Missionsprovinsen

– tio reflexioner kring en välkänd text (Matt. 28:16–20)

De senaste veckorna har vi i Kyrkans texter varit inne på perspektiv, som på olika sätt relateras till det stora mötet i Galiléen. Kristi Himmelsfärd knyter an till missionsbefallningen. Pingsten skänker krafterna som möjliggör det stora uppdraget. Evangelietexten för Heliga Trefaldighets dag (årg. 2) är just denna välkända text. Den står också som en överskrift över hela Kyrkans liv i väntan på Herrens återkomst. Jag vill nu ta mig an den svåra uppgiften att skriva något om den text som säkert alla läsare har en rad bestämda tankar om och som någon har kallat för Jesu sista befallning.

1. Förberedelserna

Det måste för Jesus ha varit ett mycket viktigt tillfälle, som han var väl medveten om redan före sin död. Redan i anslutning till förutsägelsen om Petri förnekelse talar han om att han ska visa sig i Galiléen (Mt 26:32). I himlen var det förberett och därför lovade änglarna vid den tomma graven: ”Han ska före er gå till Galiléen, och där ska ni få se honom” (Mt 28:7). Som uppstånden mötte Jesus kvinnorna på väg bort från den tomma graven med orden: ”Var inte förskräckta!” Och så ger han dem uppdraget att ”hälsa bröderna” att han skulle ”före dem gå till Galiléen” (Mt 28:10). När vi läser inledningsorden i Matt. 28:16, så förstår vi att Jesus hade en överenskommelse med lärjungarna om platsen, där de skulle mötas, eventuellt också om tiden. Det var alltså ett väl förberett möte, som ägde rum där i Galiléen. Det var något viktigt som skulle ske, något för hela Kyrkans framtid avgörande.

Nu har den kristna Kyrkan av sin uppståndne Herre fått nya mötesplatser, som har avgörande betydelse för Guds folks framtid, och det är församlingens gudstjänster. Det finns därför inget viktigare för Jesu lärjungar – näst den personliga omvändelsen – än att förbereda sig för gudstjänsten, delta i den och där möta sin Herre, söndag efter söndag.

2. Vilka var där?

I texten hör vi inte om några andra än om Jesus och de elva. Men var det bara dessa som var där? Med den noggranna förberedelsen och troliga informationen, som måste ha gått som en löpeld bland Jesu vänner både i Judéen och i Galiléen, så är det naturligt att anta att det var många fler som var närvarande på berget, även om de elva var i centrum. Mycket talar för att det möte, som Paulus talar om i 1 Kor. 15:6 då Jesus som uppstånden visade sig för mer än 500 bröder, var just detta möte i Galiléen.

Man kan försöka se denna skara för sin inre syn. Ett antal från Jerusalem och Judéen men ännu fler från den ”galileiska församlingen”. Berget ”vimlar” av Jesu vänner i ett oförglömligt möte. Kanske att berget kom att förbli en mötesplats för Guds folk under lång tid, inte minst när man var utdriven ur synagogorna. Att Matteus inte nämner vilket berg det var kanske antyder att man vill hålla mötesplatsen hemlig, för att man mer ostört skulle kunna få hålla gudstjänst där.

I Upp. 14:1ff läser vi om en underbar syn, när Johannes ser de 144 000 på Sions berg samlade kring Lammet. Där får vi i en syn se ut över jorden, inte minst på söndagar, för att ”se” den oräkneliga skaran – här kallad de 144 000 – som samlas över hela jorden för att fira gudstjänst under träd, i katedraler, i skjul och kyrkor, hem och bönhus. Alla samlas de ”kring Lammet”, när de hör Ordet om honom och ”äter hans kött och dricker hans blod” i den heliga nattvarden.

3. De såg honom!

Vi läser inget om hur de kände igen honom. Vad såg de? De hade sett honom som uppstånden i Jerusalem. De som hade tidigare sett honom på förklaringsberget (Mt 17:1f.), när han förvandlades inför deras ögon och den himmelska härligheten trängde igenom – vad såg de nu? Var det samma härlighet, samma glans och himmelska strålglans? Vi vet inte, men de förstod att det var han! Dock med några undantag (knappast de elva), vilka tvivlade. Mitt i den stora skaran fanns några som ännu inte var riktigt övertygade, så som det väl oftast är i varje församling. Om dessa ska församlingen ha en särskild omsorg.

När de såg honom, tillbad de honom. Dessa judiska män, för vilka det var en fullständig hädelse att tillbe en människa, de tillbad Herren Jesus, därför att de visste att han var just Herren, dvs. Herren Gud. De erkände honom som Gud! Deras tillbedjan är en gemensam bekännelse: Du är Messias, den levande Gudens Son! Du är Herren!

Tillbedjan är församlingens avgörande hållning i dess förhållande till Jesus. Det är viktigt i församlingen, att vi inte tänker, att predikan är det enda viktiga, hur viktig den än kan vara (vilket den är). Men församlingen möts också för att tillbe sin uppståndne Herre, som köpt oss och löst oss med sitt blod från alla våra synder.

4. Då trädde Jesus fram

”Då trädde Jesus fram”, skriver Matteus som ett av de apostoliska ögonvittnena. Kanske den uppståndne steg ner något från en högre position uppe på berget, ner mot de elva och den stora skaran kring dem. Med orden ”trädde fram” markeras att nu skulle något viktigt förkunnas de närvarande.

Det är Konungen som träder fram likt en regent som vid sitt trontillträde skall lämna sin regerings- eller kungadeklaration inför sitt lands högsta ledare och många andra av rikets medborgare. Här är det Guds rikes regeringsdeklaration, som presenteras av dess himmelske Konung, och han gör inte detta i himlen utan på jorden, i sina apostlars närvaro och med flera hundra medborgare som åhörare och vittnen. Nu hade det gått i uppfyllelse, som ängeln Gabriel profeterade för Maria vid besöket i Nasaret: ”Han skall bli stor och kallas den Högstes Son. Och Herren Gud skall ge honom hans fader Davids tron. Han skall vara konung över Jakobs hus för evigt, och hans rike skall aldrig få något slut.” (Luk. 1:32–33)

Bland mycket annat betyder detta: vi har en Konung. Vi som är Kristi kyrka – vi har en Konung, som i de följande verserna har deklarerat för oss helt avgörande ting.

5. Åt mig har getts all makt

Vi hör Jesus säga ”Jag har fått all makt i himlen och på jorden”. Det är ett tillkännagivande som aldrig kan tillmätas för stor betydelse eller dignitet. Detta betyder för det första, att Jesus återfått skapelsemakten. Han hade utövat den i en rad sammanhang under sitt jordeliv. Men det skedde ändå i ett beroendeförhållande till Fadern om vilket han säger: ”Jag gör vad jag ser Fadern göra.” Men Johannes skriver i prologen: ”Genom honom (Ordet som blev kött) har allt blivit till, och utan honom har inget blivit till, som är till.” (Joh. 1:3) Vår Konung äger makten över universums alla himlakroppar och kan i vilket ögonblick han vill bryta dess banor. Kyrkans Konung har makten över varje våg, varje vulkan, varje regndroppe – och av honom, som uppehåller hela tillvaron, är vi beroende i allt.

Tillvarons värsta olycka är synden och människans uppror och fiendskap mot Gud. Och för en människa som möter sin Gud i denna skuld är Gud en förtärande eld och mötet med honom är en katastrof.  Men i sin kärlek vill Gud ingen syndares död. Därför har han berett en ofattbar frälsning genom sin Son i hans död på korset. ”Jag har fått all makt …”, deklarerar Jesus. Det betyder, att han har makten (dvs. rätten) att förlåta synder. Just denna rätt/makt hade Jesus talat om i anslutning till att han mötte den lame, som fyra vänner hissade ner genom taket: ”För att ni ska veta, att Människosonen har makt (rätt) här på jorden att förlåta synder” – så vände hans sig till den lame – ”Tag din säng och gå!” (Mark. 2:1ff) Det är denna maktbefogenhet Konungen deklarerar inför det världsvida uppdraget – rätten att förlåta synder. Det är detta som öppnar dörren till det eviga livet.

Johannes döparen hade profeterat om Jesus: ”Han skall döpa er i Helig Ande och eld.” Han ger sin egen Ande – den Helige Ande, Sanningens Ande, panten på det eviga livet, kraften till ett nytt liv liksom utrustningen till helig tjänst – till alla som tror på honom. Med syndernas förlåtelse följer alltid Anden som gåva. Detta är Konungens privilegium till allt sitt folk.

När Jesus hade botat den sjuke vid Betesda-dammen sade han till de kritiska judarna: ”Liksom Fadern uppväcker de döda och ger dem liv, så ger Sonen liv åt vilka han vill. Inte heller dömer Fadern någon, utan hela domen har han överlämnat åt Sonen, för att alla skall ära Sonen liksom de ärar Fadern.” (Joh. 5:21–23a) Alla ska möta den Konungen när han kommer i sin härlighet. Han ska döma Guds barn i en frikännande deklaration inför världens ateister, muslimer och avfallna kristna, som kommer att fylla alla med häpnad. Se Matt. 25:31ff.

6. Uppdraget

Iklädd denna makt kan Konungen nu ge sina tjänare det stora uppdraget. ”Gå ut och gör alla folk till lärjungar”, dvs. mina lärjungar. Här finns en kristallklar order att gå utanför den egna trängre gruppen, församlingen. Dem han då genom dessa vinner för sitt rike ska också vara hans tjänare för att andra ska bli vunna och räddade från den undergång, som möter den som stannar utanför hans messianska nåderike.

”Gå ut!” rymmer ett uppdrag, som avser hela världen. Han säger ju ”alla folk”. Under förberedelsetiden fram till hans död och uppståndelse har lärjungarnas och hans eget uppdrag primärt gällt det judiska folket. Men nu, när en evig rättfärdighet gällande alla människor fanns ”framtagen”, måste budskapet ut till alla. Det finns inte något folk eller någon folkspillra, som inte är inkluderad i detta väldiga uppdrag. Gud vill ”att alla människor ska bli frälsta”, skriver Paulus till sin medarbetare Timoteus. (1 Tim. 2:4)

”Gör alla folk till lärjungar.” Konungen talar inte om att försöka göra människor till moraliskt bättre människor (även om de blir det!) utan om att göra dem till Konungens lärjungar, till människor, som vill lära av honom, som vill leva i hans närhet, se hans väg, lära känna hans budskap och hans frälsnings kärlek. Det finns ingen människa som inte är kandidat för detta lärjungaskap. Det måste den kristna församlingen ta till sitt hjärta. Då kan de med Konungens vilja i sina hjärtan se människorna i församlingens närhet liksom människorna som finns där långt borta i världen, dit hans frälsningsbudskap ännu inte nått.

7. Dörren

I denna korta pregnanta ”regeringsdeklaration” och missionsorder har dopet fått en mycket central plats. Det måste betyda att Jesus tillmäter dopet en avgörande roll när människor görs till lärjungar och ska komma med in i det messianska Gudsriket. Samma centrala roll får dopet, när Petrus i/efter sin första predikan efter Jesu himmelsfärd ska ge svar till dem som drabbats i sina samveten av hans förkunnelse. ”Vad ska vi göra?” Petrus’ svar är mycket klart: ”Omvänd er och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn till era synders förlåtelse, så ska ni som gåva få den Helige Ande.” (Apg. 2:38) Dopet ger enligt Petrus två avgörande gåvor: syndernas förlåtelse och den Helige Ande!

Jesus ger i sin deklaration en anvisning om att nu ska dopet – till skillnad från Johannes döparens interimistiska dop – ske i den treeniges namn. Dopet ska ske i Faderns och Sonens och den Helige Andes namn.  Det är värt att lägga märke till att ordet ”namn” här står i singularis. En Gud, tre personer ryms i Treenigheten. Hela Treenigheten är indragen i dopet, och den som döps dras in i hela Treenigheten. Den som döps blir inlemmad i Fadern, i Sonen och i Anden. Prepositionen ”i” betecknar också en riktning, ”in i”. Vi döps in i hela Treenigheten. Detta är dörren in i Guds rike. Såsom en man förenas med en kvinna i äktenskapet genom någon form av vigsel bekräftat av det påbörjade samlivet nu kan säga: ”Du är min, jag är din”, så kan den döpte säga på samma sätt. Gud är hennes Fadern, Sonen hennes Frälsare och Brudgum och Anden hennes Hjälpare.

Vi kan aldrig tala för stort om dopet. Vi kan tala för lågt eller otydligt om vad omvändelse och tro är. Och utan tron uteblir dopets välsignelse. Men för tron kan vi aldrig tala för stort om dopet. Den som döps måste få veta hur stort det är! Först och främst genom den som döper.

8. Undervisningsuppdraget

”Lär dem att hålla allt vad jag har befallt”, sade Konungen. Han knyter denna del till befallningen om dopet. Ty dessa två saker hör på det allra närmaste ihop med varandra. Här handlar det om den undervisning som skapar och fördjupar tron på Honom.  Tron är så viktig. Utan tro uteblir välsignelsen av dopet. Dopet förblir vad det är också för den som inte tror, men han/hon har ingen nytta av det. Ingen kan bli frälst genom dopet om inte tron finns där till att ta emot vad dopet skänker. Överallt där NT undervisar om dopet knyts dopet och tron samman, vilket Jesus också här i sin stora regeringsdeklaration visar.

I några få ord sammanfattar Jesus vad som ska läras. Han talar om ”allt vad jag har befallt”. Det innefattar hela hans bekräftelse av GT, liksom allt vad Jesus enligt evangelisterna lärde under de tre åren. Det innefattar också allt det som hans apostlar har undervisat i breven och enligt Apostlagärningarna. ”Den som hör er han hör mig”, säger Jesus till sina apostlar. Och så ska vi betrakta det som apostlarna lärt, att också detta hör med till vad Jesus ”har befallt”.

Denna undervisning är något långt mer än sådan undervisning, som man får i skola och akademi, där man avlägger olika former av prov för att bevisa att man kan sina saker. Detta är långt mer än en intellektuell fråga. Det handlar om hjärtat. Jesus har gett en befallning som handlar om att hans lärjungar ska bli undervisade till ”att hålla allt …”. Det är inte bara kunskap, insikt, utantilläxa. Det är något som har med både handen och hjärtat att göra, en trons kunskap som tar gestalt i vardagsliv och söndagsgudstjänst. Ordet som är översatt med ”hålla” betyder också ”bevara”. Hans ord ska bevaras i hjärtat, gömmas och begrundas, så som Maria gjorde, så att det bär frukt i tro och trons gärningar.

I den kristna församlingen gäller undervisning. De döpta barnen ska undervisas, liksom deras föräldrar måste få hjälp att undervisa dem i hemmen. Ungdomar måste få konfirmationsundervisning och fortsatt undervisning på olika sätt i bibelns lära om hela Guds frälsningsrådslut. Varje församling måste ha en plan, som syftar till att alla i församlingen får den fortsatta undervisning som var och en behöver med tanke på olika åldrar och olika uppgifter i församlingarna.

9. Det väldiga löftet

Jesus avslutar sin väldiga regeringsdeklaration med ett starkt löfte: ”Se, jag är med er alla dagar intill tidens slut.” I det missionsuppdrag som Jesus ger sin kyrka lovar han att själv vara med. Och är han med, så har han lovat att han vill leda, ge vishet och styrka, mod och frimodighet, uthållighet och tålamod åt sina tjänare. Han som har all makt lovar att själv vara med alla dagar. I varje belägenhet, i varje församling, i varje missionsuppdrag liksom i varje nödläge.

Denna ständiga närvaro som han utlovat är ett löfte om att han vill bo i sina lärjungars hjärtan. ”Jag skall komma till er”, lovade han sina lärjungar i avskedstalet kvällen före sitt lidande. Genom tron bor han i våra hjärtan, säger Paulus. Där Jesus är, där är han med kraften av sitt blod och med sin allmakt. I varje lärjunges hjärta bor Jesus med syndernas förlåtelse. I varje rum i hjärtat vandrar han. Med kraften av sitt blod – syndernas förlåtelse. Inget rum är undantaget. Det är detta som frigör till den heliga missionstjänsten.

Jesus är närvarande och råder i sin församling genom den Helige Ande. Denna närvaro är alltid knuten till det Ord, som kyrkan är förpliktad till, det Ord som är Hans befallning, det Ord genom vilket han både har skapat människan och universum och det Ord som skapar tron. Till sin församling har han överlämnat den Heliga Skrift genom vilken han leder sin församling. Genom detta Ord är han närvarande. Och varje gång en människa döps i enlighet med hans befallning, så är det han själv som är närvarande och inlemmar en människa i Nådens rike.

Det finns en plats där Jesu fortsatta närvaro i församlingen blir särskild påtaglig, och det är vid nattvardsbordet. Här möter Guds folk sin förhärligade Konung, där han kommer till dem med kraften av sitt blod, med frukten av sin försoningsdöd. Varje sann gudstjänst är Guds folks möte med sin Konung. Men därinne möter också varje enskild lärjunge sin allra käraste vän, Frälsaren.

10. Apostlarnas centrala roll

Jesus gav den väldiga befallningen till de elva. Men den var samtidigt en regeringsdeklaration som han lämnade i många andras närvaro. De många skulle höra vad han sade till de elva. Den ”galileiska församlingen” skulle höra och förstå både att apostlarna hade en central roll och att församlingen var kallad vid detta tillfälle till att vara delaktiga i ansvaret.

I Matt. 10:1f möter första gången Jesu uppdrag till de tolv, som svar på den bön de fått i uppdrag att be: ”Skörden är stor men arbetarna är få. Be därför skördens Herre att han sänder ut arbetare till sin skörd.” (Matt. 9:37, 38) Han utvalde där – efter en natt i bön (Luk. 6:12) – de tolv apostlar, som bland Jesu många lärjungar blev utsedda till ett särskilt uppdrag. Detta uppdrag förnyade Jesus vid sitt första möte med dem efter uppståndelsen, när han kom till dem på den första påskdagskvällen. ”Frid vare med er. Som Fadern har sänt mig sänder jag er.” (Joh. 20:21) Det uppdragets mandat och innehåll blev tydligt vid det stora mötet på i Galiléen.

Redan några veckor därefter, på den första Pingstdagen, hade apostlarna gått in i denna centrala roll att vara Konungens budbärare och Hans kyrkas ledare. Men samtidigt var det ju klart att dessa elva (som snart åter var tolv, Apg. 1:15ff) inte hade någon fysisk möjlighet att göra alla folk lärjungar. Några måste komma i deras ställe och fortsätta verket. Därför finner vi också i Apostlagärningarna och breven hur apostlarna utser efterträdare. Dessa som kom i deras ställe kunde naturligtvis inte vara apostlar i den meningen att de var ögonvittnen till hans under och uppståndelse eller sådana garanter, som hört Jesus tala personligen undervisa och förkunna. Detta förblev apostlarna unika uppgift. Men uppdraget från det stora mötet i Galiléen krävde att andra gick in i deras tjänst att vara missionärer, förkunnare som proklamerar Jesu makt att förlåta synder, herdar, som förvaltar dopets heliga sakrament och leder församlingen i dess gudstjänst och har hand om nattvardens heliga gåva.

Paulus skriver i Ef. 4:11 om det apostoliska ämbetet: ”Han (Kristus) gav oss några till apostlar, andra till profeter, andra till evangelister och andra till herdar och lärare.” Om detta ämbete skriver Paulus på ett annat ställe: ”Allt kommer från Gud, som har försonat oss med sig själv genom Kristus och gett oss försoningens tjänst. Ty Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv. Han tillräknade inte människorna deras överträdelser, och han har anförtrott åt oss försoningens ord. Vi är alltså sändebud för Kristus. Det är Gud som förmanar genom oss. Vi ber å Kristi vägnar: låt försona er med Gud.” (2 Kor. 5:18–20) Det är det fortsatta apostoliska predikoämbetets huvudinnehåll.

När detta når vår situation, så uppstår två mycket viktiga frågor, som är viktiga att om och om igen genomlysa. Den ena handlar om förhållandet mellan det apostoliska ämbetet och det allmänna ämbetet, det som alla Jesu lärjungar har enligt Petrus: ”Men ni är ett utvalt släkte, ett konungsligt prästerskap, ett heligt folk, ett Guds eget folk, för att ni skall förkunna hans härliga gärningar, han som har kallat er från mörkret till sitt underbara ljus.” (1 Petr. 2:9) Till detta allmänna prästadöme har Jesus berett en lång rad Andens nådegåvor, för att de ska göra helig tjänst i församlingarna. Den andra frågan gäller förhållandet mellan t ex präst, biskop och predikant, så som det har tagit gestalt under Kyrkans historia. Finns det en lösning på de konfliktfyllda frågor som gömmer sig här?

All makt, alla folk, allt vad Herren har befallt, alla dagar 

Fyra allomfattande uttryck genomsyrar denna regeringsdeklaration: Grunden för alltsammans ligger i Jesu väldiga makt, all makt. Uppdraget är världsomspännande, gäller alla folk. Helt avgörande är att allt vad Jesus har befallt ska förkunnas och läras. Det tröstande löftet om Hans närvaro alla dagar skapar förutsättningen för att Hans församling ska kunna genomföra uppdraget tills Han kommer i härlighet.

Bengt Birgersson