”Ur askan i elden”

Det gamla uttrycket kan vara ett perspektiv när man läser rapporter och kommentarer till paret Ulf Ekmans beslut att konvertera till den Romersk-katolska kyrkan. Under de senaste veckorna har man sagt att deras konversion är en kyrkohistorisk händelse i Sverige av stora mått, vilket nog är sant. Att deras beslut kommer att få många efterverkningar är säkert helt klart. En av Ulf Ekmans närmaste medarbetare fick frågan om fler från Livets Ord kommer att följa i Ekmans spår, och det var han övertygad om.

För många kom Ekmans konversion som en stor överraskning, men den som följt hans ledarartiklar i Livets Ords teologiska tidskrift ”Keryx” under senare tid har inte kunnat undgå att lägga märke till en allt mera medveten romersk-katolsk tro. För många framstod somliga artiklar av Ekman för några år sedan om ett slags ”kyrklig tillnyktring” med en allt tydligare förståelse för t ex nattvardens realpresens, Kristi sanna kropp och blod under bröd och vin. Men det var inte in i en reformatorisk förståelse av nattvarden eller av kyrkan han var på väg.

Det är ingen tvekan om att det under de senaste 50 åren har hänt mycket i den Romersk-katolska kyrkans förhållningssätt till andra kristna samfund. Den hårda tonen från Tridentinerkonciliet liksom 1500-talets inkvisitioner och kättarbål är borta. Det är också stor skillnad mellan det första och det andra Vatikankonciliet. Vid det första (1869-70) trädde det upp en ungersk biskop och menade att det nog fanns kristna icke-katoliker, som älskar Jesus. Han blev utbuad av konciliefäderna! Vid det andra konciliet (1962-65) var tonen helt annorlunda. Men ser man på läran så har det nog snarare skett en skärpning sedan reformationen. Om Skriften ensam står som högsta norm för oss, kan vi omöjligt böja oss t ex under dogmen om Marias obefläckade avlelse (antagen 1854) vilket inkluderar läran om hennes frihet från både arvssynd och verksynd. Samma sak gäller dogmen om påvens ofelbarhet (1870).

I oktober 1517 spikade Martin Luther upp sina 95 teser. Bakgrunden utgjordes av den utbredda och lukrativa avlatshandeln och ”teologin” bakom den. Nu tänker nog många, att avlaten är något som hör till historien och att den moderna Romersk-katolska kyrkan för länge sedan har befriat sig från denna smädelse av Kristi verk för oss. Den 25 juni 2008 skrev den romerske Stockholmsbiskopen Anders Arborelius under ett offentligt brev med ”Dekret om fullständig avlat under Paulusåret”. På påvens uppdrag lovar han befrielse från jordiska straff för förlåtna synder, helt eller partiellt, beroende på hur väl man uppfyller avlatsvillkoren. Dekretet handlar inte om avlat för pengar men däremot om man vallfärdar till vissa Paulusplatser. Avlaten handlar inte om syndernas förlåtelse men om befrielse från jordiska straff, som påven enligt dekretet har rätt att lösa från.

Förutsättningen för befrielse från jordiska straff är att man bl.a. genom sakramental bikt tagit emot full förlåtelse för sina synder. Detta är en märklig teologi! NT torde inte någonstans lära, att förlåten synd kräver jordiska straff. I så fall gör man ju om intet NT:s stora huvudlära sammanfattad i profetens ord: ”Straffet var lagt på honom för att vi skulle få frid” (Jes. 53:5). HELA straffet flyttades från oss till Kristus. Därtill kommer frågan: med vilken rätt kan påven bevilja befrielse? Dessutom på grundval av goda gärningar? Vad blir det då av ordet: ”Jesu, hans Sons, blod renar oss från all synd” (1 Joh. 1:9)?

Den som likt paret Ekman konverterar till den Romersk-katolska kyrkan måste avlägga konfirmationslöften, som innebär att man ställer sig under hela kyrkans lära och under biskopen i Rom, påven. Det betyder, att de måste säga ja till inte bara avlatsläran utan också till de obibliska lärorna om helgonens förtjänster, Marias syndfrihet, skärselden liksom till den romerska läran om rättfärdiggörelse genom tro och gärningar. Fundamentet för de falska lärorna ligger i synen på vad som är Guds ord, nämligen Skrift och tradition. Det är heller inte säkert att paret Ekman får ta emot nattvardens vin, Kristi blod, ”utgjutet till syndernas förlåtelse”, vilket traditionellt har varit förbehållet de tjänstgörande prästerna/biskoparna. För lekmännens rätt att få del av detta, led den tidige reformatorn och universitetsrektorn i Prag, Johann Huss, år 1415 martyrdöden på kyrkans bål i Konstanz. Andra Vatikankonciliet öppnade visserligen för möjligheten att fira nattvard under båda gestalterna. Stockholms katolska stifts utgåva av den Katolska kyrkans katekes öppnar också för möjligheten. Men man försvarar ändå det, som varit traditionell praxis, att det är tillräckligt att erbjuda endast brödet.

I insikten om att det var väsentliga ting som fattades i Livets Ords framgångsteologi, bl.a. sakramenten och en hållbar kyrkosyn, så vände Ulf Ekman sig till en kyrka, som visserligen har en hög sakramentssyn men kan undanhålla Guds folk det nådemedel, som hör till det innersta i nattvardsmysteriet: dricka av bägaren, d.v.s. Kristi blod. Jesus sade: ”Den som äter mitt kött och dricker mitt blod har evigt liv och jag ska låta honom uppstå på den yttersta dagen” (Joh. 6:54). Johannes citerar också Jesu allvarliga varning till den som inte äter Människosonen kött och dricker hans blod.

Runt om i vårt land finns det en rad andliga rörelser och grupper, högkyrkliga såväl som karismatiska, som aktivt arbetar för att etablera allt närmare relationer med den Romersk-Katolska kyrkan utan att ta avstånd från falsk lära. Säkert finns det i den Romersk-katolska kyrkan miljontals kristna i levande gemenskap med Jesus. Med dem har vi gemenskap. Men vem gör som Johann Huss – varnar för den falska läran? Den varningen behöver nå inte bara till Livets Ord utan långt in i den svenskkyrkliga bekännelserörelsen.

Bengt Birgersson
Provinssekreterare

Vårt Kansli

Kansliet: 031-51 42 47
(bäst dagtid ti-fr)
Jakob Okkels: 076-236 52 24
Epost: info@missionsprovinsen.se
Mer info på kontaktsidan

Kontaktpersoner

Roland Gustafsson, biskop:
076-165 15 59
Bengt Birgersson, provinssekreterare:
070-777 26 09

Sök på webbplatsen