Missionsprovinsen

För några veckor sedan beslutade regeringen om ny läroplan för bl.a. religionskunskap. Det ganska ovanliga inträffade – regeringen körde över en myndighets, i det här fallet Skolverkets, förslag. I religionsundervisningen skall även i fortsättningen särskilt utrymme ges åt kristendomen.

Egentligen är det naturligt. Vi lär oss mer om Sverige än om andra länder. Vi ägnar mer tid åt vårt lands historia än åt andras. Vi behöver kunna skriva och tala svenska mer noggrant och elegant än främmande språk. Vi behöver lära oss mer om det som ligger oss nära och som präglar vårt dagliga liv, än om det som vi mer sällan möter.

När det gäller religion är det då kristendomen som ligger oss närmast. Nog för att vi sedan länge har haft en judisk befolkningsgrupp i vårt land. Och vi har på senare år fått många muslimska invandrare. Naturligtvis är det viktigt att vi har kunskap om vad de tror på och vilka andliga traditioner de har. Men det är kristendomen som har format vårt samhälle, och som fortfarande, mitt i sekulariseringen, är den tro som flest människor håller sig till.

Vår historia och kultur har kristendom som grund. Det som vi tar för självklart kom en gång med missionärerna – i det medeltida klostret fanns det sjukstuga, trädgård, som spred nya odlingsmetoder, bibliotek i ett land, där man knappt kunde läsa och skriva. Det var med kristen tro vi fick insikten att alla människor skall behandlas lika – vilket ledde till att slaveriet upphörde och att vi, i sinom tid, fick demokrati. Vid våra domkyrkor öppnades skolor, och mot medeltidens slut grundade kyrkan också ett universitet, i Uppsala.

Hela vår kultur är genomsyrad av bibliska bilder, kristen tro och kristna värderingar. Mycket av vår konst och litteratur blir oförståelig, om man inte känner igen den bibliska bakgrunden. Och vi skall naturligtvis inte glömma våra namn – Anders och Johan, Eva och Maria kommer från Bibeln, Erik och Göran, Helena och Birgitta från kyrkans historia.

Det finns i vida kretsar en tydlig vilja att fördölja det kristna arvet, något som nått in också i våra myndigheter. De lyckades inte denna gång få förändringar i skolans läroplan för religionskunskap, men de kommer tillbaka! Under sken av att vara neutrala och opartiska motarbetar de på olika sätt kristendomen. Inte så sällan lyckas de. Härom året beslutades i EU att inget skall nämnas om den tro som format vår världsdels historia och värderingar. Det var inte fråga om att rekommendera kristen tro, utan redan påminnelsen om ett historiskt faktum avvisades. I andra fall brukar vi vara noga med att bygga på fakta – tänk bara på hur vi ser på dem som avvisar Förintelsen!

Vi kan se motsvarande när det gäller skolavslutningar i kyrkan. Det skulle vara diskriminerande för muslimer, menar man. Nu visar det sig dock att de flesta muslimer inser att de lever i ett land med kristna seder, och därför accepterar en skolavslutning i kyrkan. Det är i själva verket aggressiva ateister som är i farten. Vi har i många fall fått det för demokratin märkliga att en minoritet anser sig ha rätt att bestämma.

Det säger mycket om vart vårt samhälle och vår kultur – och detta gäller större delen av västvärlden – är på väg. Vad som utger sig för att vara opartiskt, är i själva verket kristendomsfientlighet. Den officiella Svenska kyrkan tycks inte ha insett detta. Den glider med i tidsandan, och följden blir att dess budskap blir allt mindre kristet och allt mer andligt i största allmänhet.

Därför är vår uppgift i Missionsprovinsen att oförfärat stå för den kristna tron, tron på Jesus, med den kritiska hållning till tidsanda och samhällsutveckling det innebär.

Vi lever i ett land med religionsfrihet, och önskar ingen annan ordning. Skolans religionskunskap skall därför inte vara en undervisning i kristen tro, med syftet att väcka tro. Men det skall vara en undervisning om kristen tro och om kristendomens betydelse för vårt land. Vi har rätt att kräva att en annan sida av religionsfrihet respekteras – att ingen religion motarbetas!