Missionsprovinsen

Låsta positioner är svåra att hantera, politiska såväl som kyrkliga. Det vittnar reformationstiden med all tydlighet om, även om det senaste ekumeniska dokumentet vad beträffar Svenska kyrkan och Rom visar att ett gott vägstycke tillryggalagts mot en gemensam syn på de frågor som då skilde kyrkorna åt.

Så att på nytt utkämpa 1500-talets strider är tämligen bortkastat.

Till de låsta frågorna hör i dag ämbetsfrågan. Enligt min uppfattning är den vad gäller både oss i den svenska kristenheten och kristenheten i övrigt ännu inte teologiskt och ecklesiologiskt genomarbetad, trots många års debatterande. Man kan naturligtvis hänvisa till att Kristus endast valde män till apostlar och, för vår del, också till att Luther bevisligen inte kunde tänka sig kvinnor i ämbetet – men varför i dag? Måste vi inte våga att på allvar, med utgångspunkt från skapelseberättelsen och Ef. 5, ta itu med frågan om manligt och kvinnligt – hur inopportunt det än må synas vara? Jag tror att man på den vägen kan komma närmare sanningen, och inte fastna i talförbudet för kvinnor.

En del högkyrkliga börjar nu undra om inte frågan trots allt bör läggas åt sidan för den till synes större frågan om Svenska kyrkans framtid som kyrka, men det vore, enligt min mening, att förråda kyrkans inkarnatoriska väsen!

Vad faran att lägga sig till med sekteriska drag beträffar, kan man självklart inte tillhöra Missionsprovinsen utan att betrakta arvet från Luther som en dyrbar gåva till den svenska kyrkoprovinsen. Men man måste också komma ihåg att detta arv har förvaltats inom ramen för en allmänkyrklig tradition, vilket har varit kyrkans i Sverige speciella styrka gentemot andra lutherska samfund, där vår käre reformator i praktiken blivit något av en motpåve.

Hur lätt det är att hamna i sekterism kan en samtida företeelse inom Romersk-katolska kyrkan vittna om. Visserligen fanns det motpåvar av politiska skäl i den medeltida kyrkan och de hade väl sina anhängare, och visst finns det i dag ärkebiskopar av Lefèvre- och SSPX-typ som en motrörelse mot Vaticanum II. Men i tidskriften Signum kunde man häromveckan läsa om att det nu har utsetts en motpåve, Pedro II!

Tillkomsten av denne motpåve började i slutet av 1960-talet med en Mariauppenbarelse för några ungdomar i en liten spansk by som varken hade kyrka eller präst. Kanske tyckte Maria att de behövde få det, men biskopen var föga intresserad – den romersk-katolska kyrkan är full av sådana Mariabesök.  Det fromma folket blev däremot intresserat och platsen för uppenbarelsen växte snabbt till en kultplats med tiotusentals besökare. Företeelsen institutionaliserades snabbt med först en egen ordensskapelse, sedan med vigning, förrättad av en vietnamesisk ärkebiskop i exil, av både präster och biskopar – därifrån var det inte långt till en egen konstitution med i slutändan en motpåve och ett eget koncilium! Rom förnekade inte vigningarnas giltighet – vad sägs om 91 biskopar och ett stort kyrkbygge med Peterskyrkan i Rom som förebild! – men svarade med suspension och exkommunikation. Rörelsen omfattade vid det här laget flera länder där det fanns romerska katoliker som var missnöjda med reformerna från Vaticanum II.

Typiskt nog har rörelsen, när den mötts av förkastelse, slutit sig mer och mer och utvecklat diverse egna läror bl.a. om Maria som medåterlöserska och om hennes preexistens, samt lagt sig till med fler och fler sekteriska drag som avgränsning mot det sekulariserade samhället. I dag har medlemsantalet krympt till några få hundra.

Det här kan vara ett varningens exempel för oss i Missionsprovinsen. Att den svenska kyrkan under århundradena efter reformationen inte lade sig till med sekteriska drag, skulle jag vilja tillskriva två fakta, det första hennes nära samverkan med statsmakten, det andra hennes allmänkyrkliga arv bevarat i Laurentius Petris Kyrkoordning 1571. Med den nya rollen som statskyrka följde ett ansvar för hela folket och en delaktighet i dess öden. Det allmänkyrkliga arvet bidrog till att kyrkan trots Konventikelplakatet kunde rymma och föra vidare olika former av folkfromhet – det var först när hon på 1800-talet började mista sin nära kontakt med stora folkgrupper som frikyrkorna uppstod.

I dag, när bandet med staten är officiellt upplöst, när det Bibel- och bekännelsetrogna

arvet är ifrågasatt av den officiella kyrkan och den kristna tron av den sekulariserade staten, bekänner sig Missionsprovinsen vara ett fritt stift inom den klassiska svenskkyrkliga traditionen. För en sund utveckling är det därför viktigt att hela detta arv får utrymme – det allmänkyrkliga företrätt främst av den kyrkliga förnyelsens folk, det lutherska av fr.a. gammalkyrkligheten och det pietistiska av lågkyrkliga rörelser.

Till detta kommer den karismatiska rörelsen som funnit många anhängare inom alla tre fromhetstyperna samt den ekumeniska, där Svenska kyrkan tidigare kunnat fungera som en brokyrka.

Om ett liturgiskt rätt firande av mässan får ske på bekostnad av omsorgen om en rätt predikan, om Luthers namn används som en yttersta norm för biblisk bokstavstro, om

lågkyrkligheten förkastar korstecknet som kryptokatolicism, om rädslan för såväl karismatiken som ekumeniken får begränsa öppenheten för det annorlunda, då är detta sekteriska drag! Och då behöver vi på nytt öva förtroliga samtal som vid Missionsprovinsens tillblivelse. Är man säker i sin egen identitet behöver man ju aldrig vara rädd för vare sig kritik eller ifrågasättande.

Tack och lov har Missionsprovinsen ett kraftigt motmedel i sin nära relation till den lutherska kyrkan i Kenya, med dess både allmänkyrkliga och lutherska drag och sin naturliga karismatik genom folkkynnet, i en ekumenisk samverkan framkallad av samma hot som drabbat Svenska kyrkan till hennes fördärv – liberalteologin.

Slutligen – Pedro II:s sekteriska kyrkobildning har med tiden utvecklat en stor rädsla för det omgivande samhället och dess världsbild vilket resulterat i ganska primitiva avgränsningar.

1500-talets världsbild skiljer sig mycket från vår – ingen av oss tycker i dag att det är obibliskt att acceptera att jorden cirkulerar kring solen och inte tvärtom. 1800-talets darwinism tycks vara starkt ifrågasatt av många av vår tids genetiker som räknar med många fler faktorer än den Darwin använde för att bevisa arternas uppkomst – ”Ett universum med kapacitet att producera självmedvetna varelser är ett väldigt speciellt universum”, för att citera en samtida vetenskapsman. Tidsbegreppet är likaledes under omprövning av fysikerna som vi kunde läsa i Svensk Pastoraltidskrift härom numret. Faktum är alltså att klassisk biblisk tro och mänsklig vetenskap i dag kan mötas i en fruktbar dialog utan att befara att liberalteologerna tar över. Att inte våga det leder också till sekterism.

För att sluta med ännu ett citat: ”Att sätta kastrullen i kylskåpet i syfte att koka te är inte särskilt vettigt”. Låt oss i stället våga lämna Missionsprovinsen på Guds kärleks spisplatta och släppa på den Helige Andes ström! Våga att med hans hjälp ta tag i ämbetsfrågan på nytt, se upp för tendenserna till sekterism genom okloka och obehövliga avgränsningar, och frimodigt spela vår roll som den del av Svenska kyrkan som vågade ta steget ut i Röda havet som ett fritt och genuint svenskkyrkligt stift!

Allra sist: glöm inte att köpa – och sprida – den festskrift som är vår hyllningsgärd till biskop Arne för hans fast otroliga insikt och mod, men som samtidigt är en vitbok om Missionsprovinsens tillkomst!

Sr Marianne Nordström, Alsike kloster 2010-10-15