Missionsprovinsen

Sommaren är en tid för möten, kurser och kyrkodagar. Kristna kommer samman och får fördjupa sin tro. De ges möjligheter att fira gudstjänst, i större skaror än hemma, och att få undervisning med ett rikare innehåll än annars. Allt detta är ett oumbärligt inslag i svensk kristenhet.

Man skall inte förneka betydelsen av dessa samlingar. Men det finns en baksida att vara något bekymrad över. Visserligen får man leva med i en kristen gemenskap, men bara för stunden. Man gläds åt vad man saknar där hemma. Följden blir att man fördjupar sin personliga tro, men vad blir det av tiden mellan mötena?

– tio reflexioner kring en välkänd text (Matt. 28:16–20)

De senaste veckorna har vi i Kyrkans texter varit inne på perspektiv, som på olika sätt relateras till det stora mötet i Galiléen. Kristi Himmelsfärd knyter an till missionsbefallningen. Pingsten skänker krafterna som möjliggör det stora uppdraget. Evangelietexten för Heliga Trefaldighets dag (årg. 2) är just denna välkända text. Den står också som en överskrift över hela Kyrkans liv i väntan på Herrens återkomst. Jag vill nu ta mig an den svåra uppgiften att skriva något om den text som säkert alla läsare har en rad bestämda tankar om och som någon har kallat för Jesu sista befallning.

”I Jerusalem bodde fromma judar från alla länder under himlen. När dånet hördes samlades hela skaran och, och förvirringen blev stor när var och en hörde just sitt språk talas. Utom sig av förvåning sade de: ”Men är de inte galiléer allesammans, dessa som talar? – Vi är parter, meder, elamiter, vi kommer från Mesopotamien, Judéen och Kappadokien, från Pontos och Asien, från Frygien och Pamfylien, från Egypten och trakten kring Kyrene i Libyen, vi har kommit hit från Rom, både judar och proselyter, vi är kretensare och araber – ändå hör vi dem alla tala på vårt eget språk om Guds stora gärningar.” Apg. 2:5–11

Om jag hade varit med den där första pingstmorgonen i Jerusalem hade jag troligtvis av Cornelius Tacitus känts igen som spion från det nästan okända folket långt i norr bortom det Germania magna romarna aldrig lyckades erövra. Troligtvis hade jag också varit träl ägd av en kringresande judisk köpman, inhandlad vid någon av lädermarknaderna längs gränsen, som anledning till att ha kommit så långt söderöver. Och språket jag hörde talas torde ha varit urgotiskan. Undra på om jag blev förvirrad över att känna igen det!

”När protestantismen lyfte ut och avskilde skrifterna som enda giltig norm, föll den på eget grepp. Den miste helheten i flödet. Trender i tiden tog i stället överhand, först rationalismen och evolutionismen, småningom andra.” Så inleds en debattartikel i tidningen Dagen (2010-03-15), författad av biskop emeritus Biörn Fjärstedt.

Fjärstedt uppmärksammar det närmast paradoxala förhållande, att så många protestantiska samfund, däribland Svenska kyrkan, vars teologiska tradition lyfter fram Bibeln som det avgörande rättesnöret för kyrkans lära och liv, kommit att kännetecknas av en så stor ”misstänksamhet” mot den Heliga Skrift. Som ett flagrant exempel på detta lyfter författaren fram Svenska kyrkans förändrade syn på äktenskapet som ju där numera anses vara ett äkta förbund som kan ingås också av två personer av samma kön. Fjärstedt menar att det i längden är ohållbart att fira högtidliga gudstjänster där Bibeln sägs vara Guds ord samtidigt som kyrkan på olika sätt – till exempel genom den förändrade förståelsen av äktenskapet – gör tydligt att man tar avstånd från viktiga delar av Bibelns undervisning.