Missionsprovinsen

Sommaren är en tid för möten, kurser och kyrkodagar. Kristna kommer samman och får fördjupa sin tro. De ges möjligheter att fira gudstjänst, i större skaror än hemma, och att få undervisning med ett rikare innehåll än annars. Allt detta är ett oumbärligt inslag i svensk kristenhet.

Man skall inte förneka betydelsen av dessa samlingar. Men det finns en baksida att vara något bekymrad över. Visserligen får man leva med i en kristen gemenskap, men bara för stunden. Man gläds åt vad man saknar där hemma. Följden blir att man fördjupar sin personliga tro, men vad blir det av tiden mellan mötena?

På slutet av 1600-talet växte en kritik fram mot den lutherska ortodoxin. Många menade att den nästan uteslutande kommit att handla om att ha rätt tro och lära. Vad man saknade var maningar till personlig fromhet. En väckelserörelse växte fram, som kom att kallas ”pietismen” – efter det latinska ”pietas” som betyder just fromhet. Kristen tro måste ta gestalt i ett kristet liv.

I vårt land blev en rad präster inspirerade av detta. Men i stället för att låta det ta gestalt i fromma grupperingar, lät man det påverka det vanliga gudstjänst- och församlingslivet. Vi fick en ”kyrkväckelse”, med namn som Erik Tolstadius, Anders Nohrborg, Henrik Schartau, Lars Levi Laestadius. Nödvändigheten av personlig fromhet och helgelse förkunnades, men det är i församlingens gemenskap som den kristne skall låta sin tro utvecklas.

I vår tid har något nytt kommit in, som vi inte kan undgå att påverkas av – man ser alltmer tro och fromhet som en privatsak. Det har kombinerats med tidens relativism. Det som en gång var uttryck för tysk religionspolitik – ”var och en får bli salig på sitt sätt” – har blivit en definition på andlighet. När tiden också ger misstänksamhet mot auktoriteter, har den andliga miljön blivit förändrad. Det bibliska budskap som kyrkan framför ses inte längre som ett fast och tidlöst budskap, utan som ett förslag som man kan ha anledning att betänka – eller förkasta, om det inte passar.

Särskilt lockas man att omedvetet anpassa sig till tidens sätt att tänka i andliga frågor, om man inte har en församling att känna sig hemma i. Där kan fortlöpande den tro man har korrigeras. Där lämnas man inte ensam, utan lever i en trons gemenskap, och i mötet med trossyskon. Ständigt påminns man om att tron faktiskt inte är en privatsak.

Läget i vårt land är sådant att det på många platser inte längre finns någon levande församlingsgemenskap, med goda gudstjänster och bibliskt förankrad predikan. De som kommer från möten och kurser får klara sig ganska ensamma med sin tro. De får försöka att leva med ett personligt andaktsliv. Men risken är att man glider in i privatreligionens tänkande – att man formar sin tro, också vad gäller trons innehåll, efter eget skön. Faran att komma på villovägar är stor. Och frestelsen blir att hålla sin tro för sig själv – när kallelsen ständigt är att föra den vidare.

Det här är en av anledningarna till att vi i Missionsprovinsen vill bygga gudstjänstgemenskaper på platser, där kristna lämnas ensamma i en kyrka med ett alltmer slätstruket budskap och med bristande kristen gemenskap. Vi kan glädjas åt att människor får näring för sin tro vid stora samlingar. Men det kommer en vardag, när mötet är över. Det är alltför lätt att gå vilse i trons värld, om man inte har en gudstjänstfirande församling att höra hemma i.

+Göran Beijer

2010-08-01