Just den process som vi arbetade med i Oslo visar att konferensen tjänar sitt syfte. Att vi inte var så många är absolut inget negativt. Kanske var det just detta faktum som gav förutsättningar till en så god konferens. Att vi är många behöver inte automatiskt vara lika med framgång. ”För ingenting hindrar HERREN att ge seger genom få lika väl som genom många.” (2 Sam 14:6)

När det gäller frågan om böne- och nattvardsgemenskap rekommenderas Hans Ahlskogs bloggar på Forum Johanneum ”En oangemän delaktighet” .

Om man samlas i Jesu namn så skall man kunna be tillsammans. Kan man inte detta så kommer frågan osökt i vems namn samlas man då?

När människor samlas för att försöka nå enighet så borde det allra första vara
att be till Gud t.ex.med Chrysostomus ord.

”Herre Jesus Kristus, du har begärt av din himmelske Fader att alla som tro på dig måtte vara ett med varandra, liksom du är ett med din Fader. Lyssna i nåd till oss som nu bedja, såsom du lärt oss genom ditt heliga föredöme. Vi bedja dig att du ville församla alla, som bekänna ditt namn och som med ord och gärningar bär vittnesbörd om dig. Du ensam är allas deras Frälsare. Du är den ende konungen och härskaren i Guds rike. Förena oss med varandra, så att vi med mun och av hjärta förhärliga och prisa dig, tillika med Fadern och den Helige Ande, nu och i all evighet. Amen”

Frågan är förstås, vad kan vara orsaken till att de som deklarerar sig vara för en sann bekännelse och kommer samman till konferens inte kan ha bön- och gudstjänst-gemenskap. De som samlas har gedigna kunskaper i Guds ord. Det presteras också många goda föredrag och föreläsningar under en sådan konferens.

För egen del tror jag det är just detta som djävulen har märkt att där finns mycken kunskap och insikt så det lönar si inte att anfalla på den fronten. I stället lurar den onde med ett bakhåll. Han viskar i örat, det räcker inte med att ha en rätt lära, ni som har så goda kunskaper måste bli ännu mer skärpta. Detta är ett mycket smart drag av djävulen, hans offer faller direkt inför detta smicker. Då är det inte svårt för honom att få även dem som står stadigt att gå i fällan
och så har han lyckats skapa splittring. Och ytterligare en viskning i örat, ni kan inte ha bönegemenskap eftersom ni inte är riktigt överens på alla punkter tar omedelbart skruv.

Målsättningen med NELK var nog från början ett försök till att samla den splittrade lutherdomen i Norden. Men nu efter några år av konferenser tycks man inte ha kommit alls framåt på den vägen.

Om man har som önskemål att bli ett i tron är enda möjligheten att nollställa sina positioner och komma överens om att bekännelseskrifterna är vårt rättesnöre i fortsättningen samt att frågor som går utöver dessa behöver vi inte diskutera.
Att något sådant skulle hända är väl närmast utopi med tanke på hur en del har grävt ner sig i sina skyttegravar.

Faktum är dock, inte ens i bekännelsefrågor är allting svart eller vitt.

Av ovannämnda orsaker är jag rädd för att NELK konferenserna aldrig kommer att leda till något resultat.

Men som nästan alltid när en luthersk rörelse splittras – i det senaste fallet LBK och LF – handlar det om att för allt i världen INTE framstå som den grupp som ”kom med något nytt” (underförstått falskt), utan tvärtom som den grupp som är mest trogen tidigare (=urkyrklig=urluthersk?) lära och praxis. Vad jag möjligen kan ha orätt i är att Lutherska Frikyrkan ”behållit en tidigare, striktare linje”, eftersom det kan vara att alltför okritiskt köpa just den gruppens historieskrivning (som ju dock i mina ögon bekräftades av mina lågkyrkligt lutherska vänners ”klagomål” på vanliga LBK-are). Det kan vara att LF skärpt linjen och dessutom gjort skärpningen till läro- och bekännelsefråga. Men jag har aldrig menat att någondera gruppen trott sej ändra någon lära (mycket mindre publicera ändringen på sin hemsida ;o) utan bara att nyanseringar skett i tolkning och praxis. Det var ju likadant i nattvardsstriden på 80-talet – ingen hade ändrat sej, o nej (jag vet fortfarande inte vilken grupp som var mest trogen ”ur-LBK”:s lära) och ingen ville därför ens byta namn för att undvika förväxling med dem man ändå inte ansåg sej kunna stå samman med. (Ett öde som ju nu drabbat även LF, när Mälardalsavdelningen ser sej som det sanna LF i motsats till Norrbottensavdelningen).

Det finns något tragikomiskt över allt detta, vi kommer inte ifrån det, liksom i hur Svenska kyrkans svajande i takt med riksdagsmajoriteten (mest tragiskt naturligtvis). Jag bävar för vart jag själv och mina barn ska ta vägen – får Herren bevara oss i tron lär vi väl ändå hamna i var sina samfund till slut(?). Men samtidigt känner jag stor respekt och i vissa fall även beundran för dem som tagit kyrkofrågan och bekännelsefrågan på sådant allvar. I påfallande kontrast till den likgiltighet för läran som breder ut sej i de stora samfunden (i den mån det nu inte är liberalteologerna som utövar kyrkotukt mot de någotsånär bibeltrogna…).

Ola Österbacka ska ha en stor eloge för att åtminstone på det mänskliga planet ha fört många bekännelsemedvetna lutheraner närmare varandra. Han har också föredömligt tydligt och ärligt redogjort för det lutherska frikyrkoprojektets oerhörda svårigheter. Som bara tycks bekräftas ju längre 2000-talet går. Jag hade ju hoppats att Missionsprovinsen – med sin något friare praxis – skulle kunna samla fler ”svenskkyrkliga”, förutom min barndoms ELS även de laestadianska rörelserna (som ju tills nyligen kunde samlas under ett mycket tveksammare ”paraply” än Mpr, nämligen inom Lule stift, dess biskopar, präster och kyrkor) och biskop Rolands gamla MBV i Skåne och Kyrkliga förbundare i Västkusten – och så även statistiskt kunna gestalta åtminstone ”7000 personer som inte böjt knä för Baal”).

Nu är det väl snarare max 700 här i Sverige åtminstone (även om man generöst räknar in även sympatisörer och understödjare). Och tveksamheten tycks tyvärr ENORM från alla möjliga håll (där man tills nyligen gladeligen kunde ha mycket mer heretiska biskopar gemensamma): är Mpr ”fågel eller fisk”?; vissa tycker att någon biskop verkar för liberal och vissa tycker att Mpr verkar som ännu en sträng variant av LBK.

Det är bra att biskop Roland i denna bloggpost ändå sätter ner foten. Han anser tydligen personligen att det är orimligt att utifrån t.ex. 2 Joh. 9-11 (ja, vad är det för lära Johannes där exemplifierar med egentligen?) vägra bönegemenskap och enkel gudstjänstgemenskap i ett så lutherskt sammanhang som NELK. Det behöver inte betyda att han inte på sitt sätt respekterar den strängare synen (några tvångsgudstjänster är ju inte aktuella?), bara att han inte delar den utan tvärtom beklagar den och ställer kritiska frågor till dess företrädare (precis som t.ex. Missionskyrkan skulle ställa till honom själv!).

Och det är bra att Missionsprovinsen samtidigt bearbetar med den ekumeniska frågan på ett mer övergripande sätt, t.ex. beträffande kontakter och avtal med ex.vis anglikanska kyrkor, och ännu mer beträffande vilken typ av gemenskap man kan ha med romerska katoliker! Gränsdragningarna här är svåra – ännu mer när bedömningarna i sej själva betraktas som kyrkoskiljande så att man inte kan ha kyrkogemenskap med några som har lite lösare principer än man själv, precis som vissa på 70-talet kom ihop sej beträffande det etiskt riktigaste sättet att gå ut ur en villfarande kyrka (”pang bom stick” eller först efter att ha sökt medvetandegöra fåren och få dem med sej? – det fanns ju goda argument för båda synsätten).

Förlåt att jag skriver så långt, Roland! Hoppas du inte stänger av kommentarsfältet för min skull! Men jag brottas med det här för min egen och barnens skull. Ska det verkligen inte finnas någon vettig, någorlunda evangelisk-luthersk och rikstäckande kyrka för dem i framtiden, där de kan stå i kyrkogemenskap med sina laestadianska kusiner i norr? Är kompasslösa Svenska kyrkan-kyrkan eller Missionskyrkan enda alternativen? Eller ska vi gemensamt söka medlemskap i Missourisynoden? (Snart tror jag att jag skriver till Matthew Harrison och frågar – jag tycker visserligen att första delen av hans fantastisks bok ”Liten bok om stor glädje” avslutas med en romersk villolära, nämligen att våra egna lidanden är lika frälsande som Jesus lidande (där håller jag med feministteologerna att det är en farlig lära för misshandlade kvinnor), men betraktar det som ett olycksfall i arbetet – precis som Luthers kalvinism i romarbrevsföretalet – och gör bedömningen att det får vara någon sans och balans också bland oss lutheraner, annars blir Jakob villolärare som talar om att människan inte blir rättfärdig av tron allena – hur var det nu med ”halmepisteln”? – och till slut även S:t Paulus som talar om att något fattas i Kristi lidanden (som vi får fylla upp!) Hur är det nu den roliga devisen lyder: ”Alla är tokiga (villolärare?) utom du och jag, och t.o.m. du är lite konstig”. Men det är inte tokigt att vara angelägen om rätt lära och avvisa somlig gudstjänstgemenskap, det gör jag också. Så var går vägen och var går gränsen?

Förmår Mpr verkligen inte att svara för sig om dessa frågor? Är Beijers återkommande strävanden mot Rom vad Mpr står för? Allt tyder på det via tystnad. Är det bara för Mpr att söka stöd i víndens riktning varhelst den går att känna ifrån och när vindarna inte känns för att ge draghälp – tiga som muren.

Må nu de som önskar detta av mig, göra samma sak vad gäller deras syn på andra kyrkor och personer.

Mvh
Jari