Grundläggningsdokument - Parallell struktur

 

6.6. Parallell struktur och nätverk inom Svenska kyrkan

Missionsprovinsens syfte är inte att bilda en ny kyrka.

Vi vill stå kvar inom Svenska kyrkan och bygga vidare på denna kyrkas evangelisk-lutherska tradition. Enligt vår mening är missionsprovinsen kyrkoskapande endast om vi uttryckligen säger att vi vill stå utanför Svenska kyrkan. Samtidigt vill vi framhålla att Svenska kyrkan inte har rätt att isolera sig från Kristi världsvida kyrka genom att självsvåldigt införa nya läror. Ibland har benämningen Svenska kyrkan styrt över tanken så att begreppet Kristi kyrka i hennes tradition i Sverige kommit i skymundan. Det sistnämnda begreppet kan inte Svenska kyrkans ledning göra anspråk att förfoga över. Därför går vi frimodigt vidare med tanken på en missionsprovins. Vi syftar till att skapa en struktur och ett nätverk som möjliggör och tydliggör relationer mellan de koinonior och andra bekännelsetrogna grupper, vars kyrkoliv och missionsarbete inte regleras av den nuvarande kyrkoordningen. Genom missionsprovinsen kan också vägar öppnas för att dessa grupper på ett konkret sätt ställs in i en internationell gemenskap med bröder och systrar i andra länder. Dessutom syftar missionsprovinsen till att skapa en sund kyrklig struktur kring nyvigda biskopar, präster och diakoner. Vi menar att det faktum att vi viger egna ämbetsbärare är en nödvändig nödåtgärd, eftersom Svenska kyrkans behörighetsregler ser ut som de gör. ”Man måste lyda Gud mer än människor.” (Apg 5:29)

Vi har inte för avsikt att bryta altar- och predikstolsgemenskapen med någon bara för att den personen tjänstgör i Svenska kyrkans officiella system. Detta betyder att ämbetsbärare i Svenska kyrkan också fortsättningsvis kommer att leda gudstjänster i missionsprovinsens sammanhang. Om vi ändå skulle anklagas för att gå ur Svenska kyrkan, så tillbakavisas detta bestämt med motiveringen att vi är öppna för att bli en del av den del av Svenska kyrkan som regleras av kyrkoordningen, om kyrkomötet vill ta ett sådant beslut, genom att ändra behörig-hetsreglerna och tydliggöra Bibel- och bekännelsetrogen kristendoms hemortsrätt i den officiella kyrkans sammanhang.

Missionsprovinsen kan liknas vid ett icke-territoriellt stift. Vi noterar också att motsva-rande system med icke-territoriell biskoplig tillsyn fanns redan under medeltiden.[3] I kyrkan har det alltid funnits verksamheter som inte stått under den lokala kyrkoherden eller biskopen. Det har då handlat om dubbla jurisdiktioner som överlappat varandra. Vi menar att Svenska kyrkans identitet ligger djupare än territorialsystemet. även i kyrkomötet finns det nu en växande opinion för att lätta på tillhörighetsreglerna för att medlemmar själva ska kunna välja församlingstillhörighet, utifrån var man väljer att fira gudstjänst. Detta valfrihetskrav har växt sig särskilt starkt i storstäderna. Dessutom finns det redan icketerritoriella församlingar, som är reglerade i Svenska kyrkans nuvarande kyrkoordning.

6.7. Definitioner

Missionsprovinsen definieras så: Missionsprovinsen är en fri, icke-territoriell provins i Sven-ska kyrkan och står på dess oförändrade bekännelses grund och verkar i dess andliga tradition.

Missionsprovinsen utgör en struktur av stiftsliknande karaktär som synliggör gemenskapen mellan olika grupper och traditioner som vill stå på Bibelns och bekännelsens grund. Syftet är att rekonstruera kyrkans andliga arv och ta tillvara kallelsen för Guds församling att missio-nera och kallelsen hos dem som är kallade till ordets tjänst, men som hindras av nuvarande kyrkoordning för Svenska kyrkan.

För att kunna föra ett samtal är det nödvändigt att man är klar över vad de ord och begrepp, som användes, innebär. Ett av dessa är ordet och begreppet kyrka. I den apostoliska trosbekännelsen bekänner vi att ”vi tror … på en helig allmännelig (katolsk) kyrka, de heligas samfund”. På frågan varför denna kyrka kallas de heligas samfund i fråga 158 i 1878 års katekesutveckling svaras: ”Kyrkan kallas de heligas samfund, emedan endast de människor äro hennes rätta medlemmar, som äro helgade i en rätt tro.” Detta är vad vi kallar Kristi Kyrka, Kristi kropp. Inför människor är denna Kyrka osynlig men inför Gud är den synlig och medlemmarna kända och skrivna i Livets bok. Denna Kyrka är en enda och skapas av Den Helige Ande genom nådens medel. Det finns alltså bara en enda Kristi kyrka på jorden. I fråga 159 i nämnda katekesutveckling frågas: ”Var finns Kristi kyrka?” Svaret lyder: ”Kristi kyrka finns allestädes, där Guds ord rent och klart predikas och de heliga sakramenten efter Kristi ord och instiftelse utdelas.” Detta kan kallas den inför människor synliga kyrkan i form av kyrkor, gudstjänster, församlingar. För att ytterligare förtydliga kyrkans synlighet nämner Luther sin bok om Kyrkan och koncilierna (1539) sju kännetecken på att Kyrkan är för handen: 1. Guds ord och dess predikan, 2. dopet, 3. nattvard, 4. nycklamakten, 5. det kyrkliga ämbetet, 6. bönen, tillbedjan och gudstjänsten samt 7. korset d.v.s. förföljelse, martyrium mm. Den sanna Kyrkan är osynlig men har i dessa kännetecken (notae) tydliga och uppenbara manifestationer.

När vi i texten avser Kristi kyrka, den osynliga, användes därför stort K och när vi avser kyrka som den synliga, som organisation, litet k.

Det är också på sin plats att i detta dokument notera, att det även finns en falsk kyrka, som också den dels är osynlig och dels har sina synliga kännetecken. Gud ensam vet vilka de människor är, som fastän de bekänner en tro på Kristus inte lever i trons gemenskap med Kristus. Men den falska kyrkan har också sina notae i t ex den falska undervisningen, där Kristi lära fördunklas eller förnekas, i orättfärdiga (obibliska) kyrkoordningar (t ex ordningar för gudstjänster, för kyrkans ledning, för tillsyn och för ämbetets fortsättning) som inte är underställda Guds ord och i ”kristna” människors ogudaktiga livsstil, som öppet försvaras.

6.8. Vigningar

Insättandet av nya Ordets tjänare är avgörande för Kyrkans framtid i vårt land.

Vi bejakar att vi går fram i olika takt i olika bekännelsetrogna sammanhang, när det gäller t. ex. vigningar. De som går vidare välsignar de som avvaktar och de som avvaktar välsignar de som går till handling. Utifrån våra olika andliga traditioner torde vigningar vara viktigare i somliga av våra sammanhang och mindre viktiga i andra. Detta betyder att vi är öppna för att grupper som inte känner sig mogna att gå in i missionsprovinsen nu kan ansluta sig senare. Arbetsgruppen för missionsprovinsens genomförande menar dock att konsekvenserna av att avstå från att viga nya ordets tjänare är värre än att man stöter sig med dem som har makten i Svenska kyrkan. Vi menar att vi inte kan vänta på total enighet i vigningsfrågan, eftersom det finns somliga som hävdar att de aldrig skulle kunna tänka sig att handla utanför Svenska kyrkans officiella ordning.

Ytterst består inte vår svenska kyrka av en organisation utan av de människor som vill möta Herren i hans ord och sakrament. Att låta detta kyrkoliv förfaras vore en större tragedi för Svenska kyrkan än en tids irritation över att vissa kyrkliga grupper prästviger utanför Svenska kyrkans ordning. Själarnas frälsning är viktigast och därför måste evan­geliets predikan få fortsätta i ostympad form. Paulus skriver: ”Men hur skulle de kunna åkalla den som de inte har kommit till tro på? Och hur skulle de kunna tro på den som de inte har hört? Och hur skulle de kunna höra, om ingen predikar? Och hur skulle några kunna predika, om de inte blev utsända? Det står skrivet: Hur ljuvliga är inte stegen av dem som förkunnar det goda budskapet. Men alla ville inte lyda evangeliet. Jesaja säger: Herre, vem trodde vår predikan? Alltså kommer tron av predikan och predikan i kraft av Kristi ord.” (Rom 10:14-17)

6.9. Behovet av kyrklig struktur och nätverk

Det är framför allt koinoniorna/gudstjänstgemenskaperna och de präster som vigts eller kommer att vigas utanför Svenska kyrkans officiella ordning, som har störst behov av stöd och tillsyn genom missionsprovinsens kyrkliga struktur.

Vi bejakar också att många andra grupper, tex missionsföreningar, bekännelserörelser, stiftelser, kloster, missionsorganisationer, dekanat, organiserade kyrkfolksgrupper o.s.v., skall kunna ansluta sig till missionsprovinsens nätverk. Vanliga svenskkyrkliga församlingar bör kunna solidarisera sig med missionsprovinsen genom ett beslut och på något sätt associeras, som samarbetspartners i nätverket. Likaså bör präster i Svenska kyrkan ges tillfälle att förhålla sig till missionsbiskoparna på ett sätt som kan vara dem till stöd. även om missionsbiskoparna inte kan bli deras officiella stiftsbiskop kan de ändå användas till stöd och uppmuntran i tjänsten. Det finns ju redan nu många präster i Svenska kyrkan som arbetar under sina stiftschefer, men tyr sig till den de uppfattar som sin biskop i andligt hänseende. Inte så få präster står under biskop Bertil Gärtners andliga auktoritet, men arbetar formellt under respektive stiftschefs jurisdiktion.[4]

Eftersom koinoniorna redan finns, så finns - i en mening - redan en missionsprovins. Ur teologisk synvinkel bildar inte vi en missionsprovins. Det andliga livet har redan Herren verkat genom sitt ord och sina sakrament i de lokala gemenskaperna. När nådemedlen är i funktion byggs Kristi kyrka upp. I detta avseende är redan gudstjänstgemenskapernas existens något kyrkoskapande, men inte i den betydelsen att man bildar ett nytt samfund.

Den splittring som idag plågar Svenska kyrkan beror i första hand på att de som har makten i samfundet tar avstånd från Svenska kyrkans ursprungliga lära. Man splittrar kyrkan i de frågor där man tidigare hade en enda officiell lära när det gäller bibelsynen, gudsbilden, ämbetssynen, äktenskapsuppfattningen, missionsteologin osv. Guds verk har skett och sker, även om Svenska kyrkans nuvarande ledning tagit beslut som innebär att tillflödet av nya präster begränsas av bestämda icke-bibliska kriterier. Om Svenska kyrkans officiella hållning skulle ändras i framtiden blir situationen en annan. Det som nu återstår är att ge den redan existerande missionsprovinsen struktur så att gemenskapen synliggörs till stöd för varandra. Ett nätverk tydliggör relationen mellan bekännelsetrogna grupper och gemenskaper. En missionsprovins måste bygga på centra med en levande spiritualitet. Lever den kristna tron i missionsprovinsens gemenskaper då tror vi också att allt fler med tiden kommer att söka sig dit. ”Ty vem vill förakta den ringa begynnelsens dag?” (Sak 4:10) Samtidigt bejakar vi att de som har möjlighet att sprida Guds ord i Svenska kyrkans officiella sammanhang frimodigt fortsätter med det, med bön om reformation, väckelse och förnyelse.

6.10. En grundhållning

Vår grundhållning är att ett engagemang i missionsprovinsen och Svenska kyrkan inte utesluter varandra, utan berikar varandra.

Missionsprovinsen vill befria vår kyrka från främmande och oberättigade an­grepp. Svenska kyrkan styrs i flera avseenden av värderingar som har sitt ursprung i ett annat ideologiskt sammanhang än Nya Testamentet. Missionsprovinsen syftar inte till isolation, utan till kraft-samling och aktiv kristen påverkan på Svenska kyrkan och det svenska folket. För Gud är allt möjligt. Där ordet ljuder rent och klart och sakramenten förvaltas enligt Kristi instiftelse där verkar den helige Ande och där finns kyrkan.

6.11. Regioner

Missionsprovinsen bör på sikt ha flera regioner.

Dessa regioner får utvecklas i samverkan mellan strukturens missionsbiskop och gudstjänst-gemenskaper, samt nätverkets andra bekännelsegrupper och organisationer som väljer att ingå i regionens nätverk. Som en förberedelse till fyra regioner föreslår vi regionala samrådsgrupper. I detta sammanhang bör dock sägas att den som går in i missionsprovinsen förutsätts ställa sig bakom och solidarisera sig med de läroformuleringar och handlingsplaner som antas. Grupper och organisationer som ansluter sig till missionsprovinsen utser två representanter var till samrådsgruppen. De som enbart väljer att se sig som ”kund” till missionsprovinsen (t ex för att få sina prästkandidater vigda) betraktas som ”samarbetsgrupper”, med möjlighet att avge remissvar till framtida utredningar, men utan formell rösträtt i missionsprovinsens beslutande organ. På samma sätt kan missionsprovinsen dra nytta av sina samarbetsgrupper på olika sätt. Det kan gälla exempelvis utbildning, bokutgivning eller satsningar på yttre mission.

6.12. Samrådsgrupper och missionsråd

Den samverkande organisation som bör finnas är de regionala samrådsgrupperna, deras arbetsut­skott samt ett nationellt samråd, missionsrådet.

Vi menar att ”västra arbetsgruppens” förslag är bra genomarbetat, men att vi i nuläget bör nöja oss med att ange färdriktningen och sedan låta formerna få utvecklas när missions-biskoparna finns på plats och samlar på sig erfarenheter av vad som är nödvändigt. Det som håller samman missionsprovinsen i det första skedet är alltså bekännelsen, de självständiga grupperna, samrådsgrupperna, missionsrådet och evangelieförkunnelsens ämbete.

Samrådsgrupperna bör utse ett arbetsutskott som arbetar tillsammans med regionens missionsbiskop. Med jämna mellanrum samlas alla arbetsutskotten och missionsbiskoparna för ett nationellt samråd, missionsrådet. Detta krävs för att synkronisera gemensamma angelä-genheter, såsom exempelvis framtida utredningar. Vid beslut i det nationella samrådet (mis-sionsrådet) praktiseras konsensusprincipen, d.v.s. att man försöker komma överens. Majoriteten bestämmer, men minoriteten respekteras.

6.13. Biskopskollegium och konsistorium

Missionsbiskoparna utgör ett kollegium och samverkar med ett konsistorium.

Om Svenska kyrkans fria konsistorium önskar påta sig uppgiften att vara missionsprovinsens konsistorium bör missionsbiskoparna få ingå i konsistoriet. På sikt bör konsistoriet utses av de präster och koinonior som står under dess tillsyn. Vi anser att konsistoriet står för ämbetslinjen och prövar läran och kallelsen hos prästkandidater och koinonior som önskar tillsyn. Konsistoriet bör däremot inte uppfattas som en styrelse för hela missionsprovinsen. Genom att missionsbiskoparna sitter med i konsistoriet utbyts information om vad som sker i de regionala samrådsgrupperna.

6.14. Förkunnelsens nådegåvor inom församlingen.

Vi bejakar mångfalden av Guds gåvor till församlingen för uppbyggelse, bön, mission, sång och diakoni och att predikant-/evangelistuppgiften är en del av predikoämbetet.

För att också här följa den dubbla ansvarslinjen är det viktigt att en klar praxis utformas när det gäller kallelse och insättande av predikanter/evangelister och diakoner. Också i denna tjänst måste kallelsen växa fram inom gemenskapen, bekräftas av församlingen, prövas av församlingen och ämbetet. För en god ordning bör en offentlig vigning ske av biskop eller ansvarig församlingsföreståndare.

När detta sker uppstår ett formellt förhållande mellan biskopen och predikanterna, pre-cis som mellan biskopen och de präster och diakoner/diakonissor han viger. Exempelvis kan en grupp av predikanter/evangelister bildas tillsammans med en ansvarig präst för ett bestämt verksamhetsområde. Prästen ansvarar för hela ämbetsområdet med huvudinriktning på de prästerliga uppgifterna. Denna grupp bestående av präst och predikanter kan betjäna ett antal koinonior och föreningar inom ett bestämt område.

För att missionsföreningarnas predikanter skall inordnas inom Missionsprovinsens ordning kan ett enklare kallelseförfarande tillämpas. Eftersom predikanten i sitt predikouppdrag är känd och prövad behövs enbart en kallelse av den lokala koinonian utfärdas samt en offentlig insättning i tjänsten av biskop och församlingsföreståndare.

Ett förslag är – i enlighet med den dubbla ansvarslinjen - att predikanter/evangelister får sin kallelse bekräftad av missionsbiskopen eller ansvarig församlingsföreståndare i en vig-ningsgudstjänst. Hur detta lämpligast bör ske behöver belysas och utredas särskilt. Ordningen med predikanter behöver jämföras med andra evangelisk-lutherska sammanhang. Vilken praxis har andra lutherska kyrkor när de inordnar predikanter i en allmänkyrklig ordning? I exempelvis amerikanska sammanhang benämns pastorns ämbete The Holy Ministry, och e-vangelisten Assisting Ministry. I den lettiska kyrkan kallas predikanter för evangelister och i den ingermanländska kyrkan kallas predi­kanter för kateketer. Internationell dialog skulle ytterligare belysa frågeställningen.

6.15. Uppgifter i kyrkan

Frågan om kvinnans uppgifter i kyrka, familj och samhälle ytterligare belyses i en utredning.

Frågan om predikoämbetet är avgjord i ord och handling av kyrkans Herre sedan snart 2000 år tillbaka. Men det finns fler funktioner i församlingen som behöver lyftas fram och ges det erkännande som ligger i linje med bibliska intentioner. På vilket sätt kompletterar mannen och kvinnan varandra och hur kan våra olikheter bäst tjäna Guds rikes tillväxt? Likaså bör diakonatets roll i kyrkan bearbetas. I samband med detta bör en utredning om ”moderhus” för blivande diakoner och diakonissor för karitativ tjänst (medmänskligt tjänande) tillfogas. Likaså bör kvinnliga lärare i församlingsarbetet lyftas upp på dagordningen för att belysa rekryterings-, utbildnings- och gränsdragningsfrågor. När det i Skriften talas om andliga gåvor i församlingen bör dessas förhållande till kvinnans roll också förtydligas. Därtill bör man studera de kvinnliga missionärernas roll i ett kyrkohistoriskt perspektiv.{mospagebreak title=Viktiga frågor}

7. Några viktiga frågor inför bildandet av Missionsprovinsen

7.1. Vem/vilka bildar Missionsprovinsen?

Missionsprovinsen bildas genom fyra olika gruppers godkännande och undertecknande av grundläggningsdokumentet. Det är dessa fyra grupper, som sedan väljer biskop. Dessa fyra grupper är:

      
  • Medlemmarna i Missionsprovinsens prästkollegium
    Till detta prästkollegium räknas – efter egen anmälan – de som prästvigts i annan evangelisk-luthersk kyrka. Även sådana präster som f n befinner sig i nordiskt/baltiskt land för tjänst i en evang.-luth. kyrka får lov att vara medlem i Missionsprovinsens prästkollegium.
    -Präster, som vigts i apostolisk ordning inom Svenska kyrkan
    -Prästkandidater, som prövats av Svenska kyrkans fria konsistorium eller på annat sätt kan anses som prästkandidater (fastställs av stödföreningens styrelse)
    En förutsättning för att kunna vara medlem i prästkollegiet är medlemskap i Missionsprovinsens stödförening.
  • Koinoniorna/gudstjänstgemenskaperna
    -Varje koinonia eller gudstjänstgemenskap representeras av två ombud
    -Såsom koinonia eller gudstjänstgemenskap räknas en grupp, som samlas regelbundet till gudstjänst/bibelstudium och har eller önskar ha en egen kaplan eller önskar att bli betjänad av en präst och som önskar ingå i Missionsprovinsen
  • Missionsprovinsens Stödförening
    Stödföreningen med sina medlemmar anses som representanter för kommande koinonior i vårt land
    -Vid medlemsmöte i samband med Missionsprovinsens bildande den 6 september väljs en undertecknare för varje 15-tal medlemmar.
    Förhoppningsvis kommer Stödföreningen att få ytterligare medlemmar mellan den 6 sept. och 15 nov. För dessa väljs ett antal ”reserver”, som placeras i nummerordning för att kunna medverka i biskopsvalet den 6 december.
  • Missions- och bekännelserörelser
    -De missions- och bekännelserörelser som vill samverka med och stödja Missionsprovinsen och få präster för inre och yttre mission genom den för att bygga nya koinonior/församlingar i Sverige eller utomlands inbjuds att delta i bildandet av Missionsprovinsen
    -Styrelsen för resp. rörelse/organisation erbjuds att utse två ombud/undertecknare
    Ovanstående präster/prästkandidater och ombud tillsammans med den präst/prästkandidat och ombud som anmäler sitt medlemskap i Missionsprovinsen efter 6 september men före den 15 november och som tillhör någon av ovannämnda grupper får delta i biskopsvalet den 6 december.

7.2. Biskopsvalet

Alla som deltar i bildandet av Missionsprovinsen den 6 september har rätt att nominera kandi-dater till biskopsvalet. De som nominerar ska ha tillfrågat den eller dem de tänker föreslå. Man ska också förvissa sig om, att kandidaten är beredd att gå in i de uppgifter det innebär att bli missionsbiskop.

Den 6 september väljs en valkommitté som prövar de röstandes rösträtt, utifrån om gruppen anslutit sig till missionsprovinsen eller om den enskilda personen betalat medlemsavgiften till Stödföreningen. Valkommittén tar emot nomineringarna och kallar till sig de nominerade för samtal. Följande frågor behöver besvaras jakande av kandidaterna för att kunna förklaras behöriga i biskopsvalet den 6 december 2003.

      
  1. Avser du att följa Bibeln och Svenska kyrkans bekännelseskrifter i din eventuella utövning av biskopsämbetet?
  2.   
  3. Avser du att prästviga för missionsprovinsens behov?
  4.   
  5. är du som biskop beredd att arbeta med frågor som rör prästkandidaters kallelse, för-samlingars tillsyn, missionsprovinsens kyrkoordning, diakoni, nyplantering av guds-tjänstgemenskaper samt inre lärotukt och yttre apologetik?

7.3. Tidsplan

23 augusti. De fyra olika grupperna inbjuds att tillsammans med stöd-föreningens styrelse samråda inför genomförandet av Missionsprovinsen

6 september. Missionsprovinsen bildas (Dagordning enligt nedan)

6 oktober. Offentliggörs behörighetsprövningen av kandidaterna.

6 december. Biskopsval

Vintern/våren -04. Missionsbiskoparna vigs

7.4. Program vid Missionsprovinsens bildande lördagen den 6 september

      
  1. Inledande botgudstjänst
  2.   
  3. Varför bildar vi en Missionsprovins? Inledningsanförande
  4.   
  5. Stödföreningens medlemsmöte med bl a val av stödföreningens undertecknare för bildandet/elektorer för biskopsvalet
  6.   
  7. Missionsprovinsen bildas
    ? Fastställande av ”röstlängd”
    ? Grundläggningsdokumentet läses upp och godkänns
    ? Grundläggningsdokumentet undertecknas av behöriga undertecknare
    ? Bön om Guds välsignelse
    ? Val av interimistiskt Missionsråd
    ? Frågan om konsistorium för Missionsprovinsen
    ? Val av biskopsvalskommitté
    ? Nominering av biskopskandidater
  8.   
  9. Tacksägelsegudstjänst

Vårt Kansli

Kansliet: 031-51 42 47
(bäst dagtid ti-fr)
Jakob Okkels: 076-236 52 24
Epost: info@missionsprovinsen.se
Mer info på kontaktsidan

Kontaktpersoner

Roland Gustafsson, biskop:
076-165 15 59
Bengt Birgersson, provinssekreterare:
070-777 26 09

Sök på webbplatsen