Missionsprovinsen

Missionsprovinsen inför 2010-talet ...

Vi har nyligen gått in i år 2010 och påbörjat en vandring genom 2010-talet. Det är nu sju år sedan Missionsprovinsen trädde fram i offentlighetens ljus. När vi i Lutherstiftelsens lokaler på Thorburnsgatan bildade Missionsprovinsens stödförening den 18 jan 2003 och media under en veckas tid hade basunerat ut Missionsprovinsens planer på präst- och biskopsvigningar. Då hade vi under några år haft överläggningar på olika sätt. De s.k. Linköpingsmötena liksom Kyrklig Samlings Falköpingskonferenser fanns med i förberedelserna.

Samrådsmötet i S:t Pauli i augusti 2002 var ett viktigt steg. Många av oss minns med särskild bävande glädje när vi under domkyrkoklockarnas helgsmålsringning påbörjade undertecknandet av grundläggningsdokumentet den 7 september 2003.

Det är nu fem år sedan vi fick vara med om den oförglömliga dagen, när vår missionsbiskop Arne Olsson vigdes av vår kenyanske vän biskop Walter Obare och därefter fick viga de tre första prästerna, Gunnar Andersson, Jan-Ulrik Smetana och Nikko Vanasmaa.

Inför detta nya årtionde tänker jag på några viktiga och avgörande perspektiv, för vi ska kunna vara en helig missionerande kyrka, som väntar på sin Herres ankomst. I synnerhet vill jag lyfta fram följande:

Att vår glädje över Jesu Kristi rättfärdighet, som tillräknas oss i tron blir alltmer vårt största glädjeämne, över vilket vi jublar (Psalt. 145:7b). Därför måste alla de som predikar och undervisar få allt större insikt i denna huvudartikel. Det är också mot den här punkten, som Satan på ett eller annat sätt sätter in sina farligaste stötar. Därför måste vår glädje över hans rättfärdighet förenas med en helig vaksamhet.

Att vi förblir trogna vår kallelse som Missionsprovinsen fått som sin kallelse och som fanns uttryckt bl.a. i vårt grundläggningsdokument. Vi har i Missionsprovinsen fått "en teg" att arbeta på. Där måste vi vara trogna. De mål som vi hade satt upp har Herren välsignat. I ljuset av Guds ord måste vi vara trogna den kallelse vi fått.

Att vi blir alltmer lyhörda för Herrens vilja, så att vi förstår vilka nya steg vi ska ta. Tiden förändras, nya situationer uppstår, nya villfarelser dyker upp, nöden kanske blir svårare. Då måste vi med renade samveten söka Herrens ansikte och hans ledning. Här finns vår kallelse till vaksamhet, lyhördhet, kärleksfull varsamhet och starka "nej" till allt som för vilse.

Att vi finner former för fördjupad gemenskap inom Missionsprovinsen, inte minst nya former för gemenskap och samtal Ordets tjänare sinsemellan.
Att vi fördjupas i vår förståelse av gudstjänsten, dess hemlighet och väsen. Vi har med oss ett så rikt arv från fornkyrkan, reformationstiden och från våra kyrkväckelser. (Jfr Bo Giertz' Herdabrev till Göteborgs stift!)

Att vi finner former för en utvidgad gemenskap inte minst i Norden. Underbara ting händer mitt i den växande fientligheten i Finland. Samtal förs med flera olika grupper i Norge. Flera samtal mellan Missionsprovinsen och Laestadianer på olika håll i Norden har påbörjats. Vi har en kallelse att "se Gud i händerna" för att förstå hur han vill leda oss under 2010-talet. Och hur vill han att gemenskapen med kyrkor i Baltikum, Afrika och Amerika ska se ut?
Att vi alla som hör till Missionsprovinsen var för sig tar vårt ansvar och ställer oss till förfogande med alla våra gåvor, nådegåvor och tillgångar, som han gett oss att vara förvaltare för. Detta står som en kort punkt här, men är så avgörande. "Koinonia" betyder gemenskap, där man delar allt.

Att vi enskilt och i grupper och gudstjänstfirande gemenskaper/församlingar först och sist är en bedjande Missionsprovins! Jesus har själv sagt: "Vad vill du att jag ska göra för dig?" och den frågan får vi ta till oss. Får jag till sist i denna "översikt" inför 2010-talet lyfta några viktiga böneämnen, när vi nu har "en ny och levande väg in i det allra heligaste".

Att vi genomsyras av en kärlek till Herren, av en inre glädje och en trofast uthållig medveten vilja att tjäna Herren i denna tid av kyrkans historia
Att vi inte på något sätt kompromisser med sanningen – bekänner en sak men handlar på ett annat

För våra koinonior, deras präster och medlemmar, att dessa församlingar ska få fördjupas, förnyas, växa i kärlek, gemenskap och glädje, växa i antal medlemmar, att koinoniorna ska bli fler – och att dessa ska finnas där som lampor som lyser i tidens mörker.

Om en helig missionsglöd, som resulterar i lydnad och ansvarstagande både i närområde och längre bort, Det är så viktigt att vi aldrig blir som Döda havet, som har tillopp men inte utlopp!

Att Herren fortsätter att kalla och sända arbetare, präster och biskopar, diakoner och diakonissor, som ställer sig i sin Herres tjänst.
Låt oss göra detta så, att – om världen består och Herren inte har kommit när vi kommer fram till den 31 december 2019 – vi har en Missionsprovins i Norden, där en trogen och helig rest väntar på Herrens återkomst i levande församlingar – och trots omgivande mörker med glädje prisar Gud och Lammet, som gav sitt liv för oss.

Bengt Birgersson
Provinssekreterare