Missionsprovinsen

”När protestantismen lyfte ut och avskilde skrifterna som enda giltig norm, föll den på eget grepp. Den miste helheten i flödet. Trender i tiden tog i stället överhand, först rationalismen och evolutionismen, småningom andra.” Så inleds en debattartikel i tidningen Dagen (2010-03-15), författad av biskop emeritus Biörn Fjärstedt.

Fjärstedt uppmärksammar det närmast paradoxala förhållande, att så många protestantiska samfund, däribland Svenska kyrkan, vars teologiska tradition lyfter fram Bibeln som det avgörande rättesnöret för kyrkans lära och liv, kommit att kännetecknas av en så stor ”misstänksamhet” mot den Heliga Skrift. Som ett flagrant exempel på detta lyfter författaren fram Svenska kyrkans förändrade syn på äktenskapet som ju där numera anses vara ett äkta förbund som kan ingås också av två personer av samma kön. Fjärstedt menar att det i längden är ohållbart att fira högtidliga gudstjänster där Bibeln sägs vara Guds ord samtidigt som kyrkan på olika sätt – till exempel genom den förändrade förståelsen av äktenskapet – gör tydligt att man tar avstånd från viktiga delar av Bibelns undervisning.

Även om man kan instämma i den grundläggande intentionen med artikeln och vara glad över att en – om än pensionerad – kyrkoledare i Svenska kyrkan reagerar mot samfundets förvärldsligande, behöver Fjärstedts framställning korrigeras på en rad punkter. I sin analys av den beklagliga utvecklingen pekar Fjärstedt på tre företeelser som under kyrkans äldsta tid utgjorde kristenhetens livsnerv men som sedan kommit att skiljas åt. Det är fråga om gudstjänsten med nattvarden som sin höjdpunkt, Nya testamentets skrifter och biskoparna, vars uppgift det var att skydda och bevara traditionen från apostlarna.

Det är emellertid fel att ge dessa tre företeelser en jämbördig rang. I stället bör det understrykas att den grund som kyrkan vilar på är Jesus Kristus, det levande Ordet. Och det levande Ordet möter vi, förutom i de Heliga sakramenten – i Bibelns skriftsamling. Det vill säga i Gamla testamentets kanoniska skrifter och i Nya testamentets vittnesbörd om Jesus liv och undervisning framställd som uppfyllelsen av Gamla förbundets löften. Gudstjänstfirande är sant och uppbyggligt så länge det genomsyras av Bibelns sanningar om Jesus Kristus. Och biskopar var ju och är Guds ords tjänare. Låt vara att deras uppdrag var särskilt viktigt under kyrkans första tid, då det nytestamentliga vittnesbördet ännu inte fanns att tillgå som samlad, för alla kristna tillgänglig skriftsamling.

Alltså: Precis som reformatorerna hävdade, har Gud givit oss den Heliga Skrift som yttersta rättesnöre och norm för vad som är sann kristendom.

Fjärstedt fortsätter sin tolkning av utvecklingen inom protestantismen med att kritisera den ”historisk-kritiska bibelsynen”. Han menar att denna kännetecknas av en oförmåga att förstå innehållet i Bibeln eftersom synsättet är en frukt av en reflexion i akademiska biblioteksmiljöer. Man var där oförstående för verklighetsuppfattningen i den historiska miljö där skrifterna tillkommit. Han påpekar att forskarna som anammat detta synsätt är djupt oeniga i sina tolkningar. Man kritiserar Bibeln sönder och samman, men man har ingen ny, entydig kristendomsförståelse att erbjuda.

Resonemanget kan man väl hålla med om, men problemet är då inte Skriftens ställning som yttersta norm för vad som är sann kristen tro. Problemet är att kyrkans förståelse av Skriften förvanskas och relativiseras av lärda män som inte delar den kristna tron, som inte underordnar sig Skriftens budskap utan kritiskt granskar detta utifrån en osann och för Bibeln främmande verklighetsuppfattning. Lärda män i en ofta uppburen ställning i samhälle och kyrka, som så att säga får förmedla avkristnandet i den västerländska civilisationen, från samhällets ideologiska elit vidare ner till folkkyrkans församlingar och därmed till enskilda kristna. Det är här vi kan spåra orsaken till att många protestantiska samfund i så stor utsträckning tagit till sig en avkristnad omgivnings verklighetsuppfattning. Det rör sig om folkkyrkor vars organisation, ledning och kyrkotillhöriga i allmänhet stått i en så intim relation till den sekulariserade majoritetskulturen att man låtit sig formas dess icke-kristna föreställningsvärld. Man skall dessutom komma ihåg att det inom den protestantiska delen av kristenheten ryms många samfund som varit oberoende i förhållande till det civila samhället. Samfund och sammanhang som inte alls på samma sätt som Svenska kyrkan har låtit sig vinnas för postmodernistiska övertygelser, seder och bruk.

En anledning till att stora delar av Svenska kyrkans medarbetare och kyrkfolk så länge stått emot ”liberalteologin” har berott just på respekten för Bibelordet som fått sin näring inte minst genom Lilla katekesens starka ställning hos gemene man. Detta sistnämnda förhållande har varit av betydelse för de många välsignade prästkallelser som medfört att den bibliska, kristna tron förkunnats och försvarats av många ”rätta lärare” runt om i vårt avlånga land. Dessa evangeliska herdar hade och har som grund för sin kristna livsgärning Guds heliga ord. För dem var det inte så att ”Skriften allena” öppnade upp för otrons ande! Det förhöll sig precis tvärtom. Tack vara en utbrett tillit till Skriften som Guds ord har vårt land under lång tid kunnat uppvisa mängder av frimodiga kristna med stor integritet. Kristna bröder och systrar som hämtat styrka och vägledning från Herren själv, från hans Levande ord.

Det skall också nämnas att den lutherska reformationens hyllande av principen ”Skriften allena” inte alls innebar ett förakt för den kristna traditionen. Tvärtom var man väl påläst på kyrkofädernas teologi och tog till sig det var gott, det vill säga skriftenligt, i denna. Bland annat just framhävandet av Bibeln centrala ställning i kyrkans liv: Mottot ”Skriften allena” är ju inget reformatorerna uppfunnit utan det har funnits med i kyrkans liv ända från begynnelsen. Och västkyrkans traditionella, rika och vackra liturgi fick även under och efter den lutherska reformationen gestalta gudstjänstfirandet. Man tog emellertid bort villfarande inslag, såsom ordvändningar som skymde eller rent av motsade sanningen att människan blir Guds barn, av nåd allena, genom tro på Jesus.

Guds levande ord är källan som ger evigt liv åt Guds folk. Fjärstedt instämmer nog i detta påstående, men dessvärre vill han komplettera Skriften med annan fromhet från många olika håll. Han nämner i sammanhanget bland annat apostlarnas efterföljare, ikontraditionen, den kristna hymnskatten och den monastiska rörelsen. Det är bara det att bland allt detta som Fjärstedt räknar upp, finns det både sund och osund andlighet, både sann och falsk teologi. Det som avgör vilken fromhet som är sann och uppbygglig är just den heliga Skrift. Den är rättesnöret som all tillbedjan och alla fromhetstraditioner skall prövas mot. Den hjälper oss att se att kyrkan även under de första århundradena, då ännu ingen yttre delning inträffat, var splittrad såtillvida att det bland dess medlemmar fanns tankemönster representerade som drog bort från den goda vägen Gud utstakat i Bibeln.

Uppgiften för Guds folk i alla tider och då inte minst i vår egen förvirrade tid, då alla begrepp om vad som är äkta kristen tro håller på att försvinna från folks medvetande, är vända åter till Skriften. Det är i Skriften troslivet må finna sin grund och sina gränser. När Fjärstedt hävdar att kristna utanför Västvärlden, i sin kritik av den kristna trons utveckling i Europa och Nordamerika, upplever den odelade kristenhetens arv före de stora splittringarna som en fräsch utgångspunkt för en vitalisering av troslivet, är detta inte hela sanningen. Så underströk till exempel en kyrkoledare från denna del av kristenheten, ärkebiskop Walter Obare från Kenyas lutherska kyrka, i sin predikan vid Roland Gustafssons biskopsvigning, just vikten av att hålla fast vid reformationens framhävande av Skriften allena som det yttersta rättesnöret för kristen lära och liv.

Till sist skall sägas att jämte sanningen ”Skriften allena” må ytterligare tre ”allena” vara fältrop i den andliga kamp mot postmodernism och annan otro som lamslagit stora delar av kristenheten. Nämligen: ”Kristus allena”, för det är Kristus som är Skriftens kärna och stjärna. ”Nåden allena”, ty vi blir Guds barn bara därigenom att Gud är oss nådiga i Jesus Kristus. Och så ”tron allena”, som erinrar om att vi tar emot Guds nåd i Kristus, inte genom att förtjäna den med eget arbete, utan genom att tro, genom att lita på vad Jesus har gjort för oss. Låt oss tillsammans med alla bibelkristna i alla tider kan ha dessa principer som grund och källa för vår Kristna tro. Det är en förutsättning för att striden för Guds rike skall utföras i enlighet med det femte och sista av reformationens ”sola”, nämligen ”Till Guds ära allena”.

Patrik Toräng