning i Göteborg den 27 mars 2010 fick min far på sätt och vis sista ordet. Festhögtiden, efter vigningen, avslutades med ett par verser från psalmsången Bliv kvar hos mig, se, dagens slut är när … (Sv. Ps. 189). Vid sångens slut höjde min far sin röst, tydligt och vädjande, och sade: Låt oss även sjunga den sista versen … – och så blev fallet!

Ditt kors skall skina för min blick när sist

jag somnar in, o Herre Jesus Krist.

Då viker natten, morgon väcker klar.

I liv, i död bliv, Herre, hos mig kvar.

Ordet om korset är en dårskap för dem som går förlorade, men för oss som blir frälsta är det en Guds kraft (1 Kor. 1:18).