Inom den världsvida kristenheten befinner sig kristna mer eller mindre i ständiga förändringar. Begreppet konvertering är inte obekant, d v s att ha bekänt sig till en trosuppfattning och förflyttat sig till annan.

Även i Missionsprovinsen är vi bekanta med detta fenomen. Under de gångna åren har två präster i vårt kollegium konverterat till den Romersk-katolska kyrkan.

När ärendet senast fanns på vårt bord, fick jag från en av ledamöterna en tänkvärd artikel med rubriken Ett brev om tre oöverkomliga hinder för vägen till Rom (Lund 1956). Författaren är Gunnar Rosendal (1897-1988) och artikeln finns med i En bok om den himmelska glädjen (Bokförlaget Pro Veritate, Uppsala 1987). Låt mig i korthet återge något av innehållet.

Brevet inleds med författarens frågeställning: Varför har jag inte gått till Rom, d v s konverterat till den Romersk-katolska kyrkan? Frågan ställs inte minst i ljuset av att Svenska kyrkan beslutat att öppna för ordination av kvinnor till prästämbetet (1958). Svaret är emellertid entydigt gentemot Rom: “Emedan jag aldrig på allvar övervägt den möjligheten”.

Rosendal redogör för en ekumenisk öppenhet med avseende på den världsvida Kyrkan. I händelse av att han hade levt och bott i andra delar av världen, vore Anglikanska kyrkan, Episkopalkyrkan eller Orthodoxa kyrkan förmodligen tänkbara alternativ. Men med tydlig beslutsamhet sägs dock: “Vägen är stängd vid Roms gränser.”

Ett antal positiva aspekter på den Romersk-katolska kyrkan lyfts fram, men hindren formuleras utifrån retoriken att stängslet mot Rom har flera “tvärslåar”.

Den högsta och mest hindersamma tvärslån är att Rom successivt allt mer “… infört nya villkor för saligheten”. Utöver sammanblandningen av tro och gärningar finns läran om påvens ofelbarhet: “… så reser sig dock hela mitt intellekt, hela min tro, hela mitt väsen sig mot denna lära …”, skriver författaren.

En annan tvärslå på stängslet går under beteckningen “ångest” – ångest inför nådens ordning. Romersk-katolsk uppbyggelselitteratur kan i förekommande fall vara uppbygglig, men “… jag skräms av den psykologiserande egocentriciteten från St Bernhard till Thomas Merton. Jag flyr från dem med lättnad till Carl Olof Rosenius”. Rom bejakar flera viktiga moment i den kristna tron, men med förödande villkor “… nu måste du vinna det själv, han har givit dig möjligheten att nå fram till det och han skall hjälpa dig fram till målet, men du måste nå detta själv. Det är den romerska semipelagianismen. Och jag grips av ångest, när jag tänker på dess salighetsordning. SOLA FIDE, genom tron allena skriver jag här med stora bokstäver … I KRISTUS. Där är tryggheten, vilan, saligheten, undergången och uppståndelsen”.

Staketets nedersta tvärslå benämns med ordet “exklusivitet”: Roms anspråk på att vara den enda Kyrkan. Med närmast ironiska formuleringar ifrågasätts detta exklusiva tänkande, inte minst med tanke på andra stora kyrkor, t ex den Orthodoxa kyrkan.

Den evangelisk-lutherska bekännelsen har som målsättning att på Skriftens grund tro, lära och bekänna den kristna tron och samtidigt avvisa och fördöma falska läror. Den Romersk-katolska kyrkan har ännu inte på ett övertygande sätt lyckats göra upp med sitt förgångna och återvänt till Guds ords sanning.

Jag grubblar mycket över hur “de hindersamma tvärslåarna mot Rom” av allt för många – med lätthet verkar det som – kan överstigas med bevarad tro och ett gott samvete? Det finns definitivt anledning att återkomma med reflektioner i dessa frågeställningar vid ett senare tillfälle.

(Denna artikel publicerades i Sändebrevet i mars 2018).