Och ni alla, klä er i ödmjukhet mot varandra, för Gud står emot de högmodiga men ger nåd åt de ödmjuka. Ödmjuka er därför under Guds mäktiga hand, så ska han upphöja er när tiden är inne. Och kasta alla era bekymmer på honom, för han har omsorg om er. Var nyktra och vakna. Er fiende djävulen går omkring som ett rytande lejon och söker efter någon att sluka. Stå emot honom, orubbliga i tron, och tänk på att era bröder här i världen går igenom samma lidanden. Efter en liten tids lidande ska all nåds Gud, som har kallat er till sin eviga härlighet i Kristus, upprätta, stödja, styrka och befästa er. Hans är makten i evighet. Amen (1 Petr 5:5-11)

I apostelns förmanings-retorik finns ett antal motsatsord: högmod – ödmjukhet, bekymmer – omsorg och lidande – härlighet.

På sätt och vis presenteras ett möte mellan himmel och jord. Den fallna världen präglas av högmod, bekymmer och lidande, medan den himmelska harmonin kännetecknas av ödmjukhet, omsorg och härlighet.

Högmod – ödmjukhet

Aposteln Petrus har utifrån sin vandring med Herren insikt av såväl högmod som ödmjukhet. Vi minns hans kaxighet och feghet, när han tror sig kunna vara rådgivare inför Jesu förestående lidande i Jerusalem (Matt 16:21–23), lovar Jesus sitt fulla stöd (Matt 26:33–35), flyr när Jesus fängslas (Matt 26:56) och förnekar att han känner Jesus (Matt 26:74). Under resans gång växer en självkännedom fram, inte minst med tanke på hans förnekelse: … han gick ut och grät bittert (Matt 26:75). Kontrasten är påtaglig med avseende på hans lärjungaskap, som har sin utgångspunkt i Jesu kallelse: Kom och följ mig, så ska jag göra er till människofiskare (Matt 4:19). Det leder till en tydlig Kristus-bekännelse (Matt 16:16), ett tidigt besök vid Jesu grav (Joh 20:3–10), en märklig pastoralexamen (Joh 21:15–23), en ledande ställning efter Jesu himmelsfärd (Apg 1:15–22) och ett mäktigt Kristus-budskap på pingstdagen (Apg 2:14–36). Inför folket för Petrus den nya församlingens talan (Apg 3:12–26) såväl som inför de judiska myndigheterna (Apg 4:8–12, 5:29–32). Samtidigt tar han sig an interna förhållanden, t ex församlingstukt (Apg 5:1–11), har en ledande roll för missionsuppdragen i Samarien (Apg 8:14–17) och bland hedningarna (Apg 10:1–48, 15:7).  

Sammantaget – Herrens själavård: från högmod till ödmjukhet – och till frimodighet! Djupast sett har det sitt ursprung från och av honom som ödmjukade sig och blev lydig ända till döden – döden på korset och som upphöjdes över allting (Fil 2:5–11). 

Bekymmer – omsorg

Skriften lyfter fram mänsklighetens situation: När det är som bäst är det möda och bekymmer (Ps 90:10). Därför är livet som sådant begränsat: Vem av er kan med sitt bekymmer lägga en enda aln till sin livslängd (Matt 6:27)? Jesus talar om människors världsliga bekymmer, bedräglig rikedom och olika begär. I bergspredikan lyfts fokus från bekymmer till bekymmerslöshet. Det sker genom att vår blick vänds från det inomvärldsliga till det himmelska: Bekymra er därför inte och fråga inte: Vad ska vi äta? eller: Vad ska vi dricka? eller: Vad ska vi klä oss med? Allt detta söker hedningarna efter, men er himmelske Far vet att ni behöver allt detta. Nej, sök först Guds rike och hans rättfärdighet, så ska ni få allt det andra också. Bekymra er alltså inte för morgondagen, för morgondagen bär sitt eget bekymmer. Var dag har nog av sin egen plåga (Matt 6:31–34). 

Förmodligen har Petrus haft Jesu bergspredikan i åtanke när han uttalar uppmaningen och löftet: … kasta alla era bekymmer på honom, för han har omsorg om er. På ett liknande sätt har Lina Sandell-Berg formulerat det i den välkända psalmen: Blott en dag, ett ögonblick i sänder … (SvPs 249).

Lidande – härlighet

Den mest mörka bilden av människors liv är förmodligen Predikarens ord: Alla hennes dagar är ju ett lidande, hennes arbete är bara bekymmer. Inte ens om natten får hennes hjärta ro (2:23). Lidandet är ett mångfasetterat fenomen: det är en följd av synden, är av djävulsk karaktär och används av Gud, i ljuset av Kristi kors, till vår helgelse. Lidande, i större eller mindre grad, är med andra ord något oundvikligt. Men aposteln betonar att det har en övergång – det rör sig om “en liten tid”. Tidigare i brevet har aposteln t o m kallat det för “nåd från Gud” (2:19), genom hänvisningen: Kristus led i ert ställe och efterlämnade ett exempel åt er, för att ni ska följa i hans fotspår (2:21). Han tillägger senare: Det är bättre att lida för goda gärningar, om det skulle vara Guds vilja, än för onda gärningar (3:17) och … gläd er ju mer ni delar Kristi lidanden. Då ska ni också få jubla och vara glada när han uppenbarar sig i sin härlighet (4:13). Först korset och sedan kronan, lyder det gamla talesättet. Aposteln Paulus instämmer: Jag menar att den här tidens lidanden inte kan jämföras med den härlighet som ska uppenbaras och bli vår (Rom 8:18).

Vaksamhet och kamp

Mitt i dessa motsatsförhållanden pågår en kamp och därför uppmanas vi till vaksamhet: Var nyktra och vakna. Själafienden besegras genom att vi står fasta i en orubblig tro på Jesus Kristus. Han avväpnade härskarna och makterna och gjorde dem till allmänt åtlöje när han triumferade över dem på korset (Kol 2:13). Därför är tillvaron trots allt hoppfull genom löftet … ska all nåds Gud, som har kallat er till sin eviga härlighet i Kristus, upprätta, stödja, styrka och befästa er. Hans är makten i evighet. Amen.

Av bp. em. Roland Gustafsson  |  Bild: pixabay.com