Två artiklar från församlingsplanteringsutskottet av Håkan Sunnliden

Del 3. Grundläggande principer

All erfarenhet säger att det vi sår får vi skörda. Därför är det sätt på vilken församlingen blir till avgörande för fortsättningen. I det första brevet till Korint liknar Paulus kyrkan/församlingen vid en åker och sedan vid en byggnad. Det första uttrycket, Guds åker, har gett upphov till vårt tal om församlingsplantering och det andra till uttrycket till ”att bygga församling”, men det finns även en rad andra metaforer för kyrkan, som till exempel fårahjord, vingård, brud, utvalda och arvingar. Det går att räkna till närmare ett hundratal metaforer.

Församlingsplantering

Från våra studier av församlingen i Jerusalem tar vi med oss att de som planterade eller byggde församlingen hade sett och förstått vem Jesus är, att de varit uthålliga i sin bön och hade fått del av den eskatologiske Anden. När vi studerar 1 Korintierbrevet finner vi några grundläggande principer. Här ska vi lyfta tre av dem.

Paulus skrev i 1 Kor:

3 ⁶ Jag planterade, Apollos vattnade, men Gud gav växten. ⁷ Varken den som planterar eller den som vattnar betyder något, utan bara Gud som ger växten. ⁸ Den som planterar och den som vattnar är ett, och var och en ska få sin lön efter sitt arbete. ⁹ Vi är Guds medarbetare, och ni är Guds åker, Guds byggnad.

I Korint och i andra städer fanns, med vanligt svenskt språkbruk, en kyrka, men många församlingar. Paulus använder ordet ekklēsia både om kyrkan och om församlingarna. Av de modeller vi studerade i den första artikeln förstår vi att den framväxande organisationen kan ha sett olika ut i olika städer. Kyrkor världen över har genom alla tider organiserats på olika sätt. För de historiska kyrkorna har biskopen med sina präster och diakoner haft en avgörande betydelse. Det var och är biskopen som bekräftar kandidaternas kallelser och som leder vigningsgudstjänsten. Ur församlingens perspektiv innebär det inte nödvändigtvis att biskopen eller prästen alltid är närvarande.

Paulus var medveten om den kallelse Gud hade gett honom och skrev om detta:

3 ¹⁰ Med den nåd som Gud gett mig har jag som en kunnig byggmästare lagt grunden, och nu bygger en annan vidare på den. Men var och en måste tänka på hur han bygger. ¹¹ Ingen kan lägga en annan grund än den som är lagd, Jesus Kristus. 

I talet om en byggnad fortsatte Paulus med att berätta om det material han använde.

3 ¹² Om någon bygger på den grunden med guld, silver och ädelstenar eller med trä, hö och halm, ¹³ så ska det visa sig hur var och en har byggt. 

Tre av dem grundläggande principer Paulus talade om är:

• kallelsen (var och en bygger)
• materialet (guld, silver och ädelstenar)
• sättet (hur han bygger)

Det grekiska ordet ekklēsia syftar allmänt på en folksamling. I Nya testamentet ”kristnades” ordet genom att det fylldes med Jesu Kristi närvaro. Vår bekännelse definierar kyrkan som ”de heligas samfund, i vilket evangelium rent förkunnas och sakramenten rätt förvaltas”, men låt oss inte gå händelserna i förväg.

Det hade sagts att Johannes döparen skulle ”skaffa åt Herren ett folk som var berett”, Luk 1:17. Herren Jesus samlade skaror av människor, men det var han själv som var frökärnan som gav växten. Under de tre år Jesus verkade växte den blivande församlingen från 3, 12, 72 till 120 personer. 120 personer sägs vara det antal personer judarna krävde för att gemenskapen skulle erkännas och få rätten att tillsätta egna äldste.

När folket var berett, när kroppen satts samman, blåste Gud, på pingstdagen, liv i den nya skapelsen genom sin Ande. Kyrkan bestod av människor som genom tron på Jesus återfått relationen till Gud och fått en livsuppgift, Matt 28:18ff. Detta var inte slutet för kyrkan utan början.

Församlingsplanteringar får inte stanna vid själva planterandet utan måste också leda till fostran och vägledning. Det innebär att den nya församlingen behöver vara införstådd med sådden och dess syfte redan från början. Vi kan se växtprocessen genom att tala om den som

• ett nytt liv
• en ny gemenskap
• ett nytt arbete
• ett nytt syfte.

Ett nytt liv

Paulus använde aldrig ordet lärjunge när han talade om den kristne. I stället använde han ord som barn, unga och vuxna. Det nya livet innebär att växa och mogna i relation till Herren. Så växer den nya livsstilen fram. Rättfärdiggörelsen och pånyttfödelsen är en nödvändig utgångspunkt för en sund växt. Arbetet med att fostra nya kristna innebär till en början att hjälpa dessa att undanröja synd och skam. Föreningen med Kristus, genom dopet och tron, är grunden för en kristen människas identitet och självbild. I Kristus finns ingen fördömelse, Rom 8:1, och människorna i en nyplantering behöver frimodighet och uthållighet för att kunna växa och skörda, Hebr 10:35f.

Förutom den frimodighet som den helige Ande ger, behöver nya kristna inte bara få kunskap i Guds ord utan också tillägna sig färdigheter. Det är möjligt genom att de som varit med ett tag instruerar, visar och övar tillsammans med de yngre. Det stannar inte vid att kunna läsa texten i en gudstjänst, ta upp kollekt eller be högt. Lika viktigt är att lära sig lyssna till andra och att tala i rätt tid. Varje medlem behöver uppmuntras och förstå hur viktig hon är samtidigt som hon förtröstar på att Gud ger växten. [1] De äldre fungerar som föredömen.

En ny gemenskap

När vår bekännelse talar om de heligas samfund, latin congregatio sanctorum, pekar den på den kristna gemenskapens betydelse. De kristna utgör en, helig, allmännelig och apostolisk gemenskap. Gemenskapen kan beskrivas med hjälp av det grekiska ordet koinōnía. Ordet har flera nyanser och kan översättas på olika sätt beroende på sammanhang. De olika betydelserna framgår särskilt av 2 Kor 13:13. Där kan ordet vara en subjektiv genitiv, en objektiv genitiv, eller en kvalitativ genitiv. I det första fallet kommer gemenskapen från Anden. I det andra fallet är Anden gemenskapens objekt eller mål, gemenskap i Anden och i det tredje fallet är gemenskapen i sig andlig, en andlig gemenskap. Gemensamt för alla alternativen är att det handlar om gemenskapen med Gud.

I Apg 2:42 översätts ordet koinōnía med gemenskapen (SFB) eller med brödragemenskapen (1917), eftersom det syftar på en skara människor. I 2 Kor 8:4 översätts det emellertid med ”hjälpen åt de heliga”. Genom penninginsamlingen till de fattiga i Jerusalem blev korintierna och församlingen i Jerusalem ”delaktiga” i varandra. I Gal 2:9 räcker apostlarna Paulus handen som ett tecken på gemenskap. De fördelade arbetet, se också i Fil 1:5. 

Den nya gemenskapen är en gemenskap med Kristus och andra kristna. Den kommer till uttryck i våra praktiker, i högmässan och i veckosamlingen. [2] Den blir också synlig i vårt tal och i vår livsstil.

Ett nytt arbete

Jesus talade om sitt uppdrag som ett arbete och han lärde oss att be om arbetare till skörden, Matt 9:37f, 20:1f. Paulus talade också, som vi redan sett i 1 Kor 3:9, om ett arbete. [3] Arbetet med att utvidga Guds rike sker bäst genom att plantera nya församlingar. Initialt och helt grundläggande är naturligtvis att förkunna evangelium som resulterar i att nya människor tas upp i Guds hushåll, inlemmas i Kristi kropp eller blir levande stenar i den helige Andes tempel.

Detta är vad Lukas hade i sinnet när han skrev att den helige Ande hade kallat Barnabas och Paulus till en ”uppgift”, Apg 13:2, ett ”uppdrag”, Apg 14:26 eller ett ”arbete”, Apg 15:38. Grekiskan använder genomgående ordet to ergon. Det behöver knappast sägas att arbetet inte främst handlar om körverksamhet, en utarbetad ekonomi eller kyrkopolitiska beslut. Arbetet består av förkunnelse, undervisning, församlingsplantering och att förse de nya församlingarna med vad de behöver.

När gemenskapen, i Confessio Augustana, art VII, beskrivs med orden: ”i vilket evangelium rent förkunnas och sakramenten rätt förvaltas” förutsätts förvisso att någon har detta uppdrag, men inte att denne är anställd. Inte heller fordras en kyrkobyggnad, men enligt bekännelsen ska prästen vara rätteligen kallad och vigd. Om detta handlar inte den här artikeln, men däremot upprepar vi att denne enligt Nya testamentet aldrig arbetar ensam. ”Missionärer” omges alltid av en rad medarbetare, se artikel 1 under rubriken ”Gud ger växten, men vi är medhjälpare”.

Den framväxande församlingen beskrevs av Lukas i Apg 2:42ff. De kristna ”höll fast vid apostlarnas undervisning”, vid ”gemenskapen”, grekiska koinōnía, vid ”brödsbrytelsen” och ”bönerna”. I de efterföljande verserna nämns ytterligare ett antal kännetecken, men de fyra nämnda anses utgöra de mest väsentliga. Det är lätt att förstå och tala om undervisning, men särskilt angeläget i vår tid att stryka under att det handlar om apostlarnas undervisning. Vidare har kyrkan med sina församlingar anförtrotts ett uppdrag. Nästa stycke visar på detta uppdrag.

Ett nytt syfte

Varje människa är skapad av Gud och till Guds Sons avbild. Gud vill att alla människor ska bli frälsta och lära känna honom, men det stannar inte där.  Det är den kristna gemenskapens syfte att göra Guds vishet känd för allmänheten. [4] Varje ny församling är och blir ännu ett Guds redskap i arbetet med att avslöja hemligheten. Nya gemenskaper förmerar Kristi närvaro i världen. Kristus är naturligtvis större än antalet församlingar, men han är inte skild från någon av dem.[5] Varje ny församling bidrar därför till Kristi verk.

Herren Jesus personifierade Guds rike och hans församlingar fortsätter att representera Guds rike på jorden. Församlingens liv kännetecknas av rättfärdighet, frid och glädje i den helige Ande, Rom 14:17. De som samlas är medborgare i och har del av Guds rike, men är av köttslig natur och lever fortfarande kvar i världen. Ändå kommer den nya församlingen att genom sin blotta existens påverka den omkringliggande miljön. Kyrkan har sin rot i himlen, eller för att åter citera Paulus från 1 Kor 3: ”grunden ligger redan där”. Av det skälet är det sätt på vilket (hus-)församlingarna blir till avgörande. ”Var och en ska se till hur han bygger”, skrev Paulus i 1 Kor 3:10.

Del 4, Strategiska tankar

I den här avslutande delen försöker vi reflektera över vår egen situation, vad vi kan lära och hur vi kan praktisera vad vi lärt. Vi gör det med hjälp av tre underrubriker.

Paulus sökte sig till synagogor i de stora städerna

Varje bibelläsare kan upptäcka att Paulus främst sökte sig till synagogorna i de större städerna. Det var strategiskt av flera skäl att söka sig till platser där människorna levde och verkade. Paulus närmade sig till en början sina judiska bröder och systrar i synagogorna. Många av dessa hade hört talas om Paulus och hans omvändelse och några kan ha mött honom tidigare i andra sammanhang. Det måste hur som helst ha varit spännande att lyssna till vad Paulus hade att säga. Säkert åtnjöt han även att visst förtroende. Är det möjligt att också vi skulle kunna söka oss till sammanhang där vi åtnjuter förtroende? St Filippus, en nyplantering i Stockholm, leker till exempel med tanken att kunna erbjuda kyrkokristna en fördjupning i kristen troslära, kanske att via ett studieförbund studera Confessio Augustana?

Presentationen av de olika modellerna visar att det inte bara finns ett sätt att plantera nya församlingar. Rom-modellen ligger nära oss på så sätt att många kyrkokristna är vilsna, utspridda eller intresserade av mer. De kristna i Rom hade tagit emot evangeliet om Herren Jesus, men levde till stor del kvar i sina synagogor. När de återvände, tre år efter kejsar Claudius utvisning, verkar de ha funnit varandra och nya gemenskaper blev till. Här fanns ingen apostel som förkunnade och grundade församlingar, utan människor fann varandra.

Kan vem som vill plantera en ny församling? Enligt vår mening är det en fråga om vad man lägger i själva ordet församling. Vem som helst kan börja med en hemgrupp, en bönegrupp eller studiecirkel. Den avgörande frågan blir vad för slag av församling vill vi se växa fram? Hur ser dess sammanhang ut?

I Rom fanns förmodligen en efterfrågan på apostlar. På samma sätt bör Missionsprovinsen avskilja, utbilda och sända församlingsplanterare till de platser där det efterfrågas.

Utbildning i en postmodern tid

Det var tveklöst så på biblisk tid att församlingsplanterarna själva lärt känna Kristus, förstått Guds hemlighet och fått klara direktiv för hur man bygger församling. Detta är något som inte längre självklart ingår i våra teologiska utbildningar.

Av Efesus-modellen framgick att Paulus utbildade ett ganska stort antal församlingsplanterare och vi kan till och med få det bekräftat genom att läsa om sådana män som Timoteus, Filemon, Epafras med flera. Det är kanske dags för Missionsprovinsen att planera för en församlingsplanteringsskola i mindre format? [6]

Vår kommunikativa tid ställer höga krav på kunskap, kvalité och färdigheter. Vår tids församlingsplanterare behöver vara väl skickade att fostra och utrusta de heliga, Ef 4:11ff, för sin tjänst. Nyckelord för en postmodern kommunikation är ”skapa uppmärksamhet”, ”socialisera” och ”nätverka”. Det är inte möjligt eller eftersträvansvärt att försöka plantera nya församlingar endast från predikstolen. Vi behöver arbeta på flera sätt.

Det är genomgående i Nya testamentet att ”arbetarna” verkade i par eller rentav större arbetslag. Jesus sände ut de sina två och två, och så fortsatte det i Apostlagärningarna. [7]  Det är inte tillräckligt att sända en präst till en plats för att fira högmässa om man vill bygga församling. Ett par eller ett arbetslag behöver komma utifrån för att under en tid hjälpa kristna med deras självbild, främja uppbyggnaden, uppmuntra deras gåvor och visa exempel.

Vår tradition har ett rikt arv att föra vidare och Missionsprovinsens särskilda kallelse är att bevara och föra vidare det apostoliska ämbetet i det att nya församlingar planteras. Därför avslutas den här artikeln med några reflektioner kring det hierarkiska biskopsämbetet.

Biskopens uppdrag att främja och utöva tillsyn

Biskopens främsta uppgift är att hålla samman församlingarna. Biskopens ämbete är ett enhetens ämbete. Det betyder också att samtalen med andra inomkyrkliga rörelser som laestadianerna, EFS, ELM, Svenska kyrkans fria synod, Kyrkliga förbundet och liknande rörelser, som aKF, OAS eller Credo, bör prioriteras.

Biskopens ämbete är ett institutionellt ämbete. Biskopen innehar en position och hans uppgifter brukas beskrivas med orden att ”främja” och ”utöva tillsyn”. När det kommer till församlingsplantering är emellertid inte positionen avgörande utan det är funktionen. Paulus nämner fem specifika funktioner i Ef 4:11, nämligen apostlar, profeter, evangelister, herdar och lärare. Dessa personer är karismatiskt utrustade och leds av den helige Ande på ett mycket personligt sätt. De har särskilda uppgifter när nya församlingar planteras. Vi ser det som angeläget att biskopen kan vaka över, beskydda och ge dessa det utrymme de behöver. I synnerhet med tanke på att de ofta reser från plats till plats. [8]

När det gäller församlingsplantering tycks oss det hierarkiska ämbetet vara väsentligt. Det är Jesu Kristi ämbete och det är ett tjänande ämbete. ”Den som vill vara störst bland er ska vara de andras tjänare.” [9] Biskopen skulle kunna främja utvecklingen av nya församlingar genom att ta initiativ till att utbilda, sända och besöka församlingsplanterare. Biskopen bör också medverka till att församlingsplanterare förses med nödvändiga resurser.

Den främsta och största utmaningen vid bildandet av nya församlingar torde vara att få det rätt från början. Därför är det viktigt att Missionsprovinsen bistår med råd och instruktioner vid bildandet av nya församlingar. På det sättet får församlingsplanterarna både ett stöd och ett beskydd för sitt arbete.

Avslutning

Det finns en hel del att lära av Nya testamentet när det gäller församlingsplantering. I två artiklar har vi visat på några modeller och grundläggande principer där principen att Herren själv bygger sin församling är den mest väsentliga. Församlingen är ett resultat av Guds mission i världen. Den inte bara uppstår ur honom utan han är också församlingens innehåll och mål.

Det finns naturligtvis mer att upptäcka av hur hans nåd verkar genom Ordet och sakramenten. Vi är alla medhjälpare på olika sätt, Ef 4:11f, 1 Kor 12:11b–31, Rom 12:4f. Det finns förhoppningsvis möjligheter att samtala vidare utifrån dessa två artiklar, att visa på vikten av regelbundet gudstjänstfirande, men också att studera, samtala och träna oss i gudsfruktan, 1 Tim 4:7 och Hebr 11:12. I den uppgiften tror vi att Missionsprovinsen har mycket att bidra med.

[1] 2 Thess 3:4, Gal 5:10f, 2 Kor 7:16, 8:22, Rom 15:14 och Fil 1:6.

[2] Vi anser att högmässan behöver kompletteras med veckosamlingen. Varje kristen är insatt i en mindre gemenskap där kamratskap, frimodighet och färdigheter står i centrum.

[3]  2 Kor 6:1, 11:13, Fil 3:2 och Kol 4:11.

[4] Ef 1:9–12, 3:1–11 och Kol 1:25–2:3.

[5] Matt 25:40, Apg 9:4, 1 Kor 1:11ff, 12:12, 15:25ff eller Ef 1:23.

[6] På Församlingsfakulteten i Göteborg erbjuder i samarbete med Lutherstiftelsen ett pastoralteologiskt inriktat fördjupningsspår. Det skulle kunna kompletteras med kortare kurser för hemgruppsledare, lokalt eller via nätet med målet att utrusta de heliga till att fullgöra sin tjänst”, Ef 4:12.

[7] Mark 6:7, Luk 10:1, Apg 15:35, 39, 40, 19:22.

[8] Biskopen vakar över förkunnelsen och läran, men har också möjligheter att vaka över församlingsplanterarnas personer och arbetsmiljö.

[9] Matt 20:25ff, Luk 22:25ff, Joh 13:14, Tit 2:14.