Grundläggningsdokument - Kort historik

4. Kort historisk bakgrund till den aktuella situationen

4.1. Inomkyrkliga rörelser

Kyrkans historia präglas av upp- och nedgång, avfall och reformation. De frågor vi ställs inför nu i början av 2000-talet har sin närmaste bakgrund i 1900-talets stegvisa avkristning av det svenska samhället och den svenska kyrkans innehållsliga utarmning. Under 1800-talet satte väckelserörelserna till en del stopp för den filosofiska och teologiska utveckling som idag ofta kallas liberalteologi. Särskild betydelse fick de inomkyrkliga väckelserna som växte fram kring personer som Schartau, Rosenius och Læstadius. Arvet från dessa rörelser finns än idag. Deras seger över upplysningstänkandets influenser i kyrkolivet försvarades med viss framgång under 1900-talets första hälft, inte minst genom framlidne biskop Bo Giertz, som f ö kanske betytt mer än någon annan enskild person för bevarandet av evangelisk kristendom under 1900-talet. Dessutom växte högkyrkligheten, med betoning på ämbete och liturgi, fram under denna tid. Redan 1909 bildades Missionssällskapet Bibeltrogna Vänner i kampen för Bibelns ofelbarhet och oinskränkta auktoritet såsom Guds ord. Kyrkliga Förbundet för evangelisk-luthersk tro bildades år 1923 för att möta hotet från den framväxande liberalteologin. År 1954 startades Lutherstiftelsen för att ta ett nytt tag, särskilt vad som avser prästutbildning.

Den verkliga reträtten för biblisk tro tog fart först efter andra världskrigets slut. I denna ekonomiska tillväxtsituation kunde inte längre kyrkan hålla stånd mot det materialistiska tänkandet. Den klassiska teologin var under angrepp på alla fronter och år 1958 var punkten då kampen om kristendomens framtid skulle börja föras, inte i samhället, utan inom kyrkan själv. Det året upphävdes den heliga Skrift som högsta norm för Svenska kyrkan, genom att kyrkomötet tog ett beslut som inte bara gick vid sidan om Bibeln utan i rakt motsatt riktning genom att öppna prästämbetet för kvinnor. Då grundades Kyrklig Samling i syfte att samla personer från olika håll i kampen för Bibel och bekännelse. Den strid som sedan följde kring prästämbetet ska ses som en strid om Guds ords plats i kyrkan, och ytterst om Guds plats i kyrkan.

Ämbetsreformen har lett till att några präster och en del kyrkfolk alltsedan 1970-talet bildat kyrkor samt fria församlingar inom och utom Svenska kyrkan. Slutet av 1900-talet skulle infria alla farhågor, som tidigare förutsetts av insiktsfulla teologer och präster. Att man idag sorterar bort ord som Fadern, Sonen, Herren, Konungen o.s.v. i förslag till kyrkliga böcker för Svenska kyrkan visar att ämbetsstriden i verkligheten handlar om en större fråga: är den kristna tron en uppenbarelse från Gud själv eller är den en samling mänskliga funderingar om det gudomliga och mänskliga som varje tid kan omformulera efter eget tycke och behov?

4.2. Samvetsklausulen avskaffas

År 1982 avskaffades samvetsklausulen, som gav ett skydd för de präster som var motståndare till ämbetsreformen. De som vigdes till präster under samvetsklausulens tid (1958-1982) garanterades att inte behöva bryta mot sitt samvete när det gäller samverkan med kvinnor som blivit vigda till präst. När löftet från år 1958 om samvetsfrihet bröts aktualiserades frågan om en parallell kyrklig struktur i Svenska kyrkan. Svenska kyrkans fria synod bildades 1982 i ett första försök att bygga upp något som skulle kunna bli en samlande organisation för enskilda personer som vill verka för biblisk tro och apostolisk ordning. Synoden fick nu inte den breda anslutning som var tänkt. Efter att biskop Bertil E Gärtner gått i pension år 1991 skulle det snart visa sig att det krävs en mer långtgående insats för att bli det kraftfulla alternativ som praktiskt skulle kunna möta de nya svårigheterna.

4.3. Prästvigningsstopp

Den 3 oktober 1993 sammanträdde Svenska kyrkans biskopsmöte. Nu ansåg de kvarvarande stiftscheferna att tiden var mogen att strypa tillgången på nya präster som avvisar kvinnor som församlingsföreståndare. Prästvigningsstoppet drabbade många som studerade teologi, men några större samlade reaktioner kom aldrig från bekännelserörelserna. Den dåvarande ärkebiskopen Gunnar Weman föreslog i de diskussioner som förekom med anledning av prästvigningsstoppet att han kunde tänka sig att motståndarna till ordningen med kvinnliga präster fick ett eget stift. Han fick ta tillbaka sitt uttalande samma dag. Prästkandidater valde nu olika vägar till kyrklig tjänst. Inte så få hoppade av prästutbildningen helt. Få personer i kyrkan insåg följderna.

År 1994 skärpte kyrkomötet reglerna steg för steg och kulmen kom med den nya kyrkoordningen 2000. Numera är det inte bara öppna motståndare mot ordningen med kvinnliga präster som stoppas. För att utröna om en prästkandidat möjligen i sitt hjärta är tveksam till ämbetsreformen tvingas kandidaten att bevisa sin lojalitet genom att ta emot nattvard av en prästvigd kvinna. Domkapitlen kan ge dispens till prästkandidater som saknar personlig lämplighet, kompetens eller fastställd utbildning, men man godkänner inte kandidaten om hans inställning i ämbetsfrågan visar sig stämma överens med exempelvis 1 Kor 14:33-38 och 1 Tim 2:12.

4.4. Nya initiativ

För att möta ovanstående svårigheter har olika steg tagits. Några av dessa är följande:

År 1995 startades Kyrkliga Förbundets givartjänst, för att kunna avlöna stoppade prästkandidater, som behövs i det kyrkliga arbetet. Några har blivit prästvigda utomlands, men den vägen är inte möjlig för ett större antal prästkandidater.

År 1997 grundade Kyrklig Samling Svenska kyrkans fria konsistorium, som bl.a. prövar prästkallelser. Detta steg och givartjänsten har varit till stöd och uppmuntran för många. Det gjordes något. Idag finns det fler kanaler för att bidra till att nya män kan komma ut i ordets tjänst. Engagemanget har säkert bidragit till att nya kullar på senare tid har vågat börjat läsa teologi med avsikten att bli präst.

År 2000 startade Församlingsfakulteten (FFG) en treårig teologisk utbildning med syfte att rusta unga män för Ordets tjänst.

I takt med att pastorer, som tror och förkunnar att hela Bibeln är Guds ord, har pensio-nerats eller förflyttats har gudstjänstgemenskaper under senare år kommit till stånd. Ibland har initiativ kommit från kyrkobesökare, som sedan kallat till sig förkunnare. Ibland är det en präst eller en prästkandidat som samlat upp spillror från olika församlingar av det kyrkoliv som skingrats för vinden i takt med att budskapet från predikstolarna förändrats. De som står i arbetet med gudstjänstgemenskaper har fått uppleva att de gått in i beredda gärningar.

Hösten år 2003 avser Lutherstiftelsen starta ett alternativt pastoralinstitut i Göteborg.{mospagebreak title=Olika överväganden}

5. Olika överväganden

5.1. Utredningar: ”Åttamannagruppen” m.fl.

Detta föreliggande grundläggningsdokument är en bearbetning av den rapport som arbets-gruppen för Missionsprovinsens bildande lade fram i Göteborg i januari 2003. Arbetsgruppen för missionsprovinsens bildande hade i sin tur reviderat och utvecklat det förslag som framlagts av den s.k. åttamannagruppen. Denna utsågs av den s.k. Falköpingskonferensen (ett utökat samarbetsråd inom Kyrklig Samling) i september 2001. Åttamannagruppen utgick i sin tur från fyra regionala arbetsgruppers utredningar angående en framtida missionsprovins. (även dessa arbetsgrupper var utsedda av den s.k. Falköpingskonferensen.) Alla de fyra grupperna visade nöd för den situation vår kyrka och vårt folk befinner sig i. Grupperna var också inställda på att en missionsprovins i någon form skapas.

Sydgruppen förordade löst sammansatta regionala samrådsgrupper på stiftsplanet och en motsvarighet på riksplanet (ungefär på det sätt som Kyrklig Samling redan nu fungerar). De övriga tre arbetsgrupperna, d.v.s. nord, öst och väst, ville ha ett tydligare nätverk mellan koinonior och andra bekännelsetrogna grupper. Nätverket ska ge uttryck för en relation mellan grupperna i missionsprovinsen, men samtidigt garantera att de ingående grupperna får behålla sin självständighet och kan verka i överensstämmelse med sin andliga tradition. Nord, öst och väst ville ha prästvigningar.

Den skiss till missionsprovins som tidigare presenterats och diskuterats bl.a. i Falköping i september 2001 (illustrerad genom en ellips med två brännpunkter - se bil 2, jfr skissen på försättsbladet till detta dokument) är en illustration till hur somliga av oss lägger större vikt vid gudstjänstgemenskaperna, medan andra mer betonar ämbetet. Ska missionsprovinsen bli ett verksamt redskap för bekännelserörelsernas gemensamma kallelse att kommunicera evangeliet till vår tids människor är det angeläget att dessa båda brännpunkter kommer till uttryck i missionsprovinsens struktur. De grupper och rörelser som själva lägger tonvikten på ett ställe måste inse och vilja medverka till att andra grupper, med en annan betoning, också får sina önskemål och behov tillgodosedda.

Grupperna väst-, öst- och nord- var positiva till att missionsprovinsen insätter missions-biskopar, som bland annat kan viga präster och diakoner. Gruppen i öst nämner tanken att en utländsk biskop till en början blir missionsbiskop. Väst gör bedömningen att det är bäst med fyra missionsbiskopar, en i vardera av de fyra regionerna man föreslår. Till diskussionerna i åttamannagruppen har också förts tanken på det som kallats ”missionsstationer”. Från en sådan kan präster sändas ut. Vi har noterat detta som en av många idéer. Missionsstationen skulle då fungera som ett fadershus, i likhet med diakoniinstitutionernas moderhus, och sända ut Ordets tjänare på kallelse från en gudstjänstgemenskap eller en missions-/bekännelserörelse.

Åttamannagruppens förslag till missionsprovins behandlades vid mötet i Falköping i juni 2002. Någon omröstning om förslaget var inte aktuell, men det finns skäl att göra bedöm-ningen att närmare hälften av konferensdeltagarna var positiva till förslaget medan resten var negativa eller ville vänta. Några var helt avvisande till att överhuvudtaget göra några vig-ningshandlingar vid sidan av Svenska kyrkans officiella ordning. Det uttalades dock respekt för olika handlingsmönster i frågan. I Göteborg den 15 augusti år 2002 hölls ett nytt möte för dem som var intresserade av att gå vidare med missionsprovinsprojektet. Sedan Falköpingsmötet har flera olika missions- och bekännelseorganisationer liksom ett antal lokala grupper och har uttalat sig positivt om upprättandet av en missionsprovins.

5.2. Missionsbiskoparnas vigning utomlands

Det enklaste hade naturligtvis varit att Svenska kyrkans ledning tog de mått och steg som behövs för att de bibel- och bekännelsetrogna skulle få ett eget icketerritoriellt stift, som reg-leras av kyrkoordningen. Men ännu syns ingen politisk vilja till något sådant. Mycket tyder tvärtom på att man kan få vänta förgäves på sådan välvilja. Vigningsfrågorna måste därför få en annan lösning. En tanke som förekommit i samtalen är att låta viga missionsbiskopar i andra länder. I förhållande till Svenska kyrkans ledning är det kanske mindre kontroversiellt att utländska biskopar viger missionsbiskopar som de sänder till Sverige, åtminstone i formell mening, än om vi i Sverige själva viger nya biskopar. Deras ankomst till Sverige skulle påminna om de präster som blivit vigda utomlands, men som idag betjänar koinonior i Sverige. De präster som vigts av biskopar inom Lutherska Världsförbundet erkänns auto-matiskt av Svenska kyrkan, även om de inte förklaras behöriga för fast prästtjänst i Svenska kyrkan. Samma sak skulle gälla biskopar som vigts utomlands.

Den uppfattningen har också framförts att vigningar utomlands är en konstruerad variant för att lösa svenska problem. Man menar då att det är bättre att gå rakt på sak, genom att låta biskopar vigas direkt i Sverige. Media kommer ändå inte uppfatta skillnaden i hand-landet. Arbetsgruppen för missionsprovinsens genomförande ansluter sig dock till åttaman-nagruppens slutsats att missionsbiskopar kan vigas direkt för tjänst i Sverige, dock inte i Sverige.

5.3. ämbetet och frågan om episkopala eller presbyteriala vigningar

Enligt våra bekännelseskrifter har Kyrkans Herre inrättat ett predikoämbete. ”För att vi skola få denna tro (d.v.s. den rättfärdiggörande tron), har evangelieförkunnelsens och sakraments-förvaltningens ämbete inrättats” (Aug. art. V). Vi kan också kalla det för det apostoliska ämbetet lik­som dess innehavare ofta kallas ”Verbi Divini Minister” (det gudomliga Ordets tjänare - VDM). Det avgörande är att det apostoliska ämbetet är ett Ordets (evangelieförkun-nelsens) ämbete, som också får ansvar för ”det synliga Ordet”, d.v.s. sakramenten. Att detta ämbete vidmakthålls i en god och biblisk ordning är avgörande för Kyrkans liv och utgör ett av de sju kännetecken Martin Luther anger för Kyrkans synlighet.

Enligt våra bekännelseskrifter är biskopen en präst som fått sig anförtrodd uppgiften att viga andra präster. Det finns därför en lång tradition att det är biskopen som prästviger (episkopal vigning). Det finns även en tradition att prästvigning kan ske genom en präst (pres-byterial vigning). Sådan prästvigning utan biskops medverkan har också diskuterats. Vi är medvetna om att våra bekännelseskrifter medger detta. I bekännelseskriften ”Om påvens makt och överhöghet” kan läsas: ”Därför då biskoparna antingen omfatta falsk lära eller vägra att meddela vigning, äro församlingarna nödgade på grund av gudomlig rätt att genom sina i tjänst varande präster viga och förordna åt sig nya. Men det är biskoparnas ogudaktighet och våldsregemente, som vållat kyrkosöndringen och tvedräkten.” (sid. 353 SKB). Nu finns det olika bedömningar om när ett sådant nödläge inträder. Eftersom det finns biskopar i andra länder som är villiga att viga biskopar åt oss befinner vi oss knappast i en sådan nödsituation att präster behöver gå in i biskopsfunktionen och viga nya präster, utan att först blivit biskopsvigda. Dessutom skulle presbyteriala prästvigningar innebära en för Sverige helt ny ordning. Därutöver skulle dessa prästers legitimitet som präster lättare bli ifrågasatt. Vi är medvetna om att våra lutherska systerkyrkor i exempelvis Danmark, Norge och Tyskland vid reformationstiden befann sig i en sådan nödsituation. I det nödläget utvalde och insatte prästerna åt sig biskopar. ”Om biskoparna ville vara rätta biskopar och vårda sig om kyrkan och evangeliet, så kunde vi för kärlekens och endräktens skull, men inte av nödtvång medge, att de invigde och installerade åt oss Guds ords predikare…” (Schmalkaldiska artiklarna, SKB s 334) Vi vill här hänvisa till Laurenti Petri kyrkoordning från 1571 och Uppsala mötes beslut 1593.

Missionsprovinsen bör se till att de som väljs till missionsbiskopar blir vigda av andra biskopar för att därefter kunna viga präster och diakoner. De av oss som kan tänka sig presbyteriala vigningar menar att man, för enhetens skull, i första hand bör använda sig av biskop och först i andra hand (då andra möjligheter saknas) av präst för att meddela ordets ämbete till nya generationer.

5.4. Den dubbla ansvarslinjen

Att församlingarna får välja sin präst har inte med demokrati att göra, utan med det faktum att de som tror och är döpta har del i det allmänna prästadömet. Guds folk i sin helhet har ansvar för kyrkan, men ämbetsbärare och lekmän har sina bestämda uppgifter. Kristus har instiftat Ordets ämbete, men Han har också kallat hela Guds församling att vara delaktig i uppdraget att göra alla folk till Jesu lärjungar.

När det gäller vigning av präster bör man ha denna dubbla ansvarslinje med i betraktandet. Med den dubbla ansvarslinjen menas att kyrkans yttre kallelse bekräftas både av dem som redan innehar predikoämbetet och av församlingarna som väljer sin präst. Kallelsen till predikoämbetet växer fram i församlingens mitt och den kallelsen blir bekräftad genom vigningen, varefter församlingen tar emot. Det är viktigt att både den sändande linjen (Fadern sänder Sonen, Sonen sänder apostlarna, apostlarna vigde biskopar och präster, och biskoparna fortsatte att viga präster) [1] och den mottagande linjen (människor tog emot apostlarna och deras förkunnelse, församlingarna tog emot de föreståndare som apostlarna lagt händerna på osv.) finns med när vi talar om kallelsen och vigningen. Konkret kan det ta sig uttryck i att en församling kallar en präst att bli deras kyrkoherde, domkapitlet/konsistoriet behörigförklarar honom och biskopen bekräftar församlingens val genom att installera honom i hans nya tjänst. Liknande system kan man tänka sig för en predikant som blir kallad av en koinonia eller missionsförening. Han blir av församlingen kallad att predika och församlingens tillsynsman ger honom venia.

I nuvarande kyrkliga situation har gammalkyrkliga organisationer utfärdat venia och lågkyrkliga (t.ex. Missionssällskapet Bibeltrogna Vänner (MBV), Evangelisk Luthersk Samling (ELS) och Östra Smålands Missionsförening (ÖSM)) kallat, välsignat och sänt ut nya predikanter. Inom t.ex. MBV tar sig detta uttryck i följande praxis: 1) En preliminär kallelse i enlighet med de nådegåvor kandidaten tycks ha. 2) En prövning av tro, bekännelse och lämplighet och predikomedverkan tillsammans med en äldre predikant. 3) Efter ett skriftligt jakande svar på styrelsens kallelse sänds vederbörande ut i predikoverksamhet. Detta kan uppfattas som att organisationen har gått in i den sändande ämbetslinjens ställe. Men i MBV:s självförståelse innebär denna praxis, att man uppfyller kraven om att för predikouppdraget vara ”vederbörligen kallad” (rite vocatus).

Här finns ett behov av fortsatta samtal. är inte predikantens uppdrag en del av det enda apostoliska ämbetet? Jfr nedan, avsnitt 6.14 angående predikanter – evangelister. Det bör vara möjligt att finna en lösning som alla är nöjda med och som inte gör våld på vår svenskkyrkliga ämbetstradition (före år 1958). Tidigare har ju veniaförfarandet varit helt knutet till Svenska kyrkans officiella ordning, men i denna nödtid finns all anledning att ta vara på möjligheten till att på ett friare sätt kombinera ämbetets och väckelseorganisa-tionernas väg till bekräftelse av kallelse. I missionsprovinsen kommer varken ämbetet eller missionsorganisationerna att vara en del av den legala svenskkyrkliga struktur som regleras av kyrkoordningen. När nu allt ligger i stöpsleven skulle en nästan 150-årig fråga kunna bli löst, vilket i sin tur skulle föra traditionerna närmare varandra.{mospagebreak title=Färdriktningen}

6. Färdriktningen

Missionsprovinsens stödförening vill framföra följande angående färdriktningen:

6.1 Missionsansvar

Kyrkan i Sverige har ett stort missionsansvar för människor i vårt land.
Evangeliet tvingar oss kristna till handling. Skriften säger: ”Ty Kristi kärlek driver oss, ef-tersom vi är övertygade om att en har dött i allas ställe, och därför har vi alla dött. Och han dog för alla, för att de som lever inte längre skall leva för sig själva utan för honom som har dött och uppstått för dem.” (2 Kor 5:14-15) Det är ett tydligt uppdrag vi fått av vår Herre Jesus Kristus: att kommunicera det bibliska evangeliet till vår tids sökare. Det behövs många kristna gemenskaper som "inte skäms för evangeliet” utan är beredda att gå ut med budskapet så att människor känner igen levande kristen tro.

6.2. Lära, tro och bekännelse

Missionsprovinsens lära, tro och bekännelse är grundad i Guds heliga Ord, Gamla och Nya Testamentets profetiska och apostoliska skrifter, sammanfattad i de tre huvud-trosbekän-nelserna: den Apostoliska, den Nicænska och den Athanasianska trosbekännelsen, samt i den oförändrade Augsburgska bekännelsen av år 1530, bejakad och erkänd vid Upsala möte 1593, samt förklarad i hela Konkordieboken.

Genom denna formulering ansluter vi till bekännelseparagrafen i 1686 års kyrkolag, som gällde i vårt land till och med 1992. Vi markerar på så sätt tydligt vår avsikt att vara en del av Svenska kyrkans andliga tradition. Vi vill bygga vidare på den grund vi hittills haft i den svenska kyrkoprovinsen.

De nämnda bekännelseskrifterna är alltså de tre trosbekännelserna från fornkyrkan:

  •   den Apostoliska,
  •   den Nicænska och
  •   den Athanasianska trosbekännelsen.

Vidare är det:

  •   Augsburgska bekännelsen av år 1530,
  •   Uppsala mötes beslut av år 1593, som samtycker till och bejakar 1571 års Kyrkoordning, samt
  •   Konkordieboken.

I Konkordieboken ingår förutom de tre fornkyrkliga trosbekännelserna och den Augs-burgska bekännelsen:

  •   Bekännelsens apologi,
  •   Schmalkaldiska artiklarna ,
  •   Traktaten om påvens makt och överhöghet ,
  •   Luthers lilla katekes och stora katekes samt
  •   Konkordieformeln

Det bör förtydligas att den Heliga Skrift är det högsta rättesnöret med oinskränkt auktoritet i alla frågor som rör lära och liv. Reformationens formalprincip finns uttryckt i exempelvis Konkordieformelns inledning:

Vi tror, lär och bekänner, att den enda regel och norm, varefter alla läror såväl som lärare bör prövas och bedömas endast är Gamla och Nya Testamentets profetiska och apostoliska skrifter, [---] Men andra skrifter av äldre eller nyare lärare, vad de än må heta, får inte likställas med den Heliga Skrift, utan de måste allesammans underordnas denna och får inte anses vara något annat och mer än vittnen, som betygar hur och var denna profetiska och apostoliska lära bevarats efter apostlarnas tid. [---] Men de nämnda symbola och bekännelseskrifterna är inte domare såsom den Heliga Skrift, utan endast trosvittnesbörd och -förklaringar, som visar hur och med avseende på omstridda frågor den Heliga Skrift tolkats och förklarats i Guds kyrka under olika tider av de då levande och hur mot densamma stridande läror förkastats och fördömts.

(Konkordieformeln: ur den inledande sammanfattningen)

Samtidigt vill vi understryka Konkordieformelns författares visshet om att vad de skrivit är en sann och hållbar förståelse av Guds ord, en visshet som vi ansluter oss till.

Inför Guds ansikte och hela kristenheten, både nu levande och efterkommande, har vi därför velat betyga, att den här avgivna förklaringen angående alla förut nämnda omstridda artiklar och ingenting annat är vår lära, tro och bekännelse. Med denna vill vi i förlitande på Guds nåd med oförskräckta hjärtan träda fram inför Jesu Kristi domstol och avgiva räkenskap. Och häremot vill vi inte vare sig hemligen eller öppet tala eller skriva något, utan med Guds nåd vill vi hålla fast därvid. Och efter noggrant övervägande har vi i fruktan för Gud och under åkallande av Honom detta egenhändigt undertecknat.

(Konkordieformeln: Avslutningen [före bihanget])

Den reformatoriska principen Skriften allena är inte riktad mot bibelenliga bekännelse-texter utan mot varje åberopande av en icke nedskriven tradition förvaltad av den kyrkliga hierarkin. Både troheten mot budskapet i Bibeln (som är den normerande normen, norma normans) och troheten mot de allmänkyrkliga och reformatoriska bekännelserna (normerad norm, norma normata), som formats utifrån Bibeln, är uttryck för den reformatoriska principen Skriften allena.

Bekännelsens funktion är att återge den gudomliga uppenbarelsen och den rätta för-ståelsen av Guds ord för att åstadkomma enhet i kyrkans lära och tro. Konkordiebokens tillkomst hör hemma i ett sammanhang där man skulle klargöra en evangelisk förståelse och skapa enhet bland de reformatoriska teologerna. Bekännelsen markerar att bara Skriften kan ge bindande trosdogmer och att en människa enbart blir frälst av nåd genom tron på Jesus Kristus och det frälsningsverk Han fullbordat genom sitt liv, sin död och upp­ståndelse.

De för våra bekännelserörelser gemensamma dokumenten Grund & gränser I, II och III är skriftliga bevis på hur långt vi i Sverige idag kommit i ömsesidig förståelse och vilja att hålla samman. Dessa nutida teologiska dokument kan knappast göra anspråk på samma auktoritet som bekännelseskrifterna. De syftar till att skapa frimodighet att med förnyad kraft fullödigt bekänna Kristus och den bibliska uppenbarelsen i all sin rikedom och till att peka på en väg till enhet bortom de aktuella striderna i Svenska kyrkan.

Vi instämmer till fullo, när man i Uppsala mötes beslut skriver:

Först att vi alla endräktigt vill förbli vid Guds rena och saliggörande ord, vilket är nedtecknat i de heliga profeternas, evangelisternas och apostlarnas skrifter och att det i våra församlingar skall vara lärt, trott och bekänt att den Heliga Skrift har sitt ursprung av den Helige Ande och till fullo innehåller allt det, som hör till den kristna läran om Gud den Allsmäktige och vår salighet, samt goda gärningar och dygder. Den är en grund och ett stöd till en rätt kristen tro och ett rättesnöre till att döma, åtskilja och motverka all tvist i religionen. Ingen förklaring behövs av andra, vare sig av de heliga fäderna eller andra, som av eget godtycke lagt till något, som inte finns med i den Heliga Skrift, vemhelst det vara må, eftersom det inte är tillåtet för någon att tolka Guds ord efter eget sinne. Därvid skall ingen persons anseende, höghet eller auktoritet erkännas, utan endast den Heliga Skrift.

(ur Uppsala mötes beslut, språkligt reviderat)

6.3. Gudstjänstgemenskaper

att gudstjänstgemenskaper/koinonior[2] i olika former bör upprättas där det behövs.

Detta gör vi för att tillvarata andligt arv och etablera missionsstationer som kan nå ut med Guds ord till de många som ännu inte lärt känna Jesus Kristus som sin Herre. När Guds ord och sakrament är i funktion rustas Guds folk för att vittna i sin vardag.

6.4. Missionsbiskopar

  • Några missionsbiskopar vigs med hjälp av andra lutherska kyrkor.Någon biskop från en evangelisk-luthersk kyrka ombeds att vara missionsbiskop och utsträcka sitt ansvar till en missionsprovins i Sverige och utnämna och viga missionsbiskop eller:
    • Någon biskop från en evangelisk-luthersk kyrka ombeds att vara missionsbiskop och utsträcka sitt ansvar till en missionsprovins i Sverige och utnämna och viga missionsbiskop eller:
  • Verka för ett internationellt kollegium av bekännelsetrogna biskopar.

Fördelen med att en befintlig kyrkas biskop tar ansvar för en missionsprovins och viger nya ämbetsinnehavare för den tydliggör att missionsprovinsen är ett utflöde från en historisk kyrka. Förutsättningen är att denne biskop kan ta ett ansvar för en tid. För att klara detta får missionsbiskopar vigas av biskopen för hjälpa till med den direkta kontakten och tillsynen av präster och koinonior.

Om detta inte är möjligt kan man nöja sig med att biskopar från olika lutherska kyrkor viger lämpligt antal missionsbiskopar för missionsprovinsen vid ett och samma tillfälle. Dessa kan sedan viga präster och diakoner/diakonissor för missionsprovinsen.

En ensam missionsbiskop vore olyckligt, eftersom vi tror att han kommer att behöva ett par kollegor som avlastar arbetssituationen. Tillsammans kan några missionsbiskopar hjälpa varandra att täcka in Sverige och lösa andra utmaningar som ligger framför dem. Om de får spridning avseende geografisk och traditionsmässig hemort kompletterar de varandra bäst. Detta skulle kunna hjälpa ledningen för missionsprovinsen att nå ut och samla in synpunkter från olika håll. På så sätt kan åsikter och förslag föras upp i gemensamma överläggningar och lösas samlat. Vi ser det som angeläget att man försöker undvika att någon grupp känner sig överkörd. I en pionjärfas lik den missionsprovinsen kommer att befinna sig den första tiden är det särskilt viktigt att inte för mycket hänger på en enda person. De svenska missionsbiskoparna bör på ett tidigt stadium söka samarbete i ett internationellt biskopskollegium.

Om inte biskopliga vigningar är möjligt kan frågan om presbyteriala prästvigningar aktualiseras och dryftas vid ett särskilt inkallat möte för dem som tillhör missionsprovinsen. För en sådan vigningsordning hänvisas till Schmalkaldiska artiklarna och överväganden i punkt 5.3. 

6.5. Internationellt sammanhang

Det är önskvärt att missionsprovinsen kommer med i internationella samtal och att dess biskopar ingår i ett globalt kollegium av bekännelsetrogna evangelisk-lutherska biskopar.

Genom att missionsprovinsen får sina biskopar vigda utomlands ställs de och missionspro-vinsen in i ett internationellt och bejakat historiskt sammanhang. Det finns rikliga exempel på att biskopsämbetet, rätt förvaltat, har varit en god ordning i Norden, Baltikum och före detta missionsländer. Det har bidragit till stadgan i kyrkorna och samhörigheten mellan kyrkorna. Svenska och finska biskopar har sedan länge vigt biskopar i Ryssland, Baltikum och andra världsdelar. Om missionsbiskoparna vigs i detta lutherska sammanhang markeras kyrkogemenskapen mellan de bekännelsetrogna som är i majoritet i vissa länder och minoritet i andra.

Vårt Kansli

Kansliet: 031-51 42 47
(bäst dagtid ti-fr)
Jakob Okkels: 076-236 52 24
Pg 11 36 63-9, bg 5210-8131
Mer info på kontaktsidan

Kontaktpersoner

Roland Gustafsson, biskop:
076-165 15 59
Bengt Birgersson, provinssekreterare:
070-777 26 09

Sök på webbplatsen