Missionsprovinsen

Vi systrar mindes ju att som barn gillade man inte mjuka julklappar och därför sparade vi de stickade sockorna och vantarna i en öppen korg för allmän utdelning till våra fristadsbarn på nyårsafton, då de kom väl tillpass i vinterkylan. Röda Korset i Uppsala hade lyckligtvis redan på juldagen försett dem med tre böcker var efter ålder och smak.

Själva fick vi systrar av en god vän Evelyn Waughs Helena och Mary Ann Shaffers Guernseys litteratur- och potatisskalspajsällskap samt av andra vänner som resultat av en hyllutrensning Carl Bildts Uppdrag FRED, vilka tillsammans berörde mig djupt som olika bitar i det pussel vi ständigt är sysselsatta med i vårt flyktingarbete — rätten att bli behandlad som en värdig och värdefull människa.

 

Fast det är mer än 1500 år som skiljer de tre historiska skildringarna åt, från ett kristet Europa i vardande till ett Europa i djup kris, är det genomgående temat lika aktuellt och den enskilda människans värde och värdighet lika utsatt.

Berättelsen om Helena, dotter till en hednisk kung i Britannien och bortgift med en medlem av den flaviska kejsarfamiljen samt mor till Konstantin den store och vördad som helgon både i öst- och västkyrkan, är i och för sig fascinerande som personskildring av en stark militärhustru vars utveckling i god riktning inte var given men som hade kraft att använda livets alla svåra utmaningar till att bli en alltigenom rättrådig och fri människa, fri att lyda Guds vilja.

Men lika fascinerande är skildringen av det Europa och det persongalleri som omger henne i brytningstiden mellan hedendom och kristendom: kejsaren i hans ständiga rädsla för komplotter med ständiga avrättningar som följd och hans fruktan för de moraliska krav ett dop skulle innebära och hans andra hustru Fausta inte minst som bedömare av konciliet i Nicea som ett ganska misslyckat möte — tvistefrågan om homousion eller homoiousion var det rätta borde ha avhandlats i en sluten krets och det första begreppet fastställts genom ett kejserligt dekret (eller var det senare? undrade den nydöpta kejsarinnan)! Vidare alla de övriga personagerna kring maktens boning: från gnostiska vismän och hedniska siare om framtiden till de nya hovbiskoparna och deras äldre gelikar, som överlevt genom att hålla sig undan från polisen och trots det nya läget i stort sett tyckte det var bättre förr. ”Makt utan nåd” är Helenas bedömning av sonens försvarstal — svaret på hennes sökande av fakta och inte åsikter blir till sist återfinnandet av korset, också det en fantastiskt fin skildring från byggplatsen i Jerusalem, där basilikan var under uppbyggnad på hennes order.

Något jag inte insett var den roll Balkan spelade vid denna tid som romersk provins och länk mellan Italien och Asien, trots att jag vet att Rumänien har en latinsk kultur och att de romerska härvägarna ännu på 1200-talet var farbara leder till Konstantinopel. Därför blev de två pusselbitar som passade in i varandra vid läsningen av Carl Bildts redogörelse för kriget i Bosnien med hans utomordentliga analys av den historiska bakgrunden.

Själva har vi ju bland våra fristadsgäster både haft och har bosnienkroater, muslimska bosnier och bosnienserber, de tre till synes oförenliga huvudaktörerna i detta fasansfulla krig som med sina grymma folkutrensningar återupprepade andra världskrigets fasor. Och med kosovoalbanerna som nästa objekt enligt vad en parlamentsledamot sade till sr Karin i Bryssel redan då det som bäst pågick.

Carl Bilds måste ha ägt ett övermänskligt tålamod som officiell medlare inte bara mellan de stridande grupperna utan också de olika organ och politiska aktörer som hade ansvar för att Daytonavtalets genomförande — en amerikansk företrädare ville t ex och typiskt nog nå snabbare resultat med vapenmakt. Hans redogörelse slutar med de tänkvärda orden: ”Sakta hade vi dock lyckats föra detta sargade land de första stapplande stegen mot fred och framtidstro. Jag hade kommit till ett land där krig rasade och lämnade ett land där freden spirade. ...  Men vårt engagemang för freden i Europa får aldrig tillåtas ta slut” — vilket allt kan sammanfattas i påståendet att utan människor av en god vilja skulle världen vara ett mycket större helvete.

Detta är också den tredje bokens budskap, där den kvinnliga huvudpersonen som den avrättade men genom sitt föredöme ständigt närvarande initiativtagaren till det illustra sällskapet på Guernsey gjorde livet drägligare för många av den lilla Kanal-öns befolkning under den tyska ockupationen, och lyckades rädda deras självaktning mitt i förtrycket och grymheterna. Det är en bok vars huvudsyfte inte är att svartmåla utan att visa på hur komplicerade de mänskliga relationerna kan bli i en pressad situation.

Konstantin sådde fröet till en splittrad kyrka när han grundlade det nya Rom i Bysans och till den ständiga maktkamp mellan kyrka/påve och kejsar/stat som präglat Europa, genom att ge kristendomen status som statsreligion. Kan man våga se detta som grundorsaken till dagens europeiska kyrkokris?

För Helena framstår det allraheligaste korset alltmer som den enda hållbara grunden för kristet liv — korset denna ständiga nagel i ögat på både ateister och muslimer men proklamerat idag på Kairos gator med risk för livet av förtryckta kopter!

Bildt och Guernseybokens Elizabeth visar på att man som berörd medmänniska inte behöver förlora hoppet om det godas seger — eller sin humor! — även under de vedervärdigaste förhållanden. De Mänskliga Rättigheter vi så stolt proklamerade 1948 för en sargad värld trampas år 2011 fortfarande under fötterna — inte minst av oss i Sverige genom vår grymma och urskiljningslösa hantering av skyddssökande.

Men det är Waughs Helena som skall få sista ordet. Boken om henne ingår i serien Loyola Classics och avslutas därför med en serie frågor till individuell fördjupning, bl a utifrån dessa två citat:
”Her work was finished. She had done what only the saints succeed in doing, what Indeed constitutes their patent of sanctity. She had completely conformed to the will of God” — ”Above all the babble of her age and ours, she makes one blunt assertion. And there alone is hope.”

Sr Marianne, Alsike kloster