Bokrecensioner

På Missionsprovinsens initiativ har getts ut två böcker:

  • Festskriften till biskop Arne Olsson: Lyda Gud mer än människor
  • Prästmötesavhandlingav prosten Bengt Birgersson: Som stjärnor i Herrens hand.


Lyda Gud mer än människor

I Kirkelig Information (nr 3, 2010) som i Danmark är organ för Kirkelig Samling om Bibel og Bekendelse (KSBB) har Hans Olav Okkels publicerat en recension av Festskriften till biskop Arne Olsson. Han skriver bl.a.:

Det faldt i præsten Ingemar Fridefors´ lod at skildre Arne Olsson ”som menneske, præst og biskop”. Det gør han på udmærket vis under overskriften ”Ilden på alteret må aldrig slukkes” — det skriftord fra 3. Mosebog 6.12, som lød ved Arne Olssons præstevielse.

Arne Olsson er en fredens mand, som dog blev provokeret af den udvikling i Den svenske kirke, som førte til, at evangelisk-luthersk tro og bekendelse trængtes tilbage. ”Jeg kunne ikke tie”, siger Arne, ”det gjaldt jo menneskers frelse og Svenska kyrkans fremtid som en kristen kirke.”
Samtidig nævnes også Arne Olssons evne til at være en ”samlende og forenende person”, som kan vinde tillid blandt kristne, som kommer fra forskellige traditioner (gammelkirkelig, lavkirkelig og højkirkelig).

Som det fremgår af hilsenen fra Nordnorge, hvor Arne Olsson ikke mindre end tre gange har været til stede ved betydningsfulde begivenheder, har han som biskop i Missionsprovinsen også gjort en god og påskønnet indsats for at knytte bånd mellem Missionsprovinsen og lignende kredse i de andre nordiske lande. Til Finland har han også ordineret præster og besøgt menigheder der. Sidst har han bispeviet den nyvalgte finske biskop.

Missionsprovinsen har ikke lukket sig om sig selv, men lever op til sit ansvar for hele Den svenske kirke. Således udsendte man et ”Biskopsbrev”, hvad vi ville kalde et hyrdebrev, vedrørende ægteskabet med et klart opgør med tanken om ”kønsneutrale ægteskaber”. Det blev sendt til alle Svenska kyrkans præster, til alle medlemmer af ”Kyrkomötet” og til medlemmerne af Rigsdagen.
(...)
Juhana Pohjola skriver i en artikel ”Tillsammans med den uppståndne Herren” om Jesu nærvær i gudstjenesten. Ud fra Ps 22, hvis indledning Jesus citerer på korset hævdes et syn på gudstjenesten, som er både luthersk og højkirkeligt med vægtlæggen på, at gudstjenesten er for hele mennesket også for ”øje og næse”. Det er vigtigt, at gudstjenesten både handler om at høre og se og berøre. Samtidig er forfatteren stærkt kritisk over for den karismatiske bevægelse, som har tendenser til at blive anti-inkarnatorisk og løsgøre Ånden fra Kristus, og til at blande lov og evangelium, og fokusere på oplevelsen. Pohjola mener også, at den ændrede form præger indholdet i gal retning, ligesom han hævder, at man blander evangelisation og gudstjeneste sammen.

Også Jari Kekäles artikel ”Om tilskuerpladser eller fællesskab” er tankevækkende. Kirkerne har en tendens til at handle mere med markedsmæssig smidighed end i troens lydighed, yde god service til kunderne frem for at vogte Kristi hjord, menigheden.

Dette er blot en antydning af, at Festskriftet til Arne Olsson rummer meget, som er værdifuldt og nyttigt at læse. Hermed anbefales bogen på det bedste.

Hans Olav Okkels

Hans Olav Okkels har varit sognepræst i Danmark. Han är numera pastor emeritus och medlem i Missionsprovinsens Prästkollgium.

Se även artiklarna Festskriften, Lyda Gud mer än människor och recension i Kyrka & Folk nr 4 2011 samt bloggtiteln Lyda Gud mer än människor.

Festskriften till biskop Arne Olsson omfattar 255 sidor med artiklar, bildmaterial och information om präst- och biskopsvigningar samt tabula gratulatoria.

Boken kostar nu 250:- kronor exkl. porto. Den kan beställas från

Missionsprovinsens kansli>
Glöstorpsvägen 49
417 44 Göteborg
Tel 031-51 42 47
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

Som stjärnor i Herrens hand

Vid årets prästmöte på Lärjungården i Torestorp koncentrerade sig samtalen om perspektiv på Ordets ämbete. Bengt Birgersson hade fått i uppdrag av biskop Arne att skriva en prästmötesavhandling som har fått titeln Som stjärnor i Herrens hand.
Rolf Petterson, komminister i S:t Pauli församling i Göteborg, skriver om den nytryckta boken:

I förra veckan fick jag Bengt Birgerssons prästmötesavhandling Som stjärnor i Herrens hand. Perspektiv på Ordets ämbete. Jag har nu läst den och vill varmt rekommendera den till studium.

Det är uppenbart att Bengt Birgersson en längre tid reflekterat kring ämnet; det är väl bearbetat och han skriver ledigt.

Han kopplar greppet på ett fascinerande sätt genom att låta det historiska perspektivet ta sin utgångspunkt i Fjellstedts pastoralavhandling. För mig var detta en upplysande och intressant läsning och redan detta kapitel är skäl nog att ge ut boken.

Bokens huvudkapitel ”nytestamentliga perspektiv” berörde mig ändå mest. Birgersson lyfter fram olika nytestamentliga texter och sammanhang och visar att ämbetet kommer från Kristus själv och står i kyrkans/församlingens tjänst. När det gäller balansen mellan det av Kristus inrättade ämbetet och den ”myndiga” församlingen lyfter Birgersson fram texten i Apg 1 som beskriver fyllnadsvalet av Mattias som en mönstertext.

Bokens huvudkapitel föder bibelglädje; rikedomarna i Skriften är påtagliga.

Kapitlet om reformatoriska perspektiv ger mycket att reflektera kring. Man kan säga att Birgersson har två fronter. Den ena är en romaniserande högkyrklighet (mitt uttryck), den andra är en funktionell ämbetssyn. När det gäller den senare har Birgersson en exkurs där han går i diskussion med Rune Söderlund och slutsatsen är att Söderlund i detta sammanhang inte beaktar de texter och händelser i evangelierna som har bäring på ämnet. Även om Birgersson är tydlig med sina slutsatser är texten fri från polemik. Birgersson skriver både tydligt och varsamt och jag tror att boken kan bli en god grund för fortsatta samtal även om synsätten kan vara olika.

Fader Gunnar och Bo Giertz menade att en väckelse bland vårt folk måste föregås av en prästväckelse. Om de har rätt, har vi kanske i Bengt Birgerssons bok fått ett grundläggande verktyg får en sådan process.

Rolf Petterson

Ledare i Göteborgs Stifts-Tidning, nr 12, den 17 juni 2011:

Prästmöte i Torestorp

Missionsprovinsen har haft sitt årliga prästmöte, denna gång 23–24 maj 2011, på Lärjungagården i natursköna Torestorp, södra Västergötland. Preses, som författaren till en prästmötesavhandling kallas, var denna gång provinsssekreteraren Bengt Birgersson (BB), som skrivit en avhandling med titeln STJÄRNOR I HERRENS HAND – Perspektiv på Ordets ämbete. Avhandlingen är ingen fackteologisk bok med invecklad notapparat och långa citat på latin och andra språk, vilket gör att den är synnerligen lättläst och kan rekommenderas även för intresserade lekmän. Att innehållet är gott och i överensstämmelse med Bibeln och vår lutherska bekännelse gör inte boken mindre läsvärd. Denna Ledare vill vara ett försök till recension av BB:s avhandling, och jag tar då närmast fram det som kan förväntas intressera de flesta av GST:s läsare.

Efter det inledande introduktionskapitlet följer i kapitel 2 Historiska perspektiv med Peter Fjellstedts pastoralavhandling i centrum. Peter Fjellstedt (PF), 1802–1881, levde i en omvälvande tid i Sveriges historia. Den mäktiga enhetskyrkan bröts ned stycke för stycke liksom den kollektivistiskt styrda staten. Den lutherska ortodoxin hade satt så djupa spår i vårt folk, att en sund luthersk fromhet mycket behöll sitt grepp om det långa tider framåt. Delvis hölls detta grepp med hjälp av tvångsåtgärder såsom konventikelplakatet, som förbjöd alla andliga sammankomster utan prästerlig närvaro (utom husandakterna). Hårda straff drabbade de trilskande. Olika andliga rörelser tävlade om uppmärksamheten såsom pietismen, neologin, romantiken och liberalismen. Kraftiga andliga väckelser med pietistisk anstrykning uppstod i det gamla norrlandsläseriet och sedan i det nya. Herrnhutismen grep många sinnen. Frikyrklighet i form av baptism, metodism och andra former av allianskristendom fick anhängare. Carl Olof Rosenius, som länge var redaktör för den inflytelserika tidningen Pietisten och själv mycket präglades av pietistiskt tänkande drev dock huvudsaklien en stark luthersk teologi. Han blev ledare för den breda nyevangeliska rörelsen, som arbetade i missionsföreningar och missionshus med sina kolportörer och lekmannapredikanter i stora delar av vårt land, ofta vid sidan av Svenska kyrkans verksamhet. Nya kyrkliga böcker väckte förargelse, och många av de väckta tog avstånd från enligt deras mening oandliga präster och kunde t o m överta sakramentsförvaltningen och bli separatister. Rosenius ville dock bevara väckelsen kvar i kyrkan liksom PF. Tillsammans verkade de också ivrigt för hednamission, bibelspridning och nykterhet. I universitetsvärlden stod den lundensiska högkyrkligheten med betonande av kyrkan och dess ämbete i motsatsställning till den lågkyrkligt präglade teologiska fakulteten i Uppsala, som hade mer förståelse för väckelsefolkets krav och inte minst den nyevangeliska väckelsen.

Peter Fjellstedt var en fridens man som ville föra in utvecklingen på sunda lutherska banor. Bl a engagerade han sig i debatten om prästämbetet. Lågkyrkliga väckelsekretsar satte ofta i fråga, om det behövdes något prästerskap. De menade att alla sanna kristna i kraft av sitt dop och sin tro på Jesus var präster och ägde rätt att vittna om honom och även predika offentligt. PF tog sig av detta anledning att skriva en pastoralavhandling om ämbetet betitlad Några grunddrag af Nya Testamentets lära om det andeliga presterskapet och församlingens embeten (närmast skrev han den eftersom han ville bli kyrkoherde och det på den tiden av en sådan krävdes en pastoralavhandling). När BB skulle skriva sin avhandling om prästämbetet fann han i PF:s pastoralavhandling mycket han kunde solidarisera sig med och i princip ansluta sig till och använda i sitt arbete inför Missionsprovinsens prästmöte i Torestorp.

En huvudtanke i såväl PF:s som BB:s avhandling är, att NT lär både det allmänna eller andliga prästämbetet och det särskilda herdeämbetet i församlingen. I kraft av dopet och tron på Kristus är varje kristen delaktig i det konungsliga prästerskap som aposteln Petrus nämner i sitt första brevs kap. 2. Till detta prästerskaps uppgifter hör att vittna om Guds härliga gärningar som har frälst ifrån mörkret till hans underbara ljus och därvid även predika offentligt. Dessa präster har rätt att träda fram inför Guds tron i himmelen i bön för sig själva och andra och att i sitt vardagsliv bära fram sig själva som offer åt Gud genom goda gärningar. De är med andra ord offerpräster, dock inte i den mening som GT:s präster och Jesus var det: dessa bar ju fram försoningsoffer. GT:s präster gjorde det på ett förebildligt sätt i Jerusalems tempel utan att vinna egentlig försoning och förlåtelse. Jesus bar fram ett inför Gud gällande försoningsoffer, då han bar fram sig själv och sitt dyra blod i det allra heligaste i himmelen. NT:s offerpräster bär alltså inte fram försonande offer utan lovets offer och de goda gärningarnas offer, ja, allt som de tänker, säger och gör som tack till Gud för hans nåd i Kristus.

Många av de lågkyrkligt tänkande i väckelserörelserna menade som sagt, att det var nog med det allmänna prästadömet. Lekmän som hade kunskapen och gåvan att predika skulle också göra det. Med PF understryker BB i sin prästmötesavhandling, att NT tydligt lär, att Gud kallar somliga ur det allmänna prästerskapet till att ikläda sig ett offentligt herdeämbete. Detta har Kristus själv instiftat redan då han utvalde sina apostlar och befullmäktigade dem att gå ut i hela världen och göra alla folk till lärjungar. De kunde dock inte klara denna enorma uppgift ensamma under sin korta livstid. Därför tillsatte de i alla nybildade församlingar ledare, som övertog det apostoliska ämbetet. Det var till sin karaktär ett Ordets ämbete och fördelades mellan lämpliga män under olika titlar. Ett huvudställe om detta är Ef. 4:11: ”Han (Kristus) gav några till apostlar, andra till profeter, andra till evangelister och andra till herdar och lärare”. Detta tillsättande av särskilda herdar för nya församlingar har fortsatt under hela kyrkans historia fram till våra dagar i de stora kyrkosamfunden, de ortodoxa, den romersk-katolska, den anglikanska och de lutherska kyrkorna. I den reformerta grenen av kristenheten blev ofta den lågkyrkliga synen med lekmannapredikanter övervägande.

Ett särskilt intresse visas en titel som förekommer på flera andra ställen i NT och som på grekiska heter epi’skopos och kan översättas med församlingsföreståndare eller tillsyningsman. I NT kan man inte se annat än att innehavarna av denna titel hade samma uppgift som alla de andra i Ef. 4:11 uppräknade: att förkunna Ordet, budskapet om frälsningen i Jesus Kristus. Men snart efter den allra första kristna tiden eller runt 100 e Kr upphöjdes dessa tillsyningsmän till en nivå över andra Ordets förkunnare med delvis annan funktion; de skulle bl a viga präster och diakoner och utöva tillsyn över församlingarna och deras tjänare. Man började tänka, att dessa ”biskopar” inte hade samma ämbete som vanliga församlingspräster utan ett annat och högre ämbete. I den romersk-katolska kyrkan ledde denna syn så småningom till påveämbetet med dess anspråk på att vara kristenhetens högste ledare. Påven kom att betraktas som Kristi efterföljare eller representant på jorden, som gav giltighet och auktoritet till alla kyrkans ledare genom makten att viga biskopar, som i sin tur på påvens delegation kunde viga präster med outplånlig prägel som ger dem förmåga att förvandla nattvardens bröd och vin till Kristi kropp och blod. De ortodoxa kristna och anglikanerna erkänner inte påvens anspråk på primat, men de har övertagit påvekyrkans obibliska tankar om biskopsämbetet såsom något högre än prästämbetet.

I kap. 3 av sin avhandling redogör BB för Nytestamentliga perspektiv på ämbetet. Han konstaterar först som vi tidigare har sett, att NT lär både det allmänna eller andliga prästadömet och ett apostoliskt herdeämbete med Ordets förkunnelse som huvuduppgift. Därefter behandlar han mer i detalj de olika titlarna apostel, profet, evangelist, herde, lärare, äldste, biskop, förvaltare, ledare och ängel – i huvudsak i anslutning till Peter Fjellstedts uppfattning om dem – samt hur herden i församlingen i NT kallas för brudgummens vän och sägs ha blivit betrodd med försoningens ämbete. I detta kapitel tar BB också upp församlingens förhållande till det särskilda prästämbetet och vice versa samt vill se församlingen i Efesus som en nytestamentlig ”modell”. Den helige Andens nådegåvor genomgås också, både de som särskilt ges åt herdeämbetet och de som kan vara gemensamma för detta och det andliga prästadömet. Sammantaget får sägas att den bredd på aspekter på herdeämbetet som BB här tar fram gör, att man bättre än förut inser vilket underbart ämbete prästämbetet är.

Kapitlet 4 Reformatoriska perspektiv tar fram, vad Luther och Melanchthon lärde om präster och som vi finner i vår kyrkas bekännelseskrifter, Konkordieboken. I dessa skrifter är ju artikeln om rättfärdiggörelsen genom tro på Jesus av Guds nåd huvudtemat. Men för att människor ska få den frälsande tron, inrättade Jesus det särskilda herdeämbetet som reformatorerna kallade för predikoämbetet. Reformatorerna lärde vidare att ingen ska predika offentligt utan att vara vederbörligen kallad eller ”rite vocatus”.

Till denna kallelse hörde prövning av prästkandidatens kunskaper och leverne, vidare kallelsen till ett bestämt uppdrag i kyrkan och till sist prästvigningen, som gärna fick ombesörjas av en biskop men också kunde förrättas av en vanlig församlingspräst, om nämligen biskoparna vägrade viga, som nu är fallet i Svenska kyrkan. Reformatorerna lärde att ordningen med predikoämbetet är en gudomlig inrättning eller stiftelse, medan ordningen med biskopar som står över vanliga präster är en mänsklig och inte absolut nödvändig ordning. De reformatoriska tankarna om prästämbetet blev gängse i den Svenska kyrkan i samband med dess reformation och kommer till uttryck bl a i vår förste lutherske ärkebiskops, Laurentius Petris, kyrkoordning av 1571 samt i den dogmatik av Thübingenprofessorn Matthias Hafenreffer, Compendium doctrinae coelestis, som kom att användas i teologiundervisningen i ett par århundraden från 1612 och framåt. Laurentius Petri ansåg biskopsämbetet vara ”av den heliga Anda”. Men det får inte förstås så, att Guds Ande skulle ha inrättat ett särskilt biskopsämbete som i andligt avseende står över vanliga präster utan så, att Guds Ande styrde utvecklingen därhän, att biskopar blev tillsatta under kyrkans historia, eftersom de ofta visade sig befordra den goda ordningen och kyrkans enhet.

I kapitel 5 av sin prästmötesavhandling skissar BB Några viktiga frågeställningar i nutida perspektiv. Här möter vi och får goda förklaringar på begrepp som postkonstantinska eran och postmodernism och deras utmaningar för Kristi kyrka idag. Det förut nämnda begreppet ”rite vocatis” tas upp till detaljgranskning, likaså varför man bör lägga händerna på dem som prästvigs och hur olika man kan se på begreppet ”apostolisk succession”.

Kapitel 5 innehåller tre s k exkurser (ungefär: fristående specialundersökning). Den första är av särskilt intresse, eftersom BB där polemiserar med docent Rune Söderlund om ämbetsfrågan. Söderlund hävdar, att man i NT inte kan finna några belägg för något särskilt predikoämbete. Lekmän som genom dopet vigts till det allmänna prästämbetet får således predika, om församlingen kallar dem och de befinns ha gåvor till det – han är själv inte prästvigd men anlitas från olika håll ofta som predikant. BB hävdar emot Söderlund det han funnit vara NT:s och reformatorernas syn på saken, enligt vad som framkommit ovan.

Betyder detta att BB i sin avhandling helt förkastar lekmannapredikan i kyrkan? Nej, han finner att det på sina tider har varit nödvändigt, då det särskilda prästämbetet inte klarat att predika rätt och de kyrkliga myndigheterna inte förstått att värdera allvarliga väckelser i folket utan förtryckt dem. Då har lekmannapredikanter blivit en nödlösning. Men, menar BB, en nödlösning ska inte cementeras och komma att gälla för all framtid. Man ska sträva efter att få den ordningen med ämbeten i församlingarna som Skriften och reformatorerna lärde. I organisationen Evangelisk-Luthersk Mission - Bibeltrogna Vänner (ELM-BV) som är en avläggare av den rosenianska väckelsen är meningarna idag delade. Somliga ser lekmannapredikan som en god ordning. Sakramentsförvaltningen låter de Svenska kyrkans präster sköta åt dem, fast somliga bibeltrogna vänner har tagit över den också. Andra bibeltrogna vänner har vaknat upp och insett, att tiden är inne att upphöra med nödlösningen och åter ge predikoämbetet med dess förkunnelse av Ordet och förvaltning av sakramenten dess rätta plats i församlingen. Ett bra exempel på detta är Roland Gustafsson, som efter en lång tjänst som missionär i ELM-BV har låtit sig inte bara prästvigas utan också biskopsvigas, nämligen i Missionsprovinsen. Debatten om det kyrkliga ämbetet går alltså vidare och är lika aktuell idag som på Peter Fjellstedts och Carl Olof Rosenius tid.

Så är vi tillbaka där vi startade, Missionsprovinsens prästmöte i Torestorp, som leddes av just biskop Gustafsson i vårt gemensamma studium av och respons på BB:s avhandling SOM STJÄRNOR I HERRENS HAND – Perspektiv på Ordet ämbete, utgiven på Församlingsförlaget, Göteborg, 200 sidor. Jag hoppas att jag genom denna recension har kunnat locka mer än en av GST:s läsare att själv skaffa sig och närmare studera denna goda avhandling eller ge den som gåva åt någon. Den inhandlas för det billiga priset av 169 kronor bl a i bokhandeln DIN BOK, Västra Hamngatan 21, Göteborg.

Pekka Heikkinen

Göteborgs Stifts-Tidning

Fler recensioner:
Torbjörn Lindahl (blogg)
Knut Alfsvåg (pdf)

Prästmötesavhandlingen ”Som stjärnor i Herrens hand” kan läsas av alla som är intresserade av frågor som rör Ordets ämbete och tjänst i församlingen. Den omfattar 200 sidor. Den kan beställas hos Din Bok och från

Missionsprovinsens kansli
Glöstorpsvägen 49
417 44 Göteborg

Tel 031-51 42 47
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

Pris 150:- kronor, exkl. porto.

Vårt Kansli

Kansliet: 031-51 42 47
(bäst dagtid ti-fr)
Jakob Okkels: 076-236 52 24
Pg 11 36 63-9, bg 5210-8131
Mer info på kontaktsidan

Kontaktpersoner

Roland Gustafsson, biskop:
076-165 15 59
Bengt Birgersson, provinssekreterare:
070-777 26 09

Sök på webbplatsen