De tog en annan väg hem till sitt land (recension)

Missionsprovinsens jubileumsskrift blev tillgänglig före sommaren och några har hunnit läsa vigningstalen. Vi bad Roland Kristensson, kyrkoherde emeritus och medlem i S:t Sigfrids Trosgemenskap, att meddela några intryck från läsningen.

En minnesbild. Året är 2005 i början av september. Det är Giertz-symposium i Göteborg. Biskop Giertz’ stora betydelse som kyrkoledare är föremål för goda föredrag. Två andra biskopar, som är med som deltagare, står lite avsides och samtalar med varandra, båda iklädda den violetta biskopsskjortan. Den ene är välkänd för alla, Bertil Gärtner, Giertz’ efterträdare och obestridd ledare för de bekännelsetrogna i Svenska kyrkan. Den andre, mindre känd den gången, är Arne Olsson, Missionsprovinsens förste biskop, som ”tagit en annan väg”, men med samma mål och inriktning som Bertil Gärtner. Kanske talade de om vägen och vägarna för Guds folk i vår kyrka. Om dessa två biskopar kan sägas att de är båda goda arvtagare till Bo Giertz. 

Missionsprovinsen har nu funnits i tio år. Av den anledningen har det getts ut en jubileumsskrift med titeln ”De tog en annan väg hem till sitt land”. Boken består till största delen av ett antal prästvignings- och biskopsvigningstal av biskoparna Arne Olsson, Matti Väisänen från Finland och Roland Gustafsson, Olssons efterträdare. Bengt Birgersson och Jakob Okkels har en artikel om ”Missionsprovinsen efter tio år”. Biskop Rolands tal vid Provinskonventet i Kristianstad 2013 är bokens sista kapitel. Jag avser inte att recensera eller referera bokens alla avsnitt, det är ogörligt, utan min avsikt är att ge några enkla kommentarer.

Först vill jag framhålla min egen övertygelse att Missionsprovinsens tillkomst var absolut nödvändig och helt i enlighet med Herrens vilja. Efter det s.k. prästvigningsstoppet, först av biskoparna 1993 och sedan efter millennieskiftet, när detta skrevs in som villkor för prästvigning, så fanns ingen möjlighet för de unga män som hade en Guds kallelse till prästämbetet och som inte ville kompromissa med sina samveten, att erhålla prästvigning i Svenska kyrkan. Då fanns ingen annan möjlighet än att gå en annan väg, men en väg som inte innebar något brott med Svenska kyrkan och dess bekännelse. Frågan man ställde var hur det rika arv, som under 1900-talet förvaltats av Bo Giertz, Gunnar Rosendal, Gösta Nelson och många andra, skulle kunna leva vidare. Många valde att fortsätta kampen på Svenska kyrkans normala väg, men andra valde Missionsprovinsens alternativa väg, som inte innebär bildandet av en ny kyrka, som kyrkoledningen inom Svenska kyrkan ibland påstår, utan endast en annan struktur, ett slags icke-territoriellt stift med egna biskopar där man håller fast vid Bibel- och Bekännelsetroheten i enlighet med det reformatoriska arv, som är omistligt. Hur ter sig denna kyrkoprovins? Ett svar får man genom att studera och begrunda jubileumsboken.

I det inledande kapitlet skriver Bengt Birgersson och Jakob Okkels om Missionsprovinsens tio år. Det är år av både glädje och sorg. Det glädjande är att Missionsprovinsen bekänner sig till tron på en, helig allmännelig (katolsk) Kyrka. Man vill ha samhörighet med de stora kyrkorna och samtidigt frimodigt hålla fast vid den odelade Kyrkans tro och det reformatoriska arvet. Häri ligger också en viktig ekumenisk ansats. Detta är också anledningen till att man ville fortsätta att verka i Svenska kyrkans tradition och bibehålla biskopsämbetet. Det blev den kenyanske ärkebiskopen Walter Obare som förrättade biskopsvigningen av Arne Olsson. Obare stod i den apostoliska successionen som gick tillbaka till svenskkyrkliga biskopsvigningar med bl. a. biskop Bo Giertz, vilket en annan av Missionsprovinsens biskopar, Göran Beijer, visat i festskriften till Arne Olsson ”Lyda Gud mer än människor”). Apostolisk succession innebär både att vigningskedjan med handpåläggning och lärotraditionen leder tillbaka till apostolisk tid. Det händer ibland att man vill göra en motsättning mellan vigningssuccessionen och lärosuccessionen, att den ena skulle vara viktigare än den andra. Men en sådan motsättning är helt onödig och leder fel. Båda är enligt klassisk allmänkyrklig trosuppfattning lika viktiga och kompletterar varandra. Det är således glädjande att Missionsprovinsen nu har biskopar i apostolisk ordning. Men, skriver Birgersson och Okkels ”mitt i glädjen måste vi erkänna att det bor en djup sorg i oss.” Sorgen är att Svenska kyrkan i stor utsträckning har förskingrat det rika luthersk-reformatoriska arv som så djupt har satt sin prägel på det svenska kyrkfolket. Missionsprovinsen ser som sitt viktiga uppdrag att vårda och bevara detta arv. Men dessutom vill Missionsprovinsen vara en evangeliserande och missionerande kyrkoprovins genom att bygga församlingar (koinonior) runt om i landet. I detta ligger ett stort och inspirerande uppdrag för framtiden för Missionsprovinsens biskopar, präster, diakoner och lekfolk.

Boken upptar till en stor del biskop Arnes tal vid präst- och biskopsvigningar. Att det är en präst med mångårig erfarenhet som församlingspräst märks tydligt i talen. De är djupt bibliska till sitt innehåll och ger en god bild av hur han och Missionsprovinsen ser på prästens ämbete. Han har en mycket hög uppskattning av prästens ämbete. Han använder beteckningen ”det heliga prästämbetet”, vilket brukar betyda att ämbetet och vigningen kan ses som ”ett sakrament”, en helig handling, instiftat av Herren själv.

Här skall jag endast lyfta fram några viktiga punkter i dessa tal. Först och främst är prästens ämbete instiftat av Gud. Uppdraget är att förkunna Guds ord rent och klart i enlighet med den heliga Skrift. Det innebär att vara Ordets tjänare och inte komma med människotankar. De skall förkunna Lag och Evangelium. Dessutom skall prästerna själva vara lärjungar vid Guds ord och bruka Ordet i frälsningsavsikt. Vidare skall de förvalta de heliga Sakramenten, Dopet och Nattvarden. Luthersk kristendom är framförallt nådemedelskristendom. Det betyder att den Helige Ande inte verkar på några andra vägar än genom Nådens medel. Därför är söndaglig förkunnelse och söndagligt nattvardsfirande A och O i en luthersk församling. 

Biskop Arne har i sina tal både Lag och Evangelium till dem som skall gå in i prästämbetet. De skall gå lydnadens väg och vara trogna i sin tjänst men när de misslyckas eller känner trötthet och leda så skall de veta att de har en barmhärtig Herre, som vigt dem och som alltid står vid deras sida. Den gudomliga förlåtelsen finns också för den präst som känner sin stora synd och sina tillkortakommanden.

Jag vill gärna rekommendera denna bok både till Missionsprovinsens medlemmar och inte minst till dem som har känt tveksamhet inför Missionsprovinsens tillkomst och verksamhet. Särskilt vill jag anbefalla boken till uppbygglig läsning för präster vare sig de tillhör Missionsprovinsen eller inte.

Roland Kristensson
Kyrkoherde emeritus
Lilla Edet

Vårt Kansli

Kansliet: 031-51 42 47
(bäst dagtid ti-fr)
Jakob Okkels: 076-236 52 24
Epost: info@missionsprovinsen.se
Mer info på kontaktsidan

Kontaktpersoner

Roland Gustafsson, biskop:
076-165 15 59
Bengt Birgersson, provinssekreterare:
070-777 26 09

Sök på webbplatsen