Herren vår rättfärdighet
– apropå ett 10-årsjubileum
Jesus kom ner till Jordan för att döpas av Johannes. Men Johannes förstod att Jesus inte behövde förlåtelse och nåd och därför inte heller det dop han döpte med. Därför ville han inte döpa honom. Men Jesus insisterade: ”Låt det nu ske. Det är så vi skall uppfylla all rättfärdighet.”
Jesus visste att huvudsyftet med den uppgift han nu stod inför gällde frågan om rättfärdighet. Och det var inte hans egen rättfärdighet det handlade om – utan om mänsklighetens rättfärdighet. Han hade kommit för att skaffa fram den rättfärdighet, som profeten Daniel hade profeterat om, den eviga rättfärdigheten. Jesus visste att den mänsklighet han kommit för att frälsa saknade rättfärdighet. Detta är mänsklighetens största dilemma: den saknar en hållbar rättfärdighet inför den Gud, som alla en dag skall ställas inför. När Jesus i sitt sista ögonblick ropade ”Det är fullbordat!” och därefter avsomnade, då hade han genom sin lydnad och sitt dödslidande skaffat fram en gällande rättfärdighet för alla människor.
Profeten Jeremia profeterar om Messias och hans församling. Här framträder ett märkligt namn, som i kap. 23 ges åt Messias och i kap. 33 åt hans församling. Det namnet är ”Herren vår rättfärdighet”. Här gömmer sig denna stora hemlighet, som heter att bli tillräknad en annans rättfärdighet. Den kristna trons största skatt är denna, att veta sig äga en annans rättfärdighet, en tillräknad rättfärdighet, en rättfärdighet som inte jag själv har vunnit utan fått mig tillräknad. Det är detta, som Paulus kallar för ”rättfärdigheten från Gud”.
Den innersta kontroverspunkten vid reformationen låg här: hur blir jag rättfärdig eller hur finner jag en nådig Gud? Martin Luther kom att genom egen troskamp bli det redskap som avtäckte på nytt den gömda hemligheten om den tillräknade rättfärdigheten: att få bli ”klädd i” en annans rättfärdighet, trosrättfärdigheten. Genom tron på Jesus bli jag tillräknad Hans rättfärdighet och får anse allt mitt eget som en smutsig dräkt.
Vi är inne på det som ofta har kallats för ”artikeln med vilken kyrkan står eller faller”. Utan denna lära har kyrkan inget evangelium, inget att på fullt allvar trösta det sargade samvetet med. Men det är en lära som om och om igen har blivit utsatt för anfall. Motreformationen satte in alla krafter för att fördunkla och förinta Luthers livsavgörande återupptäckt. Om det inte hade varit för pastor Martin Chemnitz – ”den andre Martin” – så hade med stor sannolikhet reformationens huvudartikel gått förlorad efter det tridentinska mötets våldsamma anfall. Genom hans samlande insats och som en av huvudförfattarna till Konkordieformeln, den sista av vår kyrkas bekännelseskrifter, bevarades denna dyrbara klenod: läran om den tillräknade rättfärdigheten.
I denna månad firas ett 10-årsjubileum. Den 31 oktober 1999 undertecknades i tyska Augsburg en gemensam deklaration om rättfärdiggörelsen av representanter för den Romersk-katolska kyrkan och för Lutherska Världsförbundet, där det hävdades att det inte längre föreligger sådana skillnader i läran att några fördömanden längre är aktuella i frågan. Men överenskommelsen har också kraftigt kritiserats av många bibeltrogna konservativa lutherska teologer, både för dess teologiska innehåll och den formella beslutsprocessen. Men den viktigaste kritiken handlar om att den tillräknade rättfärdigheten ”säljs ut”.
Hemligheten med den tillräknade rättfärdigheten är evangeliets innersta hemlighet. Den förblir en hemlighet så länge man inte ger Gud helt rätt i sitt Ord, som är ordet om domen och ordet om nåden. Den förblir också en hemlighet så länge man gör sina egna tillägg till Guds ord. Så länge den Romersk-katolska kyrkan fortsätter att förkunna den obibliska läran om skärselden, så avslöjar den att den inte tror läran om den tillräknade rättfärdigheten, som är sådan att människan i den står fullkomlig för Gud. Klädd i Kristi rättfärdighet behöver människan inte några tusen års reningseld för att bli ren. Så länge påven fortsätter att ge avlat åt trogna katoliker avslöjar han att han har en helt annan syn på rättfärdiggörelsen än dem som följer i Luthers spår.
Så länge lutherska teologer och kyrkoledare försvarar obibliska läror om ämbete eller äktenskap för att anpassa sig efter tidens krav, visar de att de inte ställer sig under Guds ord. Då känner de inte heller rättfärdigheten från Gud. Sådana teologer från LVF:s huvudkontor skrev avtal med Vatikanen om rättfärdiggörelsen!
Samvetet är Guds röst i människan. Om samvetet är väckt till klarhet om den egna orättfärdigheten, finns det inget annat än Guds egen tillräknade rättfärdighet, Kristi rättfärdighet, som kan trösta samvetet och skänka frid inför domen. Men läran om denna Kristi tillräknade rättfärdighet ger en människa frid inför döden och domen, och behöver därför ingen avlat och behöver inte vara rädd för någon påhittad skärseld. Men i väntan på Herrens stora dag vill en sådan människa av hela sitt hjärta leva sin dyrbare Frälsare till behag, i kärlek och barmhärtighet.
Bengt Birgersson