I söndags firade vi änglarnas söndag (Den helige Mikaels dag). Vi talar inte så ofta om änglarna, men de finns där och står vid vår sida. I Ps 91:10–12 beskriver psalmisten änglarnas beskydd över Guds barn, när han skriver: ”Inget ont ska drabba dig, ingen plåga närma sig din hydda, för han ska befalla sina änglar att bevara dig på alla dina vägar. De ska bära dig på sina händer så att du inte stöter din fot mot någon sten”. Och i Hebr 1:14 ställs den ledande frågan: ”Är inte änglarna andar i Guds tjänst, utsända för att hjälpa dem som ska ärva frälsningen?”

Vi har alltså all anledning att påminna oss om denna stora omsorg som Gud har om oss människor. Söndagens evangelium avslutades med att de små barnens änglar i himlen alltid ser Faderns ansikte. Änglarna – som är utsända för att hjälpa dem som ska ärva frälsningen – står alltså inför Guds tron och frambär de små lärjungarnas behov, som de uppenbarligen också har blivit anförtrodda vården utav. Det är ett starkt uttryck för Guds barns betydelse för Gud och Hans väldiga omsorg om dem. Att barnens änglar står inför Faderns ansikte innebär dels att allt som sker med barnen genast kommer till Guds kännedom, men det pekar också på det värde Gud sätter på sina barn genom att ge oss ett sådant tillträde till Guds tron. 

Evangelietexten inleddes med lärjungarnas fråga om: vem som är störst i himmelriket. Kanske var det bara en nyfiken och teologisk fråga som de ställde till sin lärare. Men samtidigt är den frågan djupt mänsklig och avslöjar något av vad som rör sig i våra syndiga hjärtan. Alla vill vi tillhöra de lyckade – de som väljs först i laget. Springer vi ett lopp vill vi hamna på första plats. Det ligger i vår natur en strävan efter oberoende, att vi ska klara oss själva och att det goda vi gör ska premieras. Att ta hjälp, visa sig sårbar och söka tryggheten hos någon annan än hos sig själv och det man lyckats prestera på egen hand, anses vara ett svaghetstecken. 

Som svar på lärjungarnas fråga kallar Jesus till sig ett barn och säger att vi alla måste bli som barn för att komma in i himmelriket. Han ser i barnen en storhet och ett exempel som vi behöver ta efter. Samtidigt visar han både på faror som barnen kan råka ut för, men även på ett privilegium de har. 

Barnets exempel

Det ligger i att det inte klarar sig självt, att det inte kan ta hand om sig själv på egen hand. Utan är beroende av hjälp och omhändertagande utifrån. Jesus vänder alltså på lärjungarnas tanke och visar att en sann storhet ligger i att vända om och bli lika liten och beroende av Gud, som ett barn är av sina föräldrar, för att vi ska kunna komma in i himmelriket. ”Den som ödmjukar sig som det här barnet, han är den störste i himmelriket” säger Jesus, för i Guds rike råder en omvänd logik – den minste ska bli den störste, den fattige ska bli rik, de första ska bli de sista, de sista skall bli de första, osv. 

När vi ödmjukar oss och blir som barn på detta sätt, innebär det samtidigt också att den konkurrensen som lärjungarna gav uttryck för, med sin fråga, försvinner. För vilken mening är det egentligen att tävla i konsten att vara liten eller det som ingenting är? 

Barnets faror

Som Guds barn står vi inför både yttre och inre faror! Som katekesen sammanfattar i Tredje bönens förklaring med: djävulen, världen och vårt eget kött. Den onde söker alltid efter sätt att snärja dig och leda dig bort från tron på Herren Jesus. Få dig att tvivla och ifrågasätta Guds ord och löften. Den gamle ormens ord ekar ständigt i våra hjärtan: skulle Gud har sagt?! Och här är även vår egen onda natur en av våra fiender, som måste tyglas. Därför måste vi se till att varje dag leva i vårt dop, genom ånger och daglig bättring, som katekesen lär oss. Allt ont och orent ska rensas ut från våra liv – vi ska vända om och ivrigt sträva efter helgelse och vara noga med vår efterföljelse. 

Barnets privilegium

I den andliga kampen som vi står i, är vi tack och lov inte ensamma. Ett Guds barn har ett privilegium: deras änglar i himlen ser alltid den himmelske Faderns ansikte. Som Guds barn har vi fått en ängel som är satt att skydda och hjälpa oss på vår vandring genom livet – utsänd för att hjälpa dem som ska ärva frälsningen. Så högt är Du och Jag älskade av Gud, att han inte bara har lidit, dött och uppstått för oss syndare – utan också i sin omsorg och kärlek till oss sänt ut sina mäktiga änglar till att bistå oss i den andliga kampen vi står i. Som döpta, Guds barn, har vi både genom vår egen ängel och inte minst genom Jesus Kristus själv – som bor i våra hjärtan, genom sin helige Ande – tillträde till Guds tron.

Detta är verkligen något att tacka och lova Gud för, inte minst nu på Söndag när vi firar Tacksägelsedagen!

Av: Henrik Vestergård | Foto: lightstock.com