Sammanfattning
Missionsprovinsen förvaltar både en lärosuccession, det vill säga vår lära går tillbaka till Jesus och apostlarna; och en episkopal vigningssuccession, det vill säga våra biskopar är vigda med en obruten linje av handpåläggningar tillbaka till Jesus och apostlarna, så långt det går att fastställa. Lärosuccessionen är nödvändig. Vigningssuccessionen är inte nödvändig, men den innebär en historisk kontinuitet som vi är tacksamma över.
Lärosuccession
Med lärosuccession menas, att Jesu och apostlarnas undervisning förs vidare oförvanskad till nya folk och nya generationer. En sådan succession är nödvändig.
Episkopal vigningssuccession
Med episkopal vigningssuccession menas en obruten kedja av biskopsvigningar med handpåläggning tillbaka till apostlarna och Jesus. Inom ortodoxa och katolska kyrkan menar man, att biskopen förmedlar en andlig gåva, när han lägger händerna på en blivande biskop. Det är denna gåva, menar man, som gör att en lekman blir präst, och det är denna gåva som ger prästen förmåga att leda nattvardsfirandet på ett sådant sätt, att brödet och vinet blir Jesu kropp och blod.
Inte nödvändig
I luthersk tradition menar vi att prästvigning och nattvardsfirande inte är beroende av en obruten kedja av handpåläggningar. Det viktiga är Ordet. När prästen läser instiftelseorden, så får vi i nattvarden del av Jesu kropp och blod, oavsett om prästen står i en obruten vigningssuccession eller inte. Vigningssuccessionen är alltså ingen nödvändighet för ett fullgott kyrkligt liv. Samtidigt har vi glädjen att i Missionsprovinsen kunna förvalta just denna episkopala vigningssuccession. Den är en rikedom och tillför en historisk dimension och kontinuitet, som vi är tacksamma och glada över.
Bevarades i Sverige vid reformationen
Svenska kyrkan kunde vid reformationen behålla den episkopala vigningssuccessionen. Den i Rom vigde Västeråsbiskopen Petrus Magni vigde under reformationstidevarvet flera biskopar för den svenska kyrkoprovinsen. Gustav Vasa ersatte dock snart biskopstiteln med titeln ”ordinarius”. Paul Juusten, ordinarius av Viborg, fick biskopsvigning, men sedan är det tveksamt om vigningarna fortsatte. När Johan III återinförde biskopsämbetet och biskopsvigningar, levde fortfarande Paul Juusten, nu ordinarius av Åbo, och vigningstraditionen kunde så föras vidare i Svenska kyrkan och efter riksdelningen även i Evangelisk-Lutherska kyrkan i Finland och senare även i Baltikum.
Finns i Missionsprovinsen
Den episkopala vigningssuccessionen kunde sedan föras vidare till Missionsprovinsen på följande vis:
| Vigningsbiskop | Biträdande biskopar från Sverige och Finland | Vigd biskop | Vigningsår |
| Bo Giertz (Göteborg) | Helge Fosseus (Sydafrika), Arvid Albrektsson (Sydrhodesia – nuvarande Zimbabwe) | Bengt Sundkler (Bukoba, Tanganyika – nuvarande Tanzania) | 1961 |
| Bengt Sundkler | Helge Fosseus, Sigfrid Strandvik (Rhodesia – nuvarande Zimbabwe) | Josiah Kibira (Bukoba, Tanzania) | 1964 |
| Josiah Kibira | Bengt Sundkler | Paulo Mukuta (Karagwe, Tanzania) | 1979 |
| Paulo Mukuta | Tore Furberg (Visby) | Samson Mushemba (Bukoba, Tanzania) | 1984 |
| Samson Mushemba (då ärkebiskop i Arusha, Tanzania) | Olavi Rimpiläinen (Uleåborg, Finland, emeritus) | Walter Obare Omwanza (Kenya) | 2002 |
Missionsprovinsens förste biskop, kyrkoherde emeritus Arne Olsson, vigdes sedan den 5 februari 2005 i Göteborg av biskop Walter Obare, Evangelisk Lutherska kyrkan i Kenya. Han biträddes av biskop Leonid Zwicki, Evangelisk-lutherska kyrkan i Vitryssland (som blivit biskopsvigd av de baltiska biskoparna). Assistenter vid vigningen var även biskop Børre Knudsen, Strandebarms Prosti, Norge; biskop David Tswaedi, Evangelisk Lutherska kyrkan i Sydafrika; och tillsynsmann Ulf Asp, Det evangelisk-lutherske kirkesamfunn, Norge.
Läs vidare
Toräng, Patrik, Apostolisk succession: Utredning för Missionsprovinsens Läronämnd. Dalby 2014.
Beijer, Göran, ”Biskop efter biskop: Hur Missionsprovinsen har del av kyrkans biskopssuccession”, i: Lyda Gud mer än människor: Festskrift till Arne Olsson Missionsprovinsens förste biskop; red: Beijer, Göran; Birgersson, Bengt; Okkels, Jakob; Göteborg: Missionsprovinsen, 2010, sidor: 53–59; s. 58.