Missionsprovinsens Stödförening, juni 2003
Grundläggningsdokument inför Missionsprovinsens bildande 2003-09-06
Dokumentet är en bearbetning av den rapport som framlades av en arbetsgrupp 2003-01-18 i Göteborg
En arbetsgrupp bildades och fick sitt uppdrag vid ett möte i Göteborg den 15 augusti 2002, med personer från de olika bekännelsetrogna traditionerna i Svenska kyrkan. Uppdraget blev att revidera åttamannagruppens förslag till missionsprovins (se under punkt 5.1.). Arbetsgruppen bestod av följande: Josef Appell, Landskrona, Göran Beijer, Stockholm, Bengt Birgersson, Göteborg, (ordförande), Johnny Bjuremo, Östmark, Per-Anders Grunnan, Ljungskile (sekreterare), Göte Hansson, Kristianstad, sr Marianne Nordström, Alsike, Kerstin Olofsson, Borås, Arne Olsson, Mellerud, Fredrik Sidenvall, Frillesås och Jan-Ulrik Smetana, Göteborg/Vännäs.
När arbetsgruppen presenterade sin rapport vid ett nytt möte i Göteborg, bildades Missionsprovinsens stödförening (angående stadgar, se bilaga 1). Denna stödförening har sedan hållit sitt första ordinarie årsmöte den 17 maj 2003 varvid styrelsen fått följande utseende: Lars Artman, Örkelljunga, Göran Beijer, Stockholm, Bengt Birgersson, Göteborg, (ordförande), Johnny Bjuremo, Östmark, Per-Olof Hermansson, Knivsta, Ann-Christin Lidén, Göteborg, sr Marianne Nordström, Alsike, Arne Olsson, Mellerud, Fredrik Sidenvall, Frillesås och Jan-Ulrik Smetana, Göteborg/Vännäs. Suppleanter är Ulla Ericsson, Göteborg och Marianne Kronbäck, Frillesås. Observatörer från flera olika svenska och nordiska sammanhang adjungeras till styrelsens sammanträden.
Behovet av inre mission är stort i vårt land. En långt gången sekularisering hör med till bilden av Sverige. Svenska kyrkans församlingar sviker i hög grad missionsuppdraget genom att ge efter för det trendiga och inrikta sig mer på att ge religiös service efter människors önskemål, än att “förkunna Guds väldiga gärningar”. Kristi försoning och seger behöver därför offensivt predikas. Jesus är en segerherre och denna positiva sanning måste fler få del av. Men allt färre vet vad evangelium verkligen är: Det helt ofattbara att en syndare genom tron på Kristus får del i himmelriket. Mycket tyder på att vi lever i de yttersta tiderna och att det därför hastar att räcka evangeliet till vilsna människosjälar i vårt land, som riskerar att gå förlorade. Kristus har givit en generalorder om att vinna lärjungar för honom. Mission innebär sändning. Herren sänder ut glädjebudskapet genom sina lärjungar.
Missionsbefallningen måste lyftas fram med förnyad kraft och aktualitet ibland oss. Vi bor i ett land där 70 % av befolkningen, i undersökningar, säger sig inte vilja ha någon mer kontakt med kyrkan än den man ändå får genom kyrkliga handlingar/förrättningar. De flesta människor vet inte om att de står med oförlåtna synder inför sin Skapare. Därför behövs kunskap om Guds vilja spridas, likaväl som kunskap om vad Jesus Kristus gjort för oss, för att vi ska få syndernas förlåtelse, nytt liv och evig salighet. När inte lag och evangelium förkunnas rent och klart då sviker vi Herrens missionsbefallning. Alltför få av oss kristna i Sverige idag bävar inför det ansvar Gud lägger på sitt folk. Vi behöver bli så uppfyllda av Andens glädje att vi inte kan låta bli att vittna om vår Frälsare. Av kärlek till medmänniskan behövs ett förnyat evangelisations- och undervisningsarbete i vårt land och i den svenska kyrkan. ”Ty hans verk är vi, skapade i Kristus Jesus till goda gärningar, som Gud har förberett, så att vi skall vandra i dem.” (Ef 2:10)
Hos trons folk växer en känsla av hemlöshet i vår egen kyrka. Allt färre präster är förankrade i apostlarnas tro. Teologin hos kyrkans företrädare och ledare blir alltmer otydlig, urvattnad och öppet vilseledande. Gudstjänstlivet utarmas på många håll. Bibeln uppfattas enbart som mänskliga trosvittnesbörd, inte som Guds levande Ord till varje tid. Vi har fått bevittna en etisk nyorientering som strider mot en biblisk etik. Lärofrågorna relativiseras och den ena punkten efter den andra i kyrkans tro omtolkas eller förnekas. Bibeln får inte längre vara den högsta auktoriteten. Det är ingen överdrift att tala om ett läromässigt avfall från klassisk kristen tro. I en del församlingar i Svenska kyrkan finns fortfarande biblisk och tydlig förkunnelse, men alla kan inte resa långa sträckor för att besöka dessa platser.
Politiseringen har snarare ökat efter relationsändringen 2000-01-01 mellan kyrkan och staten. Statskyrkan har avvecklats, men i stället har Svenska kyrkan utvecklats mot en kongregationalistisk politikerstyrd kommunalkyrka. Den politiska makten dominerar kraftigt även över biskoparna och prästerna, vilket särskilt markeras i kyrkoordningen genom att ämbetet saknar egen representation i kyrkomötet. Kyrkomötet avgör idag lärofrågor efter politiska majoriteter istället för att fråga efter Herrens uppenbarade vilja i Bibeln. Svenska kyrkans högsta beslutande organ saknar därför trovärdighet som kristen institution. Luther skiljer mellan den yttre kyrkan, som består av dem som använder Guds ord och sakramenten och den inre kyrkan, som består av de sant troende. Bara Herren kan helt säkert veta vilka som hör till Kristi sanna kyrka. Problemet med Svenska kyrkan är att dessa definitioner är omöjliga att finna i något enda beslut hos kyrkomötet eller kyrkostyrelsen under senare år. Det bibliska värderingsmönstret lyser därför med sin frånvaro i det nationella kyrkliga ledarskapets tankevärld.
Det andliga ledarskapet är svagt i Svenska kyrkan. På senare tid finns flera biskopar som signalerat att de är positiva till att även de som är motståndare till ordningen med kvinnliga präster ska få prästvigas. Det har dock i praktiken visat sig att inget är intresserat av att släppa igenom några som tror på Guds ord fullt ut. Biskoparna är fångar i systemet. även i be-kännelsetrogna kretsar saknas ett sammanhållet och etablerat ledarskap på nationell nivå. Bertil E Gärtner var den siste biskopen för ett svenskt stift som hållit fast i ämbetsfrågan. Men han gick i pension för tolv år sedan. I de olika andliga traditionerna finns flera goda teologer, kyrkopolitiker och andliga ledare, men ofta med begränsat förtroende utanför de egna traditionerna.
Många är fast förankrade i sin egen tradition, och det är inte självklart för bekännelserörelsen att se mångfalden i uttryckssätten som en rikedom åt helheten. Dock har gemensamma konferenser, resor och stormöten på senare år har lett till att väsentliga samtal förts och vänskapsband därigenom stärkts. På så sätt har förståelsen för varandras traditioner och viljan att hålla samman rörelsen ökat. Kanske är situationen mer gynnsam än någonsin just nu för ett verkligt möte mellan bröder och systrar från olika håll att göra gemensam sak för evangeliets framtid i Sveriges land. Samtidigt finns behov av fortsatta samtal kring lära, liturgi, ämbete och kyrkoordningsfrågor.
Kyrkoordningens nuvarande behörighetsregler slår hårt mot förvaltningen av nådemedlen. Behörighetsreglerna för präst- och diakonvigning, och för tjänster med arbetsledande befattning, innebär inte bara att bekännelsetroheten inom Svenska kyrkan marginaliseras utan också att den inom några årtionden hotas av förintelse.
Det behövs fler präster i Sverige, men många av dem som utbildas blir inte alls prästvigda. Det är också högst sannolikt att många unga män bär på en kallelse till Ordets tjänst, utan att den får möjlighet att förverkligas. Vi får fler och fler utbildade teologer som inte får användning för sin utbildning. Några väntar och hoppas på en förändring, medan andra satsar på en ny utbildning. Många män och kvinnor som känt en inre kallelse att tjäna som diakoner och diakonissor är också drabbade av den nya kyrkoordningens behörighetskriterier. När Gud kallat människor till tjänst blir det fel att inte ta emot hans gåvor. Här vilar ett kollektivt ansvar på hela Guds församling i vårt land.
Koinonior /gudstjänstgemenskaper med skiftande profil och av olika slag växer fram. Några präster är vigda utanför Svenska kyrkans officiella ordning. Både koinoniorna och prästerna behöver inordnas i en sund kyrklig struktur, ett nätverk som för samman lokala gemenskaper och präster i en regional och nationell gemenskap. Denna struktur kallar vi missionsprovins. Här kan också nya församlingar inlemmas och vigning till olika tjänster ske.
Kyrkans historia präglas av upp- och nedgång, avfall och reformation. De frågor vi ställs inför nu i början av 2000-talet har sin närmaste bakgrund i 1900-talets stegvisa avkristning av det svenska samhället och den svenska kyrkans innehållsliga utarmning. Under 1800-talet satte väckelserörelserna till en del stopp för den filosofiska och teologiska utveckling som idag ofta kallas liberalteologi. Särskild betydelse fick de inomkyrkliga väckelserna som växte fram kring personer som Schartau, Rosenius och Læstadius. Arvet från dessa rörelser finns än idag. Deras seger över upplysningstänkandets influenser i kyrkolivet försvarades med viss framgång under 1900-talets första hälft, inte minst genom framlidne biskop Bo Giertz, som f ö kanske betytt mer än någon annan enskild person för bevarandet av evangelisk kristendom under 1900-talet. Dessutom växte högkyrkligheten, med betoning på ämbete och liturgi, fram under denna tid. Redan 1909 bildades Missionssällskapet Bibeltrogna Vänner i kampen för Bibelns ofelbarhet och oinskränkta auktoritet såsom Guds ord. Kyrkliga Förbundet för evangelisk-luthersk tro bildades år 1923 för att möta hotet från den framväxande liberalteologin. År 1954 startades Lutherstiftelsen för att ta ett nytt tag, särskilt vad som avser prästutbildning.
Den verkliga reträtten för biblisk tro tog fart först efter andra världskrigets slut. I denna ekonomiska tillväxtsituation kunde inte längre kyrkan hålla stånd mot det materialistiska tänkandet. Den klassiska teologin var under angrepp på alla fronter och år 1958 var punkten då kampen om kristendomens framtid skulle börja föras, inte i samhället, utan inom kyrkan själv. Det året upphävdes den heliga Skrift som högsta norm för Svenska kyrkan, genom att kyrkomötet tog ett beslut som inte bara gick vid sidan om Bibeln utan i rakt motsatt riktning genom att öppna prästämbetet för kvinnor. Då grundades Kyrklig Samling i syfte att samla personer från olika håll i kampen för Bibel och bekännelse. Den strid som sedan följde kring prästämbetet ska ses som en strid om Guds ords plats i kyrkan, och ytterst om Guds plats i kyrkan.
Ämbetsreformen har lett till att några präster och en del kyrkfolk alltsedan 1970-talet bildat kyrkor samt fria församlingar inom och utom Svenska kyrkan. Slutet av 1900-talet skulle infria alla farhågor, som tidigare förutsetts av insiktsfulla teologer och präster. Att man idag sorterar bort ord som Fadern, Sonen, Herren, Konungen o.s.v. i förslag till kyrkliga böcker för Svenska kyrkan visar att ämbetsstriden i verkligheten handlar om en större fråga: är den kristna tron en uppenbarelse från Gud själv eller är den en samling mänskliga funderingar om det gudomliga och mänskliga som varje tid kan omformulera efter eget tycke och behov?
År 1982 avskaffades samvetsklausulen, som gav ett skydd för de präster som var motståndare till ämbetsreformen. De som vigdes till präster under samvetsklausulens tid (1958-1982) garanterades att inte behöva bryta mot sitt samvete när det gäller samverkan med kvinnor som blivit vigda till präst. När löftet från år 1958 om samvetsfrihet bröts aktualiserades frågan om en parallell kyrklig struktur i Svenska kyrkan. Svenska kyrkans fria synod bildades 1982 i ett första försök att bygga upp något som skulle kunna bli en samlande organisation för enskilda personer som vill verka för biblisk tro och apostolisk ordning. Synoden fick nu inte den breda anslutning som var tänkt. Efter att biskop Bertil E Gärtner gått i pension år 1991 skulle det snart visa sig att det krävs en mer långtgående insats för att bli det kraftfulla alternativ som praktiskt skulle kunna möta de nya svårigheterna.
Den 3 oktober 1993 sammanträdde Svenska kyrkans biskopsmöte. Nu ansåg de kvarvarande stiftscheferna att tiden var mogen att strypa tillgången på nya präster som avvisar kvinnor som församlingsföreståndare. Prästvigningsstoppet drabbade många som studerade teologi, men några större samlade reaktioner kom aldrig från bekännelserörelserna. Den dåvarande ärkebiskopen Gunnar Weman föreslog i de diskussioner som förekom med anledning av prästvigningsstoppet att han kunde tänka sig att motståndarna till ordningen med kvinnliga präster fick ett eget stift. Han fick ta tillbaka sitt uttalande samma dag. Prästkandidater valde nu olika vägar till kyrklig tjänst. Inte så få hoppade av prästutbildningen helt. Få personer i kyrkan insåg följderna.
År 1994 skärpte kyrkomötet reglerna steg för steg och kulmen kom med den nya kyrkoordningen 2000. Numera är det inte bara öppna motståndare mot ordningen med kvinnliga präster som stoppas. För att utröna om en prästkandidat möjligen i sitt hjärta är tveksam till ämbetsreformen tvingas kandidaten att bevisa sin lojalitet genom att ta emot nattvard av en prästvigd kvinna. Domkapitlen kan ge dispens till prästkandidater som saknar personlig lämplighet, kompetens eller fastställd utbildning, men man godkänner inte kandidaten om hans inställning i ämbetsfrågan visar sig stämma överens med exempelvis 1 Kor 14:33-38 och 1 Tim 2:12.
För att möta ovanstående svårigheter har olika steg tagits. Några av dessa är följande:
År 1995 startades Kyrkliga Förbundets givartjänst, för att kunna avlöna stoppade prästkandidater, som behövs i det kyrkliga arbetet. Några har blivit prästvigda utomlands, men den vägen är inte möjlig för ett större antal prästkandidater.
År 1997 grundade Kyrklig Samling Svenska kyrkans fria konsistorium, som bl.a. prövar prästkallelser. Detta steg och givartjänsten har varit till stöd och uppmuntran för många. Det gjordes något. Idag finns det fler kanaler för att bidra till att nya män kan komma ut i ordets tjänst. Engagemanget har säkert bidragit till att nya kullar på senare tid har vågat börjat läsa teologi med avsikten att bli präst.
År 2000 startade Församlingsfakulteten (FFG) en treårig teologisk utbildning med syfte att rusta unga män för Ordets tjänst.
I takt med att pastorer, som tror och förkunnar att hela Bibeln är Guds ord, har pensio-nerats eller förflyttats har gudstjänstgemenskaper under senare år kommit till stånd. Ibland har initiativ kommit från kyrkobesökare, som sedan kallat till sig förkunnare. Ibland är det en präst eller en prästkandidat som samlat upp spillror från olika församlingar av det kyrkoliv som skingrats för vinden i takt med att budskapet från predikstolarna förändrats. De som står i arbetet med gudstjänstgemenskaper har fått uppleva att de gått in i beredda gärningar.
Hösten år 2003 avser Lutherstiftelsen starta ett alternativt pastoralinstitut i Göteborg.
Detta föreliggande grundläggningsdokument är en bearbetning av den rapport som arbets-gruppen för Missionsprovinsens bildande lade fram i Göteborg i januari 2003. Arbetsgruppen för missionsprovinsens bildande hade i sin tur reviderat och utvecklat det förslag som framlagts av den s.k. åttamannagruppen. Denna utsågs av den s.k. Falköpingskonferensen (ett utökat samarbetsråd inom Kyrklig Samling) i september 2001. Åttamannagruppen utgick i sin tur från fyra regionala arbetsgruppers utredningar angående en framtida missionsprovins. (även dessa arbetsgrupper var utsedda av den s.k. Falköpingskonferensen.) Alla de fyra grupperna visade nöd för den situation vår kyrka och vårt folk befinner sig i. Grupperna var också inställda på att en missionsprovins i någon form skapas.
Sydgruppen förordade löst sammansatta regionala samrådsgrupper på stiftsplanet och en motsvarighet på riksplanet (ungefär på det sätt som Kyrklig Samling redan nu fungerar). De övriga tre arbetsgrupperna, d.v.s. nord, öst och väst, ville ha ett tydligare nätverk mellan koinonior och andra bekännelsetrogna grupper. Nätverket ska ge uttryck för en relation mellan grupperna i missionsprovinsen, men samtidigt garantera att de ingående grupperna får behålla sin självständighet och kan verka i överensstämmelse med sin andliga tradition. Nord, öst och väst ville ha prästvigningar.
Den skiss till missionsprovins som tidigare presenterats och diskuterats bl.a. i Falköping i september 2001 (illustrerad genom en ellips med två brännpunkter – se bil 2, jfr skissen på försättsbladet till detta dokument) är en illustration till hur somliga av oss lägger större vikt vid gudstjänstgemenskaperna, medan andra mer betonar ämbetet. Ska missionsprovinsen bli ett verksamt redskap för bekännelserörelsernas gemensamma kallelse att kommunicera evangeliet till vår tids människor är det angeläget att dessa båda brännpunkter kommer till uttryck i missionsprovinsens struktur. De grupper och rörelser som själva lägger tonvikten på ett ställe måste inse och vilja medverka till att andra grupper, med en annan betoning, också får sina önskemål och behov tillgodosedda.
Grupperna väst-, öst- och nord- var positiva till att missionsprovinsen insätter missions-biskopar, som bland annat kan viga präster och diakoner. Gruppen i öst nämner tanken att en utländsk biskop till en början blir missionsbiskop. Väst gör bedömningen att det är bäst med fyra missionsbiskopar, en i vardera av de fyra regionerna man föreslår. Till diskussionerna i åttamannagruppen har också förts tanken på det som kallats ”missionsstationer”. Från en sådan kan präster sändas ut. Vi har noterat detta som en av många idéer. Missionsstationen skulle då fungera som ett fadershus, i likhet med diakoniinstitutionernas moderhus, och sända ut Ordets tjänare på kallelse från en gudstjänstgemenskap eller en missions-/bekännelserörelse.
Åttamannagruppens förslag till missionsprovins behandlades vid mötet i Falköping i juni 2002. Någon omröstning om förslaget var inte aktuell, men det finns skäl att göra bedöm-ningen att närmare hälften av konferensdeltagarna var positiva till förslaget medan resten var negativa eller ville vänta. Några var helt avvisande till att överhuvudtaget göra några vig-ningshandlingar vid sidan av Svenska kyrkans officiella ordning. Det uttalades dock respekt för olika handlingsmönster i frågan. I Göteborg den 15 augusti år 2002 hölls ett nytt möte för dem som var intresserade av att gå vidare med missionsprovinsprojektet. Sedan Falköpingsmötet har flera olika missions- och bekännelseorganisationer liksom ett antal lokala grupper och har uttalat sig positivt om upprättandet av en missionsprovins.
Det enklaste hade naturligtvis varit att Svenska kyrkans ledning tog de mått och steg som behövs för att de bibel- och bekännelsetrogna skulle få ett eget icketerritoriellt stift, som reg-leras av kyrkoordningen. Men ännu syns ingen politisk vilja till något sådant. Mycket tyder tvärtom på att man kan få vänta förgäves på sådan välvilja. Vigningsfrågorna måste därför få en annan lösning. En tanke som förekommit i samtalen är att låta viga missionsbiskopar i andra länder. I förhållande till Svenska kyrkans ledning är det kanske mindre kontroversiellt att utländska biskopar viger missionsbiskopar som de sänder till Sverige, åtminstone i formell mening, än om vi i Sverige själva viger nya biskopar. Deras ankomst till Sverige skulle påminna om de präster som blivit vigda utomlands, men som idag betjänar koinonior i Sverige. De präster som vigts av biskopar inom Lutherska Världsförbundet erkänns auto-matiskt av Svenska kyrkan, även om de inte förklaras behöriga för fast prästtjänst i Svenska kyrkan. Samma sak skulle gälla biskopar som vigts utomlands.
Den uppfattningen har också framförts att vigningar utomlands är en konstruerad variant för att lösa svenska problem. Man menar då att det är bättre att gå rakt på sak, genom att låta biskopar vigas direkt i Sverige. Media kommer ändå inte uppfatta skillnaden i hand-landet. Arbetsgruppen för missionsprovinsens genomförande ansluter sig dock till åttaman-nagruppens slutsats att missionsbiskopar kan vigas direkt för tjänst i Sverige, dock inte i Sverige.
Enligt våra bekännelseskrifter har Kyrkans Herre inrättat ett predikoämbete. ”För att vi skola få denna tro (d.v.s. den rättfärdiggörande tron), har evangelieförkunnelsens och sakraments-förvaltningens ämbete inrättats” (Aug. art. V). Vi kan också kalla det för det apostoliska ämbetet liksom dess innehavare ofta kallas ”Verbi Divini Minister” (det gudomliga Ordets tjänare – VDM). Det avgörande är att det apostoliska ämbetet är ett Ordets (evangelieförkun-nelsens) ämbete, som också får ansvar för ”det synliga Ordet”, d.v.s. sakramenten. Att detta ämbete vidmakthålls i en god och biblisk ordning är avgörande för Kyrkans liv och utgör ett av de sju kännetecken Martin Luther anger för Kyrkans synlighet.
Enligt våra bekännelseskrifter är biskopen en präst som fått sig anförtrodd uppgiften att viga andra präster. Det finns därför en lång tradition att det är biskopen som prästviger (episkopal vigning). Det finns även en tradition att prästvigning kan ske genom en präst (pres-byterial vigning). Sådan prästvigning utan biskops medverkan har också diskuterats. Vi är medvetna om att våra bekännelseskrifter medger detta. I bekännelseskriften ”Om påvens makt och överhöghet” kan läsas: ”Därför då biskoparna antingen omfatta falsk lära eller vägra att meddela vigning, äro församlingarna nödgade på grund av gudomlig rätt att genom sina i tjänst varande präster viga och förordna åt sig nya. Men det är biskoparnas ogudaktighet och våldsregemente, som vållat kyrkosöndringen och tvedräkten.” (sid. 353 SKB). Nu finns det olika bedömningar om när ett sådant nödläge inträder. Eftersom det finns biskopar i andra länder som är villiga att viga biskopar åt oss befinner vi oss knappast i en sådan nödsituation att präster behöver gå in i biskopsfunktionen och viga nya präster, utan att först blivit biskopsvigda. Dessutom skulle presbyteriala prästvigningar innebära en för Sverige helt ny ordning. Därutöver skulle dessa prästers legitimitet som präster lättare bli ifrågasatt. Vi är medvetna om att våra lutherska systerkyrkor i exempelvis Danmark, Norge och Tyskland vid reformationstiden befann sig i en sådan nödsituation. I det nödläget utvalde och insatte prästerna åt sig biskopar. ”Om biskoparna ville vara rätta biskopar och vårda sig om kyrkan och evangeliet, så kunde vi för kärlekens och endräktens skull, men inte av nödtvång medge, att de invigde och installerade åt oss Guds ords predikare…” (Schmalkaldiska artiklarna, SKB s 334) Vi vill här hänvisa till Laurenti Petri kyrkoordning från 1571 och Uppsala mötes beslut 1593.
Missionsprovinsen bör se till att de som väljs till missionsbiskopar blir vigda av andra biskopar för att därefter kunna viga präster och diakoner. De av oss som kan tänka sig presbyteriala vigningar menar att man, för enhetens skull, i första hand bör använda sig av biskop och först i andra hand (då andra möjligheter saknas) av präst för att meddela ordets ämbete till nya generationer.
Att församlingarna får välja sin präst har inte med demokrati att göra, utan med det faktum att de som tror och är döpta har del i det allmänna prästadömet. Guds folk i sin helhet har ansvar för kyrkan, men ämbetsbärare och lekmän har sina bestämda uppgifter. Kristus har instiftat Ordets ämbete, men Han har också kallat hela Guds församling att vara delaktig i uppdraget att göra alla folk till Jesu lärjungar.
När det gäller vigning av präster bör man ha denna dubbla ansvarslinje med i betraktandet. Med den dubbla ansvarslinjen menas att kyrkans yttre kallelse bekräftas både av dem som redan innehar predikoämbetet och av församlingarna som väljer sin präst. Kallelsen till predikoämbetet växer fram i församlingens mitt och den kallelsen blir bekräftad genom vigningen, varefter församlingen tar emot. Det är viktigt att både den sändande linjen (Fadern sänder Sonen, Sonen sänder apostlarna, apostlarna vigde biskopar och präster, och biskoparna fortsatte att viga präster) [1] och den mottagande linjen (människor tog emot apostlarna och deras förkunnelse, församlingarna tog emot de föreståndare som apostlarna lagt händerna på osv.) finns med när vi talar om kallelsen och vigningen. Konkret kan det ta sig uttryck i att en församling kallar en präst att bli deras kyrkoherde, domkapitlet/konsistoriet behörigförklarar honom och biskopen bekräftar församlingens val genom att installera honom i hans nya tjänst. Liknande system kan man tänka sig för en predikant som blir kallad av en koinonia eller missionsförening. Han blir av församlingen kallad att predika och församlingens tillsynsman ger honom venia.
I nuvarande kyrkliga situation har gammalkyrkliga organisationer utfärdat venia och lågkyrkliga (t.ex. Missionssällskapet Bibeltrogna Vänner (MBV), Evangelisk Luthersk Samling (ELS) och Östra Smålands Missionsförening (ÖSM)) kallat, välsignat och sänt ut nya predikanter. Inom t.ex. MBV tar sig detta uttryck i följande praxis: 1) En preliminär kallelse i enlighet med de nådegåvor kandidaten tycks ha. 2) En prövning av tro, bekännelse och lämplighet och predikomedverkan tillsammans med en äldre predikant. 3) Efter ett skriftligt jakande svar på styrelsens kallelse sänds vederbörande ut i predikoverksamhet. Detta kan uppfattas som att organisationen har gått in i den sändande ämbetslinjens ställe. Men i MBV:s självförståelse innebär denna praxis, att man uppfyller kraven om att för predikouppdraget vara ”vederbörligen kallad” (rite vocatus).
Här finns ett behov av fortsatta samtal. är inte predikantens uppdrag en del av det enda apostoliska ämbetet? Jfr nedan, avsnitt 6.14 angående predikanter – evangelister. Det bör vara möjligt att finna en lösning som alla är nöjda med och som inte gör våld på vår svenskkyrkliga ämbetstradition (före år 1958). Tidigare har ju veniaförfarandet varit helt knutet till Svenska kyrkans officiella ordning, men i denna nödtid finns all anledning att ta vara på möjligheten till att på ett friare sätt kombinera ämbetets och väckelseorganisa-tionernas väg till bekräftelse av kallelse. I missionsprovinsen kommer varken ämbetet eller missionsorganisationerna att vara en del av den legala svenskkyrkliga struktur som regleras av kyrkoordningen. När nu allt ligger i stöpsleven skulle en nästan 150-årig fråga kunna bli löst, vilket i sin tur skulle föra traditionerna närmare varandra.
Missionsprovinsens stödförening vill framföra följande angående färdriktningen:
Kyrkan i Sverige har ett stort missionsansvar för människor i vårt land.
Evangeliet tvingar oss kristna till handling. Skriften säger: ”Ty Kristi kärlek driver oss, ef-tersom vi är övertygade om att en har dött i allas ställe, och därför har vi alla dött. Och han dog för alla, för att de som lever inte längre skall leva för sig själva utan för honom som har dött och uppstått för dem.” (2 Kor 5:14-15) Det är ett tydligt uppdrag vi fått av vår Herre Jesus Kristus: att kommunicera det bibliska evangeliet till vår tids sökare. Det behövs många kristna gemenskaper som “inte skäms för evangeliet” utan är beredda att gå ut med budskapet så att människor känner igen levande kristen tro.
Missionsprovinsens lära, tro och bekännelse är grundad i Guds heliga Ord, Gamla och Nya Testamentets profetiska och apostoliska skrifter, sammanfattad i de tre huvud-trosbekän-nelserna: den Apostoliska, den Nicænska och den Athanasianska trosbekännelsen, samt i den oförändrade Augsburgska bekännelsen av år 1530, bejakad och erkänd vid Upsala möte 1593, samt förklarad i hela Konkordieboken.
Genom denna formulering ansluter vi till bekännelseparagrafen i 1686 års kyrkolag, som gällde i vårt land till och med 1992. Vi markerar på så sätt tydligt vår avsikt att vara en del av Svenska kyrkans andliga tradition. Vi vill bygga vidare på den grund vi hittills haft i den svenska kyrkoprovinsen.
De nämnda bekännelseskrifterna är alltså de tre trosbekännelserna från fornkyrkan:
Vidare är det:
I Konkordieboken ingår förutom de tre fornkyrkliga trosbekännelserna och den Augs-burgska bekännelsen:
Det bör förtydligas att den Heliga Skrift är det högsta rättesnöret med oinskränkt auktoritet i alla frågor som rör lära och liv. Reformationens formalprincip finns uttryckt i exempelvis Konkordieformelns inledning:
Vi tror, lär och bekänner, att den enda regel och norm, varefter alla läror såväl som lärare bör prövas och bedömas endast är Gamla och Nya Testamentets profetiska och apostoliska skrifter, [—] Men andra skrifter av äldre eller nyare lärare, vad de än må heta, får inte likställas med den Heliga Skrift, utan de måste allesammans underordnas denna och får inte anses vara något annat och mer än vittnen, som betygar hur och var denna profetiska och apostoliska lära bevarats efter apostlarnas tid. [—] Men de nämnda symbola och bekännelseskrifterna är inte domare såsom den Heliga Skrift, utan endast trosvittnesbörd och -förklaringar, som visar hur och med avseende på omstridda frågor den Heliga Skrift tolkats och förklarats i Guds kyrka under olika tider av de då levande och hur mot densamma stridande läror förkastats och fördömts.
(Konkordieformeln: ur den inledande sammanfattningen)
Samtidigt vill vi understryka Konkordieformelns författares visshet om att vad de skrivit är en sann och hållbar förståelse av Guds ord, en visshet som vi ansluter oss till.
Inför Guds ansikte och hela kristenheten, både nu levande och efterkommande, har vi därför velat betyga, att den här avgivna förklaringen angående alla förut nämnda omstridda artiklar och ingenting annat är vår lära, tro och bekännelse. Med denna vill vi i förlitande på Guds nåd med oförskräckta hjärtan träda fram inför Jesu Kristi domstol och avgiva räkenskap. Och häremot vill vi inte vare sig hemligen eller öppet tala eller skriva något, utan med Guds nåd vill vi hålla fast därvid. Och efter noggrant övervägande har vi i fruktan för Gud och under åkallande av Honom detta egenhändigt undertecknat.
(Konkordieformeln: Avslutningen [före bihanget])
Den reformatoriska principen Skriften allena är inte riktad mot bibelenliga bekännelse-texter utan mot varje åberopande av en icke nedskriven tradition förvaltad av den kyrkliga hierarkin. Både troheten mot budskapet i Bibeln (som är den normerande normen, norma normans) och troheten mot de allmänkyrkliga och reformatoriska bekännelserna (normerad norm, norma normata), som formats utifrån Bibeln, är uttryck för den reformatoriska principen Skriften allena.
Bekännelsens funktion är att återge den gudomliga uppenbarelsen och den rätta för-ståelsen av Guds ord för att åstadkomma enhet i kyrkans lära och tro. Konkordiebokens tillkomst hör hemma i ett sammanhang där man skulle klargöra en evangelisk förståelse och skapa enhet bland de reformatoriska teologerna. Bekännelsen markerar att bara Skriften kan ge bindande trosdogmer och att en människa enbart blir frälst av nåd genom tron på Jesus Kristus och det frälsningsverk Han fullbordat genom sitt liv, sin död och uppståndelse.
De för våra bekännelserörelser gemensamma dokumenten Grund & gränser I, II och III är skriftliga bevis på hur långt vi i Sverige idag kommit i ömsesidig förståelse och vilja att hålla samman. Dessa nutida teologiska dokument kan knappast göra anspråk på samma auktoritet som bekännelseskrifterna. De syftar till att skapa frimodighet att med förnyad kraft fullödigt bekänna Kristus och den bibliska uppenbarelsen i all sin rikedom och till att peka på en väg till enhet bortom de aktuella striderna i Svenska kyrkan.
Vi instämmer till fullo, när man i Uppsala mötes beslut skriver:
Först att vi alla endräktigt vill förbli vid Guds rena och saliggörande ord, vilket är nedtecknat i de heliga profeternas, evangelisternas och apostlarnas skrifter och att det i våra församlingar skall vara lärt, trott och bekänt att den Heliga Skrift har sitt ursprung av den Helige Ande och till fullo innehåller allt det, som hör till den kristna läran om Gud den Allsmäktige och vår salighet, samt goda gärningar och dygder. Den är en grund och ett stöd till en rätt kristen tro och ett rättesnöre till att döma, åtskilja och motverka all tvist i religionen. Ingen förklaring behövs av andra, vare sig av de heliga fäderna eller andra, som av eget godtycke lagt till något, som inte finns med i den Heliga Skrift, vemhelst det vara må, eftersom det inte är tillåtet för någon att tolka Guds ord efter eget sinne. Därvid skall ingen persons anseende, höghet eller auktoritet erkännas, utan endast den Heliga Skrift.
(ur Uppsala mötes beslut, språkligt reviderat)
att gudstjänstgemenskaper/koinonior[2] i olika former bör upprättas där det behövs.
Detta gör vi för att tillvarata andligt arv och etablera missionsstationer som kan nå ut med Guds ord till de många som ännu inte lärt känna Jesus Kristus som sin Herre. När Guds ord och sakrament är i funktion rustas Guds folk för att vittna i sin vardag.
Fördelen med att en befintlig kyrkas biskop tar ansvar för en missionsprovins och viger nya ämbetsinnehavare för den tydliggör att missionsprovinsen är ett utflöde från en historisk kyrka. Förutsättningen är att denne biskop kan ta ett ansvar för en tid. För att klara detta får missionsbiskopar vigas av biskopen för hjälpa till med den direkta kontakten och tillsynen av präster och koinonior.
Om detta inte är möjligt kan man nöja sig med att biskopar från olika lutherska kyrkor viger lämpligt antal missionsbiskopar för missionsprovinsen vid ett och samma tillfälle. Dessa kan sedan viga präster och diakoner/diakonissor för missionsprovinsen.
En ensam missionsbiskop vore olyckligt, eftersom vi tror att han kommer att behöva ett par kollegor som avlastar arbetssituationen. Tillsammans kan några missionsbiskopar hjälpa varandra att täcka in Sverige och lösa andra utmaningar som ligger framför dem. Om de får spridning avseende geografisk och traditionsmässig hemort kompletterar de varandra bäst. Detta skulle kunna hjälpa ledningen för missionsprovinsen att nå ut och samla in synpunkter från olika håll. På så sätt kan åsikter och förslag föras upp i gemensamma överläggningar och lösas samlat. Vi ser det som angeläget att man försöker undvika att någon grupp känner sig överkörd. I en pionjärfas lik den missionsprovinsen kommer att befinna sig den första tiden är det särskilt viktigt att inte för mycket hänger på en enda person. De svenska missionsbiskoparna bör på ett tidigt stadium söka samarbete i ett internationellt biskopskollegium.
Om inte biskopliga vigningar är möjligt kan frågan om presbyteriala prästvigningar aktualiseras och dryftas vid ett särskilt inkallat möte för dem som tillhör missionsprovinsen. För en sådan vigningsordning hänvisas till Schmalkaldiska artiklarna och överväganden i punkt 5.3.
Det är önskvärt att missionsprovinsen kommer med i internationella samtal och att dess biskopar ingår i ett globalt kollegium av bekännelsetrogna evangelisk-lutherska biskopar.
Genom att missionsprovinsen får sina biskopar vigda utomlands ställs de och missionspro-vinsen in i ett internationellt och bejakat historiskt sammanhang. Det finns rikliga exempel på att biskopsämbetet, rätt förvaltat, har varit en god ordning i Norden, Baltikum och före detta missionsländer. Det har bidragit till stadgan i kyrkorna och samhörigheten mellan kyrkorna. Svenska och finska biskopar har sedan länge vigt biskopar i Ryssland, Baltikum och andra världsdelar. Om missionsbiskoparna vigs i detta lutherska sammanhang markeras kyrkogemenskapen mellan de bekännelsetrogna som är i majoritet i vissa länder och minoritet i andra.
Missionsprovinsens syfte är inte att bilda en ny kyrka.
Vi vill stå kvar inom Svenska kyrkan och bygga vidare på denna kyrkas evangelisk-lutherska tradition. Enligt vår mening är missionsprovinsen kyrkoskapande endast om vi uttryckligen säger att vi vill stå utanför Svenska kyrkan. Samtidigt vill vi framhålla att Svenska kyrkan inte har rätt att isolera sig från Kristi världsvida kyrka genom att självsvåldigt införa nya läror. Ibland har benämningen Svenska kyrkan styrt över tanken så att begreppet Kristi kyrka i hennes tradition i Sverige kommit i skymundan. Det sistnämnda begreppet kan inte Svenska kyrkans ledning göra anspråk att förfoga över. Därför går vi frimodigt vidare med tanken på en missionsprovins. Vi syftar till att skapa en struktur och ett nätverk som möjliggör och tydliggör relationer mellan de koinonior och andra bekännelsetrogna grupper, vars kyrkoliv och missionsarbete inte regleras av den nuvarande kyrkoordningen. Genom missionsprovinsen kan också vägar öppnas för att dessa grupper på ett konkret sätt ställs in i en internationell gemenskap med bröder och systrar i andra länder. Dessutom syftar missionsprovinsen till att skapa en sund kyrklig struktur kring nyvigda biskopar, präster och diakoner. Vi menar att det faktum att vi viger egna ämbetsbärare är en nödvändig nödåtgärd, eftersom Svenska kyrkans behörighetsregler ser ut som de gör. ”Man måste lyda Gud mer än människor.” (Apg 5:29)
Vi har inte för avsikt att bryta altar- och predikstolsgemenskapen med någon bara för att den personen tjänstgör i Svenska kyrkans officiella system. Detta betyder att ämbetsbärare i Svenska kyrkan också fortsättningsvis kommer att leda gudstjänster i missionsprovinsens sammanhang. Om vi ändå skulle anklagas för att gå ur Svenska kyrkan, så tillbakavisas detta bestämt med motiveringen att vi är öppna för att bli en del av den del av Svenska kyrkan som regleras av kyrkoordningen, om kyrkomötet vill ta ett sådant beslut, genom att ändra behörig-hetsreglerna och tydliggöra Bibel- och bekännelsetrogen kristendoms hemortsrätt i den officiella kyrkans sammanhang.
Missionsprovinsen kan liknas vid ett icke-territoriellt stift. Vi noterar också att motsva-rande system med icke-territoriell biskoplig tillsyn fanns redan under medeltiden.[3] I kyrkan har det alltid funnits verksamheter som inte stått under den lokala kyrkoherden eller biskopen. Det har då handlat om dubbla jurisdiktioner som överlappat varandra. Vi menar att Svenska kyrkans identitet ligger djupare än territorialsystemet. även i kyrkomötet finns det nu en växande opinion för att lätta på tillhörighetsreglerna för att medlemmar själva ska kunna välja församlingstillhörighet, utifrån var man väljer att fira gudstjänst. Detta valfrihetskrav har växt sig särskilt starkt i storstäderna. Dessutom finns det redan icketerritoriella församlingar, som är reglerade i Svenska kyrkans nuvarande kyrkoordning.
Missionsprovinsen definieras så: Missionsprovinsen är en fri, icke-territoriell provins i Sven-ska kyrkan och står på dess oförändrade bekännelses grund och verkar i dess andliga tradition.
Missionsprovinsen utgör en struktur av stiftsliknande karaktär som synliggör gemenskapen mellan olika grupper och traditioner som vill stå på Bibelns och bekännelsens grund. Syftet är att rekonstruera kyrkans andliga arv och ta tillvara kallelsen för Guds församling att missio-nera och kallelsen hos dem som är kallade till ordets tjänst, men som hindras av nuvarande kyrkoordning för Svenska kyrkan.
För att kunna föra ett samtal är det nödvändigt att man är klar över vad de ord och begrepp, som användes, innebär. Ett av dessa är ordet och begreppet kyrka. I den apostoliska trosbekännelsen bekänner vi att ”vi tror … på en helig allmännelig (katolsk) kyrka, de heligas samfund”. På frågan varför denna kyrka kallas de heligas samfund i fråga 158 i 1878 års katekesutveckling svaras: ”Kyrkan kallas de heligas samfund, emedan endast de människor äro hennes rätta medlemmar, som äro helgade i en rätt tro.” Detta är vad vi kallar Kristi Kyrka, Kristi kropp. Inför människor är denna Kyrka osynlig men inför Gud är den synlig och medlemmarna kända och skrivna i Livets bok. Denna Kyrka är en enda och skapas av Den Helige Ande genom nådens medel. Det finns alltså bara en enda Kristi kyrka på jorden. I fråga 159 i nämnda katekesutveckling frågas: ”Var finns Kristi kyrka?” Svaret lyder: ”Kristi kyrka finns allestädes, där Guds ord rent och klart predikas och de heliga sakramenten efter Kristi ord och instiftelse utdelas.” Detta kan kallas den inför människor synliga kyrkan i form av kyrkor, gudstjänster, församlingar. För att ytterligare förtydliga kyrkans synlighet nämner Luther sin bok om Kyrkan och koncilierna (1539) sju kännetecken på att Kyrkan är för handen: 1. Guds ord och dess predikan, 2. dopet, 3. nattvard, 4. nycklamakten, 5. det kyrkliga ämbetet, 6. bönen, tillbedjan och gudstjänsten samt 7. korset d.v.s. förföljelse, martyrium mm. Den sanna Kyrkan är osynlig men har i dessa kännetecken (notae) tydliga och uppenbara manifestationer.
När vi i texten avser Kristi kyrka, den osynliga, användes därför stort K och när vi avser kyrka som den synliga, som organisation, litet k.
Det är också på sin plats att i detta dokument notera, att det även finns en falsk kyrka, som också den dels är osynlig och dels har sina synliga kännetecken. Gud ensam vet vilka de människor är, som fastän de bekänner en tro på Kristus inte lever i trons gemenskap med Kristus. Men den falska kyrkan har också sina notae i t ex den falska undervisningen, där Kristi lära fördunklas eller förnekas, i orättfärdiga (obibliska) kyrkoordningar (t ex ordningar för gudstjänster, för kyrkans ledning, för tillsyn och för ämbetets fortsättning) som inte är underställda Guds ord och i ”kristna” människors ogudaktiga livsstil, som öppet försvaras.
Insättandet av nya Ordets tjänare är avgörande för Kyrkans framtid i vårt land.
Vi bejakar att vi går fram i olika takt i olika bekännelsetrogna sammanhang, när det gäller t. ex. vigningar. De som går vidare välsignar de som avvaktar och de som avvaktar välsignar de som går till handling. Utifrån våra olika andliga traditioner torde vigningar vara viktigare i somliga av våra sammanhang och mindre viktiga i andra. Detta betyder att vi är öppna för att grupper som inte känner sig mogna att gå in i missionsprovinsen nu kan ansluta sig senare. Arbetsgruppen för missionsprovinsens genomförande menar dock att konsekvenserna av att avstå från att viga nya ordets tjänare är värre än att man stöter sig med dem som har makten i Svenska kyrkan. Vi menar att vi inte kan vänta på total enighet i vigningsfrågan, eftersom det finns somliga som hävdar att de aldrig skulle kunna tänka sig att handla utanför Svenska kyrkans officiella ordning.
Ytterst består inte vår svenska kyrka av en organisation utan av de människor som vill möta Herren i hans ord och sakrament. Att låta detta kyrkoliv förfaras vore en större tragedi för Svenska kyrkan än en tids irritation över att vissa kyrkliga grupper prästviger utanför Svenska kyrkans ordning. Själarnas frälsning är viktigast och därför måste evangeliets predikan få fortsätta i ostympad form. Paulus skriver: ”Men hur skulle de kunna åkalla den som de inte har kommit till tro på? Och hur skulle de kunna tro på den som de inte har hört? Och hur skulle de kunna höra, om ingen predikar? Och hur skulle några kunna predika, om de inte blev utsända? Det står skrivet: Hur ljuvliga är inte stegen av dem som förkunnar det goda budskapet. Men alla ville inte lyda evangeliet. Jesaja säger: Herre, vem trodde vår predikan? Alltså kommer tron av predikan och predikan i kraft av Kristi ord.” (Rom 10:14-17)
Det är framför allt koinoniorna/gudstjänstgemenskaperna och de präster som vigts eller kommer att vigas utanför Svenska kyrkans officiella ordning, som har störst behov av stöd och tillsyn genom missionsprovinsens kyrkliga struktur.
Vi bejakar också att många andra grupper, tex missionsföreningar, bekännelserörelser, stiftelser, kloster, missionsorganisationer, dekanat, organiserade kyrkfolksgrupper o.s.v., skall kunna ansluta sig till missionsprovinsens nätverk. Vanliga svenskkyrkliga församlingar bör kunna solidarisera sig med missionsprovinsen genom ett beslut och på något sätt associeras, som samarbetspartners i nätverket. Likaså bör präster i Svenska kyrkan ges tillfälle att förhålla sig till missionsbiskoparna på ett sätt som kan vara dem till stöd. även om missionsbiskoparna inte kan bli deras officiella stiftsbiskop kan de ändå användas till stöd och uppmuntran i tjänsten. Det finns ju redan nu många präster i Svenska kyrkan som arbetar under sina stiftschefer, men tyr sig till den de uppfattar som sin biskop i andligt hänseende. Inte så få präster står under biskop Bertil Gärtners andliga auktoritet, men arbetar formellt under respektive stiftschefs jurisdiktion.[4]
Eftersom koinoniorna redan finns, så finns – i en mening – redan en missionsprovins. Ur teologisk synvinkel bildar inte vi en missionsprovins. Det andliga livet har redan Herren verkat genom sitt ord och sina sakrament i de lokala gemenskaperna. När nådemedlen är i funktion byggs Kristi kyrka upp. I detta avseende är redan gudstjänstgemenskapernas existens något kyrkoskapande, men inte i den betydelsen att man bildar ett nytt samfund.
Den splittring som idag plågar Svenska kyrkan beror i första hand på att de som har makten i samfundet tar avstånd från Svenska kyrkans ursprungliga lära. Man splittrar kyrkan i de frågor där man tidigare hade en enda officiell lära när det gäller bibelsynen, gudsbilden, ämbetssynen, äktenskapsuppfattningen, missionsteologin osv. Guds verk har skett och sker, även om Svenska kyrkans nuvarande ledning tagit beslut som innebär att tillflödet av nya präster begränsas av bestämda icke-bibliska kriterier. Om Svenska kyrkans officiella hållning skulle ändras i framtiden blir situationen en annan. Det som nu återstår är att ge den redan existerande missionsprovinsen struktur så att gemenskapen synliggörs till stöd för varandra. Ett nätverk tydliggör relationen mellan bekännelsetrogna grupper och gemenskaper. En missionsprovins måste bygga på centra med en levande spiritualitet. Lever den kristna tron i missionsprovinsens gemenskaper då tror vi också att allt fler med tiden kommer att söka sig dit. ”Ty vem vill förakta den ringa begynnelsens dag?” (Sak 4:10) Samtidigt bejakar vi att de som har möjlighet att sprida Guds ord i Svenska kyrkans officiella sammanhang frimodigt fortsätter med det, med bön om reformation, väckelse och förnyelse.
Vår grundhållning är att ett engagemang i missionsprovinsen och Svenska kyrkan inte utesluter varandra, utan berikar varandra.
Missionsprovinsen vill befria vår kyrka från främmande och oberättigade angrepp. Svenska kyrkan styrs i flera avseenden av värderingar som har sitt ursprung i ett annat ideologiskt sammanhang än Nya Testamentet. Missionsprovinsen syftar inte till isolation, utan till kraft-samling och aktiv kristen påverkan på Svenska kyrkan och det svenska folket. För Gud är allt möjligt. Där ordet ljuder rent och klart och sakramenten förvaltas enligt Kristi instiftelse där verkar den helige Ande och där finns kyrkan.
Missionsprovinsen bör på sikt ha flera regioner.
Dessa regioner får utvecklas i samverkan mellan strukturens missionsbiskop och gudstjänst-gemenskaper, samt nätverkets andra bekännelsegrupper och organisationer som väljer att ingå i regionens nätverk. Som en förberedelse till fyra regioner föreslår vi regionala samrådsgrupper. I detta sammanhang bör dock sägas att den som går in i missionsprovinsen förutsätts ställa sig bakom och solidarisera sig med de läroformuleringar och handlingsplaner som antas. Grupper och organisationer som ansluter sig till missionsprovinsen utser två representanter var till samrådsgruppen. De som enbart väljer att se sig som ”kund” till missionsprovinsen (t ex för att få sina prästkandidater vigda) betraktas som ”samarbetsgrupper”, med möjlighet att avge remissvar till framtida utredningar, men utan formell rösträtt i missionsprovinsens beslutande organ. På samma sätt kan missionsprovinsen dra nytta av sina samarbetsgrupper på olika sätt. Det kan gälla exempelvis utbildning, bokutgivning eller satsningar på yttre mission.
Den samverkande organisation som bör finnas är de regionala samrådsgrupperna, deras arbetsutskott samt ett nationellt samråd, missionsrådet.
Vi menar att ”västra arbetsgruppens” förslag är bra genomarbetat, men att vi i nuläget bör nöja oss med att ange färdriktningen och sedan låta formerna få utvecklas när missions-biskoparna finns på plats och samlar på sig erfarenheter av vad som är nödvändigt. Det som håller samman missionsprovinsen i det första skedet är alltså bekännelsen, de självständiga grupperna, samrådsgrupperna, missionsrådet och evangelieförkunnelsens ämbete.
Samrådsgrupperna bör utse ett arbetsutskott som arbetar tillsammans med regionens missionsbiskop. Med jämna mellanrum samlas alla arbetsutskotten och missionsbiskoparna för ett nationellt samråd, missionsrådet. Detta krävs för att synkronisera gemensamma angelä-genheter, såsom exempelvis framtida utredningar. Vid beslut i det nationella samrådet (mis-sionsrådet) praktiseras konsensusprincipen, d.v.s. att man försöker komma överens. Majoriteten bestämmer, men minoriteten respekteras.
Missionsbiskoparna utgör ett kollegium och samverkar med ett konsistorium.
Om Svenska kyrkans fria konsistorium önskar påta sig uppgiften att vara missionsprovinsens konsistorium bör missionsbiskoparna få ingå i konsistoriet. På sikt bör konsistoriet utses av de präster och koinonior som står under dess tillsyn. Vi anser att konsistoriet står för ämbetslinjen och prövar läran och kallelsen hos prästkandidater och koinonior som önskar tillsyn. Konsistoriet bör däremot inte uppfattas som en styrelse för hela missionsprovinsen. Genom att missionsbiskoparna sitter med i konsistoriet utbyts information om vad som sker i de regionala samrådsgrupperna.
Vi bejakar mångfalden av Guds gåvor till församlingen för uppbyggelse, bön, mission, sång och diakoni och att predikant-/evangelistuppgiften är en del av predikoämbetet.
För att också här följa den dubbla ansvarslinjen är det viktigt att en klar praxis utformas när det gäller kallelse och insättande av predikanter/evangelister och diakoner. Också i denna tjänst måste kallelsen växa fram inom gemenskapen, bekräftas av församlingen, prövas av församlingen och ämbetet. För en god ordning bör en offentlig vigning ske av biskop eller ansvarig församlingsföreståndare.
När detta sker uppstår ett formellt förhållande mellan biskopen och predikanterna, pre-cis som mellan biskopen och de präster och diakoner/diakonissor han viger. Exempelvis kan en grupp av predikanter/evangelister bildas tillsammans med en ansvarig präst för ett bestämt verksamhetsområde. Prästen ansvarar för hela ämbetsområdet med huvudinriktning på de prästerliga uppgifterna. Denna grupp bestående av präst och predikanter kan betjäna ett antal koinonior och föreningar inom ett bestämt område.
För att missionsföreningarnas predikanter skall inordnas inom Missionsprovinsens ordning kan ett enklare kallelseförfarande tillämpas. Eftersom predikanten i sitt predikouppdrag är känd och prövad behövs enbart en kallelse av den lokala koinonian utfärdas samt en offentlig insättning i tjänsten av biskop och församlingsföreståndare.
Ett förslag är – i enlighet med den dubbla ansvarslinjen – att predikanter/evangelister får sin kallelse bekräftad av missionsbiskopen eller ansvarig församlingsföreståndare i en vig-ningsgudstjänst. Hur detta lämpligast bör ske behöver belysas och utredas särskilt. Ordningen med predikanter behöver jämföras med andra evangelisk-lutherska sammanhang. Vilken praxis har andra lutherska kyrkor när de inordnar predikanter i en allmänkyrklig ordning? I exempelvis amerikanska sammanhang benämns pastorns ämbete The Holy Ministry, och e-vangelisten Assisting Ministry. I den lettiska kyrkan kallas predikanter för evangelister och i den ingermanländska kyrkan kallas predikanter för kateketer. Internationell dialog skulle ytterligare belysa frågeställningen.
Frågan om kvinnans uppgifter i kyrka, familj och samhälle ytterligare belyses i en utredning.
Frågan om predikoämbetet är avgjord i ord och handling av kyrkans Herre sedan snart 2000 år tillbaka. Men det finns fler funktioner i församlingen som behöver lyftas fram och ges det erkännande som ligger i linje med bibliska intentioner. På vilket sätt kompletterar mannen och kvinnan varandra och hur kan våra olikheter bäst tjäna Guds rikes tillväxt? Likaså bör diakonatets roll i kyrkan bearbetas. I samband med detta bör en utredning om ”moderhus” för blivande diakoner och diakonissor för karitativ tjänst (medmänskligt tjänande) tillfogas. Likaså bör kvinnliga lärare i församlingsarbetet lyftas upp på dagordningen för att belysa rekryterings-, utbildnings- och gränsdragningsfrågor. När det i Skriften talas om andliga gåvor i församlingen bör dessas förhållande till kvinnans roll också förtydligas. Därtill bör man studera de kvinnliga missionärernas roll i ett kyrkohistoriskt perspektiv.
Missionsprovinsen bildas genom fyra olika gruppers godkännande och undertecknande av grundläggningsdokumentet. Det är dessa fyra grupper, som sedan väljer biskop. Dessa fyra grupper är:
Alla som deltar i bildandet av Missionsprovinsen den 6 september har rätt att nominera kandi-dater till biskopsvalet. De som nominerar ska ha tillfrågat den eller dem de tänker föreslå. Man ska också förvissa sig om, att kandidaten är beredd att gå in i de uppgifter det innebär att bli missionsbiskop.
Den 6 september väljs en valkommitté som prövar de röstandes rösträtt, utifrån om gruppen anslutit sig till missionsprovinsen eller om den enskilda personen betalat medlemsavgiften till Stödföreningen. Valkommittén tar emot nomineringarna och kallar till sig de nominerade för samtal. Följande frågor behöver besvaras jakande av kandidaterna för att kunna förklaras behöriga i biskopsvalet den 6 december 2003.
23 augusti. De fyra olika grupperna inbjuds att tillsammans med stöd-föreningens styrelse samråda inför genomförandet av Missionsprovinsen
6 september. Missionsprovinsen bildas (Dagordning enligt nedan)
6 oktober. Offentliggörs behörighetsprövningen av kandidaterna.
6 december. Biskopsval
Vintern/våren -04. Missionsbiskoparna vigs
Swish 123 445 32 21
PG 11 36 63-9
BG 5210-8131
Mer info under Stöd oss
Våra församlingar finns utspridda i Sverige. De är i varierande storlek och sammansättning. Gemensamt för dem att Guds Ord står i centrum, och sakramenten förvaltas.