I Nya Testamentet finner vi en överraskande positiv syn på överhet och makthavare. Ändå var de kristna misstänkliggjorda och motarbetade. Det skulle dröja något innan mer omfattande förföljelser kom, men de har börjat. Redan i Apostlagärningarna skildras hur Petrus och Paulus sätts i fängelse, och hur Stefanus och aposteln Jakob blev martyrer (Apg 7, 12, 16). I Bibelns sista bok, Uppenbarelseboken, är förföljelsen mer påtaglig.
Att lyda, ”underordna sig”, jordisk överhet är en hållning som apostlarna har gemensamt. ”Varje människa ska underordna sig den överhet hon har över sig”, skriver Paulus, Rom 13:1. Han upprepar det i brevet till Titus, Tit 3:1. Petrus uppmanar de kristna, många menar att det är de nydöpta han har i tankarna: ”Underordna er alla mänskliga myndigheter för Herrens skull”, 1 Petr 2:13.
Det är uppenbart att de för vidare Jesu egen hållning. När fariseerna försökte få något att anklaga honom för, och ställde frågan om skatteplikt, svarade han: ”Ge då kejsaren det som tillhör kejsaren, och Gud det som tillhör Gud”, Matt 22:21. Jesu ord var så viktiga att också Markus och Lukas bevarade dem.
Guds vilja
Orsaken är att värdslig makt är enligt Guds vilja, för att människor skall slippa leva i laglöst kaos. Vi har kommit att kalla det för en av Guds ’skapelseordningar’. Paulus markerar detta: ”Det finns ingen överhet som inte är av Gud, och den som finns är tillsatt av honom”, Rom 13:1. Också här är grunden hur Jesus såg på saken. När Pilatus hotade med den makt han hade, svarade Jesus: ”Du skulle inte ha någon makt alls över mig om du inte hade fått den från ovan”, Joh 19:11.
Inför världslig makt skall de kristna inte bara vara passivt lydiga, utan aktivt medverka till det goda samhället. De skall ”inte förolämpa någon utan vara fridsamma och tillmötesgående”, Tit 3:2. Att leva så blir en del av deras missionsuppgift: ”Uppför er väl bland hedningarna, så att de som anklagar er för att vara onda ser era goda gärningar och prisar Gud den dag han besöker dem”, 1 Petr 2:12. Jesus hade uppmanat sina lärjungar: ”Välsigna dem som förbannar er och be för dem som förolämpar er”, Luk 6:28, ord som Paulus nästan ordagrant upprepar, Rom 12.14.
Samtidigt finns insikten att de som makten haver inte är de kristnas vänner. När Jakob manar sina medkristna att ta hand om de fattiga, noterar han: ”Är det inte de rika som förtrycker er och drar er inför domstolar? ” Jak 2:6. När Paulus är bekymrad över att man i församlingen i Korint vänder sig till allmännadomstolar för att få rätt, förebrår han dem för att de söker sig till ”domare som församlingen inte har förtroende för”, 1 Kor 6:4.
Lyda Gud
Men den världsliga makten har sina gränser. Jesus sade ju att man skall ”ge … Gud det som tillhör Gud”. Detta var från början apostlarnas hållning. När de ställdes inför Stora rådet sade de: ”Man måste lyda Gud mer än människor”, Apg 5:29. (Biskop Arne tog de orden som sitt valspråk!)
I vår kyrkas tradition har vi läran om ’de två regementena’. Över vissa ting skall staten bestämma, över andra kyrkan. Problemet är att den läran formades i en tid då kejsare och furstar var medvetna om att de hade fått sin makt från Gud, och därför var ansvariga inför honom. När Karl XI blev klandrad av sin hovpredikant, och man undrade om han kunde tåla det, var hans fråga: ”Har han stöd i Guds Ord?” Om så var fallet, accepterade kungen kritiken.
Nu är läget ett annat. Vår grundlag säger att ”all makt utgår från folket”. Regementsläran går inte längre att oreflekterat tillämpa. Men vår hållning till världslig makt är fortfarande att den har sin grund i vad Gud vill, vare sig makthavarna inser det eller inte.
Var går gränsen?
Problemet är att veta var gränsen går. Att Svenska kyrkan har problem i detta är uppenbart. Även om statskyrkan har upphört, ofrånkomligt i ett sekulärt samhälle, har värdsliga politiker tagit sig makt i kyrkan, och kyrkan har inte vågat och förmått försvara sin frihet. Svenska kyrkan vill vara en folkkyrka, inte en sekt. Det innebär att den vill vara en kyrka för folket, inte bara för troende. Men nu är det ’folket’ som bestämmer, som har tagit makten från Gud. Under reformationstiden kritiserades kyrkan för att ha tagit sig världslig makt. Nu har vi all anledning att kritisera politikerna för att de har tagit sig kyrklig makt.
Den rådande coronapandemin har på nytt ställt frågorna om var gränsen går. Staten har naturligtvis rätt att i det svåra läget besluta om restriktioner. De har i vårt land varit lindrigare än i många andra. Myndigheterna har försökt att följa gällande lagar, som begränsar vad de har rätt till. Samtidigt har vi anledning att fråga om de har tagit hänsyn till lagarna om religionsfrihet. Enligt dem har man rätt att samlas för att utöva sin tro. Kan man då jämställa gudstjänst med andra samlingar? Och varför skall ordningen med en person per tio kvadratmeter gälla i affärer, men inte i kyrkorna? Varför gäller andra regler för borgerliga begravningar än för kyrkliga?
”Det är rätt att göra uppror”, hävdar man i vissa politiska sammanhang. Det är inget allmänt ideal för oss kristna. Men vår hållning är ändå likartad: ”Man måste lyda Gud mer än människor.” Det leder ibland till att kristna går in i politiskt motstånd på grund av sin tro. Problemet är att veta när gränsen är passerad.
+ Göran Beijer
Biskop emeritus