Två artiklar från församlingsplanteringsutskottet av Håkan Sunnliden

Inledning

De historiska kyrkorna står inför väldiga utmaningar. Inte bara för att stå emot sekularismen utan lika mycket inför bildandet av nya församlingar. Om inte nya generationer tar emot evangelium, blir rotade i tron och får glädjen att plantera nytt kan inte de historiska kyrkorna förbli sunda. Till bilden hör också att vi lever i en snabbt föränderlig tid där särskilt det digitala samhället utövar ett allt större inflytande. De nya församlingarna har därför att ta hänsyn till såväl historia som framtid. Det är bildandet av nya församlingar som håller den existerande kyrkan vid liv.

De första kristna levde i en övergångstid i och med att de kom från ett sammanhang, där man inte satte tro till Herren Jesus, till ett nytt där man gjorde det. Utvecklingen återspeglas i Nya testamentet från Jesus och den tidiga Jesus-rörelsen till pastoralbreven och Uppenbarelseboken, ett tidsspann på mer än 40 år.

I denna första artikel vill vi visa på fyra bibliska modeller. [1] Den kan bara förstås som ett underlag för fortsatt diskussion. Detta är ett arbetsmaterial där vi konstaterar att Gud sände sin Son att försona världen med sig själv. Efter pingsten fortsatte hans Kyrka arbetet med att sprida evangelium. När människor tagit emot evangelium organiseras de i församlingar. 

I en andra artikel lyfter vi sedan några grundläggande principer och funderar strategiskt, men först en bakgrund.

Del 1. Så älskade Gud världen

Det är Guds yttersta mål att alla människor ska bli frälsta och komma till insikt om sanningen, 1 Tim 2:4. Jesus förkunnade och sa: ”Omvänd er! Himmelriket är nära”, Matt 4:17. Han utvalde 12 blivande apostlar och gjorde dem till människofiskare, Matt 4:19. Han talade vänligt med Nikodemus och förklarade för honom hur man kommer in i Guds rike, Joh 3:1–21. På det sättet började han plantera sin eskatologiska församling, sin ekklēsia, Matt 16:18 och såg till att de 120 personerna, Apg 1:15, som förenats med honom fick den helige Ande. [2]

Den fortsatta missionen

På grund av Jesu död, uppståndelse och himmelsfärd är människan försonad med Gud. Efter att Gud uppväckt Jesus från de döda visade han sig för de sina och sa: ”Frid vare med er! Som Fadern har sänt mig sänder jag er”, Joh 20:21. Människor kan nu förklaras för rättfärdiga och genom tron födas på nytt. Dessa kan sedan i sin tur fortsätta Guds arbete.

Kristi eskatologiska Kyrka är såväl osynlig, ”till evärderlig tid”, som synlig, Hebr 12:22. Evangelisten Lukas kan ömsom skriva att de som kom till tro ”vanns för” eller ”fördes till Herren”, och ömsom att Herren ”ökade var dag skaran”, Apg 2:47, 5:14, 11:24b.

De troende kallas ”den levande Gudens kyrka, sanningens pelare och grundval”, 1 Tim 3:15. Det är genom kyrkans bön och arbete världen ska få kunskap om Guds hemlighet, Ef 3:10. Varje ny församlingsbildning ska därför vara ett redskap för Herren Jesu fortsatta mission och innebära en utvidgning av arbetet.

I vår evangelisk-lutherska tradition och med vår längtan att se nya församlingar växa fram utgör högmässan, med Ord och sakramentsförvaltning, själva utgångspunkten. Varje högmässa avslutas med sändningsorden. Dessa ord uttalas över var och en av de närvarande som därmed sänds ut i vardagen. Varje kristen har där sin särskilda kallelse. Hon vittnar genom sin livsstil, men kan behöva få hjälp med hur man berättar om Jesus för andra. Högmässan, som det ultimata mötet med Herren Jesus, är också målet för församlingsplanteringen, men den är inte det bästa medlet för missionen. Hur gick då missionen till på apostlarnas tid?

Gud ger växten, men de kristna är medhjälpare

Herren Jesus själv är församlingens DNA, men det var hans apostlar som fortsatte uppdraget att förkunna evangelium och att organisera de framväxande gemenskaperna. [3] De är hans ”medhjälpare”, 1 Kor 3:9, 2 Kor 6:1, Kol 4:11 eller hans ”arbetare”, Apg 13:2, 14:26, 15:38, 2 Kor 11:13, Fil 3:2. Arbetet med att plantera nya församlingar leddes med andra ord av en befullmäktigad apostel. [4]

Att vara en apostel betyder att vara utsänd och innebär att någon kommer till en ort utifrån. Det innebär inte att äga en titel utan att vara begåvad med en funktion. Aposteln är sänd att avslöja Guds hemlighet med Jesus Kristus. Aposteln kunde som ledare veta och förutse vad han skulle göra och det är denna vision han ger vidare. På samma sätt som han en gång fått instruktioner från Herren själv gav han vidare vad han själv tagit emot. [5]

Apostlarna arbetade inte ensamma

Apostlarnas uppgift att visa människorna vägen till Gud innebar att de predikade omvändelse och tro på Herren Jesus. Det var genom att sätta sin lit till och ta emot Honom de fick   syndernas förlåtelse, evigt liv och salighet. För detta uppdrag hade aposteln en rad medarbetare, ja, hela församlingar, som hjälpte till. Kristna människor har olika kallelser och inte alla är kallade att bilda nya församlingar, men alla medverkar de på olika sätt.

Del 2. Fyra olika modeller

När vi, med hjälp av Apostlagärningarna, undersöker hur det gick till att bilda nya församlingar kan vi upptäcka olika sätt. Herren Jesus är naturligtvis missionens ”upphovsman och fullkomnare”, Hebr 12:2. Han sänder, närvarar och medverkar. Han är missionens mål och utan honom förmår de kristna ingenting.

Det går förmodligen att hitta flera olika arbetssätt, men vi har valt fyra modeller. Detta sagt för att inte göra anspråk på för mycket utan endast exemplifiera. Vi behöver dels förstå att modellerna kan överlappa varandra, dels att de inte exkluderar andra modeller. Innan vi introducerar den första modellen, Jerusalems-modellen, gör vi några inledande reflektioner.

Socioekonomiska och politiska faktorer

Bakgrunden är komplicerad eftersom församlingen till en början kunde betraktas som en inom-judisk förnyelserörelse och senare som en judisk sekt. Inte mycket talar heller för att Herren Jesus talat om församlingsplantering. Men tre bakomliggande faktorer syns oss särskilt viktiga.

För det första visade sig den Uppståndne Jesus för sina lärjungar under tiden mellan påsk och pingst. Han blev förklarad och vid pingsten hade lärjungarna en förståelse av vem Jesus är, vad han gjort och vad det betydde för dem. För det andra var 120 personer samlade i en tio dagar lång bön och för det tredje kom den helige Ande över dem och de fylldes med Anden. När Petrus sedan predikar kom skaror av människor till tro och församlingen är ett faktum.

Även om vi talar om Jerusalem som den första församlingen är vi medvetna om att hundratals, kanske tusentals, haft med sig den nya tron tillbaka till de orter och byar de kommit ifrån för att fira pingst. De levde i förskingringen och verkade sannolikt i sina synagogor, något som Jakobs brev tycks bekräfta, Jak 1:1 och 2:1. Lukas tycks därför göra församlingen i Jerusalem till en ideal modell grundad på uppenbarelsen, bönen, den helige Ande och apostlarna, Apg 2:41ff. [6]

Jesus levde och verkade i den romerska provinsen Judeen som stod direkt under Rom med undantag av åren 41–44 då Herodes Agrippa I regerade som kung. Ståthållaren under den aktuella tiden, 26–36 var Pontius Pilatus med säte i Caesarea, men han tvingades återvända till Rom år 37. När det gäller den inhemska tron och traditionen var det översteprästen Hannas som regerade tillsammans med sin släkt. Han var pensionerad, men deltog ändå i de inledande förhören av Jesus som fortsattes av hans svärson Kajafas. Kajafas var överstepräst till och med år 37. [7] Deras maktbas var förlagd till templet. Jerusalem och hela Israel var i sak en teokrati med templet i centrum såväl i sociologisk som ekonomisk mening. Flera forskare tänker sig att Jerusalems befolkning på knappt 100 000 invånare, men att den under de stora högtiderna kunde ta emot det flerdubbla. Kan vi veta något om vilka som kom till tro?

Oavsett siffrorna i Apg 2:41 och 4:4 som talar om tretusen och femtusen kristna står det klart att mängder av människor kom till tro efter pingstdagens händelser. De tidigare nämnda 120 personerna utgjorde själva kärnan, men i Apg 6:7 sägs att antalet lärjungar steg kraftigt och att även en ”mängd präster började omfatta tron”. Det kan röra sig om hundratals präster. På ett flertal ställen nämns ett antal kvinnor som till exempel Safira, de grekisktalande änkorna, Tabita, Markus mor Maria och Rhode. [8] På andra ställen, särskilt i evangelierna, nämns landägare och andra som understödde Jesus. Till dem som nämns vid namn hör syskonen i Betania, ägaren av Övre salen, Barnabas som sålde sin egendom på Cypern, Ananias och Safira, Cornelius eller Mnason. [9] Här återfinns med andra ord alla slags samhällsklasser och än fler var de fattiga.

Var samlades alla dessa människor i den snabbt växande församlingen?

Det står klart redan från början att de samlades, Apg 1:15, 2:1, 44 och 4:26. Guds folk har alltid mötts för att läsa, sjunga och be. I Apg 1:13 heter det att de samlades på ”övervåningen”, grekiska to hyperōon anebēsan. Den tyske forskaren Rainer Riesner håller fram att ordet åtminstone senare användes om övervåningen på synagogan.

Lukas berättar att de dagligen möttes på tempelplatsen, men också att de bröt bröd i hemmen, Apg 2:46. På tempelplatsen fanns Salomos pelarhall som kunde rymma större skaror. Där kunde de kristna vittna om Jesus, apostlarna kunde förkunna och undervisa och där skedde tecken och under, men hur fredade kunde de vara för de ständigt närvarande makthavarna? Apostlagärningarna vittnar om flera konfrontationer.

Det hände att de samlades i Övre salen i Jerusalem, men den salen kan inte ha rymt tusentals människor, kanske något hundratal, Apg 1:13? Apostlarna undervisade i hemmen, Apg 5:42 och ett hem som omnämns är ”huset där Maria bodde” Apg 12:12. När Saulus förföljde de kristna fick han tränga in i hus efter hus, Apg 8:3. Även fortsättningsvis omtalas hemmen som samlingsplatser och forskarna menar att hemmen utgör en av nycklarna till att väckelsen kunde sprida sig så snabbt. [10]

Jerusalems-modellen

Vi läser om församlingen i Jerusalem främst i Apg 2:14–8:3 som slutar med en svår förföljelse. Det är osäkert hur lång tidsperiod kapitlen omfattar, men det kan röra sig om allt ifrån tre, fyra år upp till tio år.

När förföljelsen bröt ut skingrades stora grupper av kristna. De slog sig ner på andra orter främst i Samarien. Där uppstod då vad vi kan kalla för dotterförsamlingar, det vill säga ”färdiga” församlingar redan från början. Kärnan i de nya församlingarna hade tidigare levt församlingsliv i Jerusalem under flera år och fortsatte nu att fira gudstjänst på en ny ort. Den enda församlingen multiplicerade sig på detta sätt. Aposteln Petrus besökte regelbundet dessa nya församlingar.

Antiokia-modellen

Den andra modellen kan få heta Antiokia-modellen eftersom kyrkan i Antiokia sänder ut missionärer i syfte att sprida och förmedla Ordet och organisera dem som kommer till tro. Vi kan läsa om det i Apg 13:1–20:38 som berättar om dessa ”missionsresor”. Paulus reste inte ensam utan med hela arbetslag. Han sökte upp sina judiska vänner på den ort han anlände till och knöt an till dem och deras förkunskaper. Av de nytestamentliga breven framgår att de som tog emot budskapet kristnades och fick ingående instruktioner om hur man lever som kristen. ”Missionärerna” överlämnade läran och manade till lydnad, Rom 6:17. De kristna levde i gemenskap och vara förberedda på motgångar och förföljelser av olika slag. I regel syns ett resande arbetslag använt fyra till arton månader för att lägga grunden. Aposteln Paulus insatte äldste, gjorde återbesök och skrev brev till de olika församlingarna.

Efesus-modellen

Den tredje modellen är Efesus-modellen. Med den menas att i Efesus upprättade Paulus en missionsbas. På väg hem från sin andra missionsresa hade han lämnat kvar sina medarbetare Prisca och Aquila i Efesus, tillsammans med ”de andra”, Apg 18:19, för att förbereda hans återkomst något år senare. I Efesus samlades och utrustades ett stort antal kristna som sedan spred evangelium till ”alla som bodde i Asien”, Apg 19:10. [11]

Paulus undervisade och instruerade dagligen sina medarbetare i Tyrannus hörsal. Det pågick under två års tid, Apg 19:9f. Många av dem sändes sedan ut till städer och byar runt om i Asien. Bland dem var sannolikt slavägaren Filemon, men också Epafras som var från Kolosse, Kol 1:7 och 4:12. Till de mer namnkunniga hörde också Titus, Timoteus, Gaius, Aristarchus, Secundus, Sopater, Tychikus, Trofimus och Epafras. Församlingar uppstod bland annat i Kolosse, Hierapolis och Laodicea, se Apg 19:22, 20:4, 21:29, 1 Kor 4:17, 16:10, 20 och Kol 1:7.  Det är troligt att de sju församlingar som omnämns i Uppenbarelseboken blev till under den här tiden.

Rom-modellen

Den fjärde modellen får sitt namn av Rom, Rom-modellen. Kyrkan blev till genom inflyttning och/eller sammanslagningar. Det är oklart vem som grundade kyrkan i Rom, men det mesta talar för att de romare som närvarade på Pingstdagen återvände till sina synagogor i Rom där det under flera år var ganska oroligt. Bland dessa var Prisca och Aquila. Alla judar utvisades från Rom år 49, men kunde återvända år 54 e Kr. Under de åren lärde Paulus känna många av dem, till exempel Prisca och Aquila. Många kristna återvände tre år senare till den stora staden, bosatte sig i olika delar av den, men genom tron på Herren Jesus hade de funnit varandra, kommit samman och nya kristna församlingar blev till. När Paulus år 57 e Kr skrev brevet till kyrkan i Rom nämner han inte mindre än 26 personer vid namn, sannolikt sådana han lärt känna.

Sammanfattning

De som var med om att forma församlingen i Jerusalem blev genom apostlarnas instruktioner vägledande för ytterligare församlingar. ”De höll troget fast vid”, vid Jesu närvaro i ”apostlarnas undervisning och vid gemenskapen, brödsbrytelsen och bönerna”, Apg 2:42. Apostlarna insatte senare äldste, inkorporerade och sanktionerade de nya gemenskaperna.

Förutom de fyra modeller vi har redogjort går det förmodligen att hitta flera modeller. Det är inte rätt att försöka låsa fast Guds verk vid en modell eller ens fyra, men dessa fyra syns oss representiva. Vi kan förutsätta att förkunnelsen om Jesus som Herren var i centrum och bärande. I Filippi uppstod församlingen i Lydias hem, i Thessaloniki i Jasons hem och i 1 Korintierbrevet delger Paulus oss även grundläggande principer som vi ska studera närmare i nästa artikel.

[1] Missionsprovinsen har ett församlingsplanteringsutskott som för närvarande består av kyrkoherden Simeon Appell och artikelförfattaren. Vi fick i uppdrag att skriva en artikel om församlingsplantering och har vid några tillfällen diskuterat saken, men Håkan Sunnliden står som författare till de båda artiklarna.

[2] Det grekiska ordet ekklēsia kan till svenska översättas med Kyrka, kyrka eller församling. Sammanhanget visar om ordet syftar på den osynliga, eskatologiska Kyrkan eller på kyrkan, det vill säga kristenheten globalt eller som oftast lokalt. Vanligast torde vara att församlingen syftar på en bestämd skara människor. Vidare kan vi konstatera att ordet knappast användes av Jesus eller hans lärjungar och det är inte självklart att de första kristna betraktade sig som Guds ”nya qahal”. Paulus använde däremot ordet frekvent om han än använde många bilder för att beskriva dess innehåll.

[3] Matt 9:37f, 20:1f, Luk 10:2ff, Joh 20:21f.

[4] Mark 3:14, Apg 14:7, 21, 16:10, 20:24, Rom 1:1, 9, 15, 16, 2:16, 15:16, 19, 20, 29, 1 Kor 1:17, 4:15, 9:12, 16–18, 23, 15:1, 2 Kor 2:12, 4:3, 4, 10:14, 16, 11:7, Gal 1:11, 2:2, 5, 7. 14, 4:13, Ef 1:13, 3:6, 6:19, Fil 1:5, 7,12, 27, Kol 1:5, 23, 1 Thess 1:5, 2:2, 4, 8, 9, 3:2, 2 Thess 2:14, 1 Tim 1:11, 2 Tim 1:8.

[5] Luk 24:45, Rom 6:17, 1 Kor 15:1ff, Gal 1:9.

[6] Förutom apostlarnas undervisning, gemenskapen, brödsbrytelsen och bönerna räknar Lukas upp under och tecken, hur vars och ens behov möttes, templet som mötesplats och sammankomster i hemmen. De lovade Gud och människor kom till tro. Här vill vi stryka under apostlarnas betydelse. Tillsammans med Herren själv utgjorde de själva grunden i församlingen. Först i Apg 11:30 nämns de äldste. När Petrus tvingades lämna Jerusalem fick Herrens bror Jakob en ledande ställning, Apg 12:17. Var det Petrus som insatte eller vigde Jakob att vara föreståndare för kyrkan i Jerusalem? Från och med Apg 15:2 nämns apostlarna och de äldste tillsammans (den dubbla ansvarslinjen), se också Apg 15:6, 22, 16:4 och21:18. Förutom dessa två ledargrupper behöver man räkna med inflytandet från Herrens mor Maria och Barnabas som bistod med såväl egendom som lärande. En fjärde grupp som hade ledande ställning var diakonerna, Apg 6:3ff.

[7] Översteprästen nämns tillsammans med övriga makthavare i familjen i Apg 4:6, 23, 5:17, 24. De äldste som också nämns i Apg 4:5, 8 och 23. var sannolikt mer eller mindre välbärgade markägare, men den reella makten låg främst hos översteprästerna.

[8] Apg 1:14, 2:17f, 5:1ff, 14, 6:1, 8:3, 9:2, 36ff, 12:12ff

[9] Mark 14:3, Luk 19:29, 24:50, Luk 22:12, Apg 4:37, 5:1, 10:24, 21:16.

[10] Andra hem som omnämns i Nya testamentet är Lydias hem där församlingen i Filippi såg dagens ljus, Apg 16:15, 40. Fångvaktarens hem användes som evangelisationscentrum, Apg 16:33ff. Prisca och Aquila verkade ha en församling hemma hos sig både i Efesus och Rom, Apg 18:2, 1 Kor 16:19. Paulus ”tog in hos Titius Justus”, vägg i vägg med synagogan, Apg 18:7. Paulus döpte Stefanas och hans familj i Korint. De ställde sig sedan till förfogande ”för att tjäna de heliga”, 1 Kor 1:16 och 16:16. Vidare Övre salen i Troas och i Efesus, Apg 20:8, 20. Evangelisten Filippus tog emot resanden i sitt hem, Apg 21:8. Paulus hyrde ett rum i Rom där han undervisade enligt Apg 28:30. Även Hebr 10:25 vittnar om sammankomster i hemmet.

[11] Asien eller Mindre Asien var vid den här tiden samlingsnamnet för de romerska provinserna Mysien, Lydien, Frygien och Karien i nuvarande västra delen av Turkiet.