Under våren skrev jag en blogg med rubriken: Fel åsikt i ämbetsfrågan?

Har i sommar läst boken “Kristi kyrka” av Bo Giertz och det har för mig bekräftats att ämbetsfrågan inte är av marginell betydelse (som många menar). I avsnittet Försoningens ämbete – Kristi uppdrag finns ett avsnitt där den omdebatterade frågan om kvinnliga präster blir belyst (3:e upplagan utgavs 1946). Denna undervisning, baserad på Bibelns auktoritet, behöver lyftas fram i en tid när frågeställningen för många bedöms som passé.

Avsnittet återges i sin helhet, utan språklig bearbetning (sid 230-234):

”Efter allt vad vi redan sagt står det nog klart för var och en, att det icke beror bara på konservativ slentrian, när kyrkans så envist motsätter sig tanken på ett kvinnligt prästämbete.

Vore ämbetet bara ett uppdrag från församlingens sida, en avlönad befattning, som inrättats av välmenande människor, så funnes det inga principiella skäl mot att öppna prästämbetet för kvinnor eller skapa en alldeles ny tjänst för kvinnliga förkunnare. Men våra kyrkliga ämbeten äro något annat och mera. De ha funnits i kyrkan sedan apostlarnas dagar. De ha ända från början haft sin myndighet, sin rätt och sina förpliktelser ur den fullmakt och det uppdrag, varmed Kristus sände ut sina apostlar i världen. De ha bokstavligen framvuxit under apostlarnas välsignade händer. Att skapa något alldeles nytt vid sidan av dessa ämbeten är en vansklig sak. Ämbetet är ett apostoliskt uppdrag, och man kan icke taga sig det uppdraget, om det icke givits. Att tala i Jesu namn och med hans fullmakt är en alldeles för allvarlig sak för att man skulle våga taga sid den utan full och grundad visshet att verkligen äga uppdraget från honom själv. Naturligtvis är det envar obetaget att i vissheten om en personlig kallelse träda upp och tala med profetens rätt – och den falske profetens risk! – men man skall då icke begära Kyrkans uppdrag. Kyrkan äger och förvaltar tre ämbeten, som hon förmedlat sedan apostlatiden. Dem giver hon alltjämt vidare. Men det är på goda grunder hon inte utan vidare vill skapa ett nytt, som aldrig kan få samma grundval och samma karaktär av apostoliskt uppdrag, som de gamla ämbetena hava.

Icke heller låter det gärna tänka sig, att man skulle öppna det redan bestående prästämbetet även för kvinnor. Hela den urkristna traditionen reser sig som en mur mot den tanken. Att man och kvinna äro likvärdiga och stå Guds fadershjärta lika nära, det är från kristen synpunkt en självklar sak. I deras inbördes förhållande – liksom över huvud taget i människornas inbördes samliv – erkänna vi inga maktanspråk eller prestigesynpunkter. Församlingen är Kristi kropp, där vi alla äro lemmar, varandra till tjänst. Den enda olikhet, som här finnes, beror på den arbetsfördelning mellan lemmarna och den olikhet i gåvorna, som Gud själv förordnat (1 Kor. 12:7 f). Denna ordning respekterar en kristen glatt och tacksamt, väl vetande att den ena lemmen icke blir mindre – eller mera – värd än den andra, därför att Gud givit dem olika uppgifter. Till denna av Gud själv bestämda ordning hör nu också enligt Nya Testamentets klara vittnesbörd, att kvinnan icke är kallad att bekläda något läroämbete utom diakonissans. Bibelns mening är här så klart uttalade (1 Tim. 2:11 ff), att det icke finns någon möjlighet att införa ett kvinnligt prästämbete utan att medvetet sätta å sido vad både Skriften och Kyrkans samlade tradition otvetydligt lär och menar. Det går icke gärna att försvara sig med att man ändå kan handla efter “evangeliets anda”. Därmed skulle väl förstås, att apostlarna icke fattat Jesus rätt, utan förvanskat hans budskap – vilket strider mot hela vår tro på Guds uppenbarelse enligt tredje artikeln – och att Jesus själv icke skulle ha haft några betänkligheter mot ett kvinnligt prästämbete. Men nu är det just det påfallande och märkliga, att Jesus själv aldrig kallade någon kvinna till apostel. Annars finnes det ju många kvinnogestalter i Jesu omgivning, som evangeliet framställer som religiösa förebilder. Det skall aldrig förgätas, att det efter apostlarnas flykt var några kvinnor, som förblevo trogna vid korset. Det var också kvinnor, som voro uppståndelsens första vittnen. Likafullt blev ingen av dem insatt att såsom apostel vittna om uppståndelsen. Orsaken kan icke gärna ha varit en eftergift för judisk sedvänja. Jesus kunde vara demonstrativt frigjord, när det gällde att bryta judisk sed, som icke höll måttet i religiöst avseende. Han förvandlar också kvinnans ställning i äktenskapet, där hon förut varit rättslös. Men han kallar icke någon kvinna till apostlaämbetet. Hans egna apostlar voro uppenbart övertygade, att det uppdrag de fått endast var avsett för män. I den hedniska omvärlden fanns det annars gott om prästinnor. I vissa församlingar kunde det under den första oordnade tiden förekomma, att även kvinnor predikade och undervisade vid gudstjänsterna. Apostlarna motsatte sig på det kraftigaste detta. Det hjälpte icke, att man försökte åberopa Andens auktoritet. Paulus blev icke svaret skyldig: Om någon menar sig vara en profet eller en man med andegåva, så må han ock inse att vad skriver till eder är Herrens bud (1 Kor. 14:37). Någon högre instans kände urkyrkan icke. Saken var avgjord. För hela den kristna kyrkan blev detta vedertagen ordning, fastslagen både i Bibeln och kyrkoförfattningen.

Om nu den svenska kyrkoprovinsen beslutade sig för att här gå en annan väg, skulle detta få de allvarligaste konsekvenser. Det skulle betyda, att vi uppgåve hela den grund, som vi hittills byggt på: bibelordet, tolkat och förklarat genom den allmänneliga Kyrkans samfällda tradition och reformationens djupa inlevelse i det paulinska budskapet. Denna gamla grund skulle vi överge för att i stället lita på vår egen tids uppfattning såsom ett uttryck för gudomlig uppenbarelse. Vi skola ha klart för oss, att vi därmed äro inne på en väg, som fört den romerska kyrkan till dess mariadogmer och dess påvetro. Vi skola också har klart för oss, att vi för all framtid göra en återförening omöjlig med de kyrkor, som ännu stå på den fornkyrkliga grunden. Så länge den svenska kyrkan ännu i liv och tro och lära bekänner sig såsom Kyrkan i Sverige, såsom den svenska grenen av Kristi ena, heliga och katolska Kyrka, är ett sådant steg otänkbart.

Än mer: ett sådant steg förblir otänkbart, så länge den svenska kyrkan känner förpliktelsen mot sitt lutherska arv och icke förlorat kärlek till bibelordet, som varit hennes största tillgång ända sedan den stora kyrkoförbättringens dagar.

Ingenting är angelägnare än att vi i denna fråga kunna hålla borta alla de känslor och argument, som icke ha hemortsrätt i evangeliet, utan vuxit fram i striden kring kvinnoemancipationen. Sådana argument ligga när till hands icke bara för den som menar sig kämpa för kvinnans rättigheter, utan i lika hög grad för den som vill stå på den gamla grunden. Det finns så mycken obotfärdig konservatism och så mycken maskulin förhävelse, som gärna applåderar Kyrkans ståndpunkt utan att förstå hennes innersta bevekelsegrunder. För Kyrkan är detta ingen kvinnosaksfråga och får aldrig bli det. Det är en fråga om troheten mot det arv och uppdrag hon förvaltar. Vill hon icke inrätta ett kvinnligt prästämbete, så är det därför att hon icke har rätt till det och därför att det aldrig kan bli ett ämbete i kyrklig mening. Ett kvinnligt prästämbete kan aldrig grunda sig på ett apostoliskt uppdrag. Det kan lika litet förvaltas i oreserverad hängivenhet för det apostoliska budskapet. Tvärtom: genom sin blotta tillvaro måste det säga ifrån, att vi icke längre känna oss bundna vid apostlarnas tro, utan förbehålla oss rätten att korrigera dem.

Om det i våra dagar föreligger nya behov av kvinnliga arbetare i Kyrkans tjänst – i ungdomsvården, på anstalter, bland särskilda grupper av yrkeskvinnor o.s.v. – och om detta behov verkligen icke som hittills kan fyllas genom frivilligt kyrkligt arbete eller av enskilda kristna kvinnor – så är det för Kyrkan den enda naturliga vägen att möta detta behov genom specialutbildade diakonissor. Det kan ske i full trohet mot biblisk och kyrklig ordning. Denna trohet är för varje kyrkokristen den enda garantin för att ett sådant ämbete kommer att bli till välsignelse och skänka innehavaren trygghet och arbetsglädje. Har Guds Ord här anvisat mannen ett arbetsområde och kvinnan ett annat, ligger häri ingen värdering eller rangordning, utan en garanti för att gåvorna så komma till sin bästa användning. Och Kristi Kyrka kan aldrig erkänna någon annan rätt än den att taga emot Guds oförskyllda nådegåvor och i tacksamhet för dem tjäna Herren och sin nästa.”

Officiella rapporter från generalförsamlingen visar på engagemang och uttalanden i ett antal globala, sociala frågor: Assembly Resolutions.

Ett viktigt moment var en försoningsakt mellan lutheraner och mennoniter: “En dag för ånger och försoning”.

En ny LVF-president valdes och installerades: Palestinier blir ledare för världens lutheraner.

LCMS-presidenten Gerald Kieschnick framförde en hälsning från International Lutheran Council (ILC), som visar hur profil och inriktning skiljer sig åt mellan “blocken”: International Lutheran Council head concerned that Reformation, scriptural truth being lost. Detta har i någon mån belysts och kommenterats i en norsk tidningsartikel: Lutherskt splid om Skriften.

En delegation på 17 personer deltog från Svenska kyrkan: Världens lutherska kyrkor samlas i Stuttgart.

I avsnittet Försoningens ämbete – I apostlarnas efterföljd beskrivs prästens uppdrag och hängivenhet. I förlängningen talas det också om frimodighet och ansvar. Jag citerar (sid 240):

Troheten mot uppdraget blir trohet emot Ordet. Här är icke längre fråga om att sovra eller gallra. Här är fråga om att avlyssna det budskap Herren och Frälsaren befallt sin härold att frambära, att sänka sig in i det, själv leva av det, tillägna sig det i hela dess organiska sammanhang och hela dess rikedom och bära fram det utan omtydning, utan ursäkter, med ansvar inför Herren och frimodighet inför människorna.

Vidare citeras en tysk präst som med humor och patos skriver om hängivenheten i ämbetet och om alla de mänskliga surrogat, som aldrig kan ersätta den (sid 241-242):

Jag indelar prästerna i arbetshästar, kapplöpningshästar, lyxhästar, karusellhästar och oxar.

Arbetshästarna äro de, som kunna allt och göra allt. De uppslukas, upprivas och förtäras av tusen detaljarbeten. De äro lärde, ämbetsmän, fattigvårdsfunktionärer, ungdomsledare, kyrkomusiker, föreningspampar, hembygdsforskare, tidningsskrivare, naturvetare, astronomer o.s.v. Ofta goda och trogna själar. Men huvudsaken kunna de inte: att operera de sjuka själarna, att skära, förbinda, läka och rädda: de tåla inte att se blod!

Kapplöpningshästarna springa omkring, alltid och överallt, i och utom sin församling. De äro allestädes och ingenstans; måste alltid ha varit med, annars var det ingenting bevänt med saken. Som festtalare och högtidspredikanter äro de överallt, där någonting går av stapeln. Men de stå icke som de tolv oxarna i förgården (2 Krön. 4:2 ff) med nådens kopparhav på ryggen, redo att två de orena själarna …

Karusellhästarna äro nöjesdirektörerna, som kunna roa sin församling så förträffligt. De kunna ordna utflykter, spela teater, sporta, vandra, hålla film- och sagoaftnar och ännu mycket mera. Men de komma icke en centimeter framåt med församlingen. Trots allt som är i gång bli de som karusellen ständigt stående på samma plats.

Å h,  g ö r e n  b ä t t r i n g – ni pastorer, ni som skulle vara herdar själasörjare, biktfäder, hjärtats läkare … Bedjen Gud, att han skänker sin arma kyrka herdar, som inte vilja nå så högt, som inte vilja vara annat än gamla dumma, enfaldiga oxar från landet, som intet annat känna än sin Herre och sitt ämbete; som blott vilja e t t, att få tjäna denne Herre i hans förgård, bärande förlåtelsens nåderika hav på sina ryggar, tills de burit hornen av sig och deras ryggar värka, tills de tjänat ut, och då ännu är redo att låta sig slaktas och offras för sin Herre. Haven ingen annan äregirighet än den att man en gång må kunna skriva på eder gravsten: Här vilar en gammal enfaldig och dum oxe från landet. Dock gäller om honom Jes. 1:3: E n  o x e  k ä n n e r  s i n  H e r r e.

Tidigare i boken behandlas ämnet Försoningens ämbete – Kristi uppdrag. När tredje upplagan skulle tryckas hade frågan om kvinnliga präster aktualiserats. Därför har Bo Giertz ett avsnitt om detta (sid 230-234), något jag hoppas kunna återkomma till.

Under semestern besökte hustrun och jag tyska Wittenberg, en idyllisk liten stad som påtagligt restaurerats bl.a. genom att UNESCO sedan 1996 upptagit ett antal byggnader som världsarv: Lutherhuset, Melanchthonhuset, stadskyrkan och slottskyrkan. Det var faschinerande att besöka Luther House, att i ord, bild och dokument kunna följa reformatorns liv och verk.

Den 31 oktober 1517 spikade Martin Luther upp de 95 teserna på porten till slottskyrkan i Wittenberg. Förberedelser för 500-årsfirandet av denna händelse har påbörjats i olika sammanhang. Med intresse har jag det senaste året följt ett tysk-amerikanskt projekt – två lutherska kyrkor, LCMS och SELK, – som överväger möjligheten att aktualisera reformationen på 1500-talet med en akut missionsutmaning i ett allt mer sekulariserat Tyskland. Planer finns att i centrala Wittenberg rymma ett lutherskt centrum för möten, reflektion, studier och utåtriktad verksamhet. En fastighet i stadens centrum har anskaffats – se foto på byggnaden.

Följ med i ett antal artiklar som redogör för utvecklingen under de senaste åren:

Is there a Lutheran congregation in Wittenberg?

Wittenberg-project board holds inaugural meeting

Wittenberg Project Legally Constituted

Wittenberg Project Enters New Phase

Ta del av ett filmklipp med SELK-pastorn Wilhelm Torgerson – se här.

Wittenberg board gets warm reception

Planners begin work on Wittenberg attraction

LCMS hade i förra veckan sitt konvent i Houston och fattade beslut om att genomföra projektet:

Delegates support Wittenberg project

Vid konventet valdes f.ö. en ny LCMS-president som får i uppgift att bl.a. arbeta vidare med Wittenberg-projektet: Harrison is elected LCMS president.

Missionsprovinsen har under årens lopp haft förmånen att knyta olika internationella kontakter. Den gångna veckan har jag varit på en konferens i Fort Wayne, Indiana, USA, inbjuden av Lutheran Church – Missouri Synod (LCMS). Egentligen är det tre konferenser som delvis överlappat varandra: International Lutheran Council (ILC) World Seminaries Conference, LCMS Theology Professors Conference och Confessional Leadership Conference.

Ett 20-tal deltog på ledarskapskonferensen, de flesta från USA förstås. Övriga representanter kom från Kanada, Brasilien, Australien, Filippinerna, Etiopien – och Sverige (jag kände mig hedrad!).

Den kände professorn i historia och religionsvetenskap Philip Jenkins höll ett par givande föreläsningar om pågående globala förändringar beträffande kristenhetens villkor i världen.

Dessa följdes upp av en föreläsning om luthersk identitet i ljuset av pågående demografiska förändringar, något som också får återverkningar för den världsvida kristenheten.

En hel dag användes för avrapportering om lutherdomens situation och status i deltagarnas respektive länder. Vi brottas med många likartade fenomen och problem. Många uttryckte nöd och omsorg för den prekära situation som finns i Sverige, samtidigt som tacksamhet riktades till Missionsprovinsens sätt att hantera och agera i en för kristenheten kritisk situation.

Sista dagen lyftes ett antal perspektiv fram med avseende på luthersk identitet i en tid av kris och utmaningar. Glädjen och tacksamheten över ett evangeliskt-lutherskt arv betonades – ett av Gud givet evangelium förmår uppsöka och frälsa den förlorade.

Under det gångna året har drastiska steg tagits av några lutherska kyrkor, i USA såväl som i Europa, beträffande s.k. samkönade äktenskap. Saken är inte obekant för oss i Sverige. Det var värdefullt att få ta del av hur LCMS hanterat ärendet i förhållande till en systerkyrka i USA.

Den intresserade kan läsa LCMS-uttalandet: Theological Implications of the 2009 ELCA Decisions.

Konferensen har omringats av goda gudstjänsttillfällen, morgon och kväll.

LCMS har uppmärksammat konferensen på sin hemsida: ILC conference looks at global shift in Christianity.

Läs artikeln: 50 år med kvinnor i predikstolen.

Efter att ha studerat uppslaget tänkte jag: ”När kommer Dagen att ha en artikel, förmodligen inte ett helt uppslag, om en klassisk, nytestamentlig syn i ämbetsfrågan”? I väntan på detta förmedlar jag ett vittnesbörd.

De flesta av oss kristna tror på Gud – fattas bara! Många tror också på en gudsuppenbarelse. I möten med bibeltexterna görs olika vägval, och det är förmodligen här som vägarna skiljs åt. Några menar att bibelordet är ”barn av sin tid”, d.v.s. fromma personers sätt att beskriva en gudsrelation. Andra bär på övertygelsen att historiens Gud har talat och att Hans ord är tillförlitligt, som psalmisten uttrycker det: För evigt, HERRE, står ditt ord fast i himlen (Ps. 119:89). Det förra vägvalet leder till, som fallet är i stora delar av Svenska kyrkan, tron på demokratin som en gudomlig uppenbarelse. Det senare vägvalet har tilltro och respekt för Guds ord, i tid och otid, något som t.o.m. aposteln Paulus ger uttryck för inför landshövding Felix: … det bekänner jag för dig att jag enligt ‘den vägen’ som de kallar för en sekt, tjänar mina fäders Gud på det sättet att jag tror på allt som är skrivet i lagen och hos profeterna (Apg. 24:14).

Fram till slutet av 1950-talet var Svenska kyrkan bärare av en klassisk syn i ämbetsfrågan. Sedan dess har ”folkväldet” allt mer tagit över och Guds ord förpassats till ”skräpkammaren”. Som bekant gäller det inte bara ämbetsfrågan, utan även synen på äktenskapet.

Bibeln talar tydligt om skapelsens goda ordning, något som bekräftas i Nya Testamentet. Människan skapades till Guds avbild, till man och kvinna skapade han dem (1 Mos. 1:27) och det konstateras att allt var mycket gott (1 Mos. 1:31). En motståndsrörelse till Guds goda ordning arrangerades, vilket har fått ödesdigra konsekvenser. Det allra finaste i Guds skapelse måste till varje pris skjutas i sank, sådan var avsikten då – och strategin är fortfarande densamma.

Guds frälsingsplan har genomförts, något som påskens budskap om Jesu Kristi lidande, död, uppståndelse och seger vittnar om: … djävulen har syndat ända från begynnelsen. Och Guds Son uppenbarades för att han skulle göra slut på djävulens gärningar (1 Joh. 3:8).

Några av oss är – för vår frälsnings skull – helt och fullt beroende av Guds ords uppenbarade sanning. Att välja, vraka och tolka det på godtyckligt sätt är livsfarligt. Jesus betonar: Om ni förblir i mitt ord, är ni verkligen mina lärjungar, och ni skall förstå sanningen, och sanningen skall göra er fria (Joh. 8:31) och … den som förkastar mig och inte tar emot mina ord, han har en domare över sig: det ord som jag har talat skall döma honom på den yttersta dagen (Joh. 12:48).

Samarbets- och arbetsmiljöproblemen i Svenska kyrkan har för några lett till att alternativa församlingsstrukturer uppstår. Bakgrunden är, så som det en gång var för apostlarna: Man måste lyda Gud mer än människor (Apg. 5:29). Vi står inte ut med att anpassa oss till döds – det har med vår överlevnad att göra!

Missionsprovinsen i Sverige och Finland har vuxit fram som en behövlig nödlösning i en för våra nordiska länder prekär situation. Det sker i förvissning om att Jesu missionsbefallning gäller till tidens ände och att omvändelse och syndernas förlåtelse måste predikas för alla folk i Jesu Kristi namn (Luk. 24:47).

Den evangelisk-lutherska bekännelsen medger och uppmuntrar att en biblisk församlingsordning upprätthålls i kristider. I bekännelseskriften ”Om påvens makt och överhöghet” kan läsas: Därför då biskoparna antingen omfatta falsk lära eller vägra att meddela vigning, äro församlingarna nödgade på grund av gudomlig rätt att genom sina i tjänst varande präster viga och förordna åt sig nya. Men det är biskoparnas ogudaktighet och våldsregemente, som vållat kyrkosöndringen och tvedräkten (sid. 353 SKB).

Det är också vår övertygelse att Guds goda ordningar bekänns och praktiseras – i ämbetsfrågan (1 Kor. 14:33–36, 1 Tim. 2:8–15) äktenskap (Matt. 19:4–6, Hebr. 13:4) och familjeliv (Ef. 5:22–33)

Med Guds nåd och hjälp vill vi vara med och kämpa för och bevara det som utgör Filadelfia-församlingens signum – med mission i fokus: … din kraft är ringa och du har hållit fast vid mitt ord och inte förnekat mitt namn … Eftersom du har bevarat mitt ord om uthållighet, skall jag bevara dig och rädda dig ur prövningens stund, som skall komma över hela världen och sätta dess invånare på prov (Upp. 3:8, 10).

Dubbelt intressant att ta del av DNs kultursidor under kyrkans största och mest uppmärksammade helg. Kulturchefen kan rimligtvis inte undgå att i någon mån uppmärksamma påsken och det kristna budskapet och skriver under rubriken Återfödelsens dag bl.a. följande:

Det är lätt att tro på uppståndelsen så här års. Hur stelfruset och dött allt än var för en liten stund sedan har plötsligt små öron börjat sticka upp ur jorden och kvistarna får minibulor. Om någon månad kommer träden att skifta i grön-violett. Osannolikt, men sant. I det sammelsurium av hedniskt och kristet som våra högtider innebär, är det ändå i återfödelsens tecken som påsken måste tolkas. Korset, den bortvältrade stenen och den tomma graven förstås, men också ägget, där en liten kyckling ska kläckas liksom häxans färd till Blåkulla med kvast och katt – med nio liv. Riset som bränns, det gamla som ska dö för att det nya ska uppstå.

Lördagsnumrets framsida har en stor bild på en modern Jesus-liknande gestalt med rubriken Jesus lever i nöjesparken. På mittuppslaget finns en artikel om den religiösa nöjesparken The Holy Land Experience in Orlando med rubriken Jesus återuppstår dag efter dag i Orlando.

DNs kultursöndagsavdelning har ett helt uppslag, en essä (har inte funnit någon länk på nätet) skriven av Göran Greider med rubriken I uppståndelsen är vi tillsammans igen. Skribenten ifrågasätter den kristna kyrkans betoning och fokus på Kristi fysiska uppståndelse. I stället förordar han en annan och mycket enklare lösning … att Jesu liv och död fortsätter att erfaras av de troende. Greider betecknar det som ”ett religionsskifte”, mystikerna … återvänder i massupplaga när de döda dogmerna, däribland tron på en fysisk återuppståndelse, inte längre står i vägen för en bred och friare religiositet. Och i samma ögonblick som kristendomen slutar fixera sig vid Jesu lidande och död väntar möjligen ett återuppståndet intresse för det socialt radikala budskap han förkroppsligade när han vandrade omkring i Galiléen.

DN har under påsken föga objektiva inslag om den kristna trons huvudsanningar. Man nöjer sig med ”ett nöjesparksutbud” och ”en skendödshypotes”.

Aposteln Paulus har – tillsammans med Kristi Kyrka i alla tider – en tydlig bekännelse, både beträffande trons fundament och uppståndelsens vikt:

Jag meddelade er det allra viktigaste, vad jag själv hade tagit emot, att Kristus dog för våra synder enligt Skrifterna, att han blev begravd, att han uppstod på tredje dagen enligt Skrifterna, och att han visade sig för Kefas och sedan för de tolv. Därefter visade han sig för mer än femhundra bröder på en gång, av vilka de flesta ännu lever, medan några är insomnade (1 Kor. 15:3–6).

Om det nu predikas att Kristus har uppstått från de döda, hur kan då några bland er påstå att det inte finns någon uppståndelse från de döda? Om det inte finns någon uppståndelse från de döda, har inte heller Kristus uppstått. Men om Kristus inte har uppstått, då är vår predikan meningslös och er tro meningslös. Då står vi där som falska vittnen om Gud, eftersom vi har vittnat mot Gud, att han uppväckte Kristus, som han inte har uppväckt, om det verkligen är så att döda inte uppstår. Ty om de döda inte uppstår, har inte heller Kristus uppstått. Men om Kristus inte har uppstått, då är er tro meningslös och ni är ännu kvar i era synder. Då har också de som insomnat i Kristus gått förlorade. Om vi i detta livet sätter vårt hopp endast till Kristus, och han inte har uppstått, då är vi de mest beklagansvärda av alla människor. Men nu har Kristus uppstått från de döda som förstlingen av de insomnade (1 Kor. 15:12–20).

Kristus är uppstånden, ja, han är sannerligen uppstånden!

Strax före publicering uppmärksammade en god vän mig på en intressant debattartikel i Aftonbladet:

Jesus – historiens största sanning.

Stilla veckan, 2010

Mer information om och från vigningshögtiden finns på följande hemsidor:

Missionsprovinsen i Sverige och Finland

Scandinavia House

Beslutet togs i ett kyrkomöte med röstsiffrorna 559-451 och reaktionerna har inte uteblivit. Under de senaste månaderna har en alternativ struktur utarbetats, vilket antagligen leder till en ny kyrkobildning senare i år.

Läs mer: Truende luthersk splittelse i USA

För mer information hänvisas till följande hemsidor:

Lutheran Core

The North American Lutheran Church

Det senare dokumentet redogör för visoner och planer, med fokus på fyra punkter: Christ-Centered, Mission-Driven, Traditionally-Grounded, Congregationally-Focused. Mycket förefaller lovande i presentationen, en vilja att stå upp för klassisk evangelisk-luthersk tro och lära. Med sorg konstateras att det råder öppenhet i ämbetsfrågan (sid 5): The NALC and Lutheran CORE will recognize both women and men in the office of ordained clergy, while acknowledging the diversity of opinion that exists within the Christian community on this subject.

Splittring är tragisk, av aposteln Paulus nämnd som en av köttets gärningar (Gal. 5:20). Samme apostel förmanar: Jag uppmanar er, bröder, att ge akt på dem som vållar splittring och kan bli er till fall, i strid mot den lära som ni har fått undervisning i. Vänd er bort från dem (Rom. 16:17). Aposteln beprisar de kristna i Rom med formuleringen: … er lydnad är känd för alla … och fortsätter: … önskar att ni skall bli fullärda i det goda men obevandrade i det onda (16:19 – Bo Giertz översättning). I sin Romarbrevskommentar skriver Giertz: Falsk lära är ingen oskyldig förvillelse. Det är en dödlig fara. Fuskar man bort evangeliet, så är allt förlorat. Det är Satan som vill söndra. Gud är fridens Gud, som vill endräkt genom trohet mot det oförfalskade evangeliet.