När Människosonen kommer i sin härlighet och alla änglar med honom, då ska han sätta sig på sin härlighets tron. Och alla folk ska samlas inför honom, och han ska skilja dem från varandra som herden skiljer fåren från getterna …

Det finns gott om avgörande ögonblick genom världshistorien. De där ögonblicken vars utgång allt hänger på. När Winston Churchill höll sitt första tal som premiärminister började han med att konstatera att han talar till det brittiska imperiet i ett avgörande ögonblick.  Storbritannien och världen stod inför ett krig vars utgång de facto skulle avgöra ”Frihetens sak”.  Såsom de allierade under andra världskriget var på väg, så är vi som enskilda kristna och som kyrka på väg mot, och står ständigt i, det avgörande ögonblicket. Därför måste vi vara stadigt riktade mot Jesus Kristus. För ett mer avgörande ögonblick än Kristi återkomst blir det inte. Men en kristens liv börjar också med ett avgörande ögonblick. Vi kunde inte ta oss det själva, utan det gavs oss i dopets nåd. Vi kan givetvis välja att vända Jesus ryggen. Nåden är tyvärr möjlig att motstå. Jesusvägen ligger öppen, men alla vill inte gå den. Jesus vänder sig aldrig ifrån oss, men vi kan gå bort från honom. 

Detta är inte skrämselpropaganda, utan saklig information, fylld av kärleken från Herren som dröjer ännu en stund: eftersom han inte vill att någon skall gå förlorad utan att alla ska få tid att omvända sig (2 Pet 3:9). Detta är de goda nyheter om Guds räddningsaktion i en fallen värld. En information så annorlunda än alla domedagsvisioner och sekulära undergångsmodeller vi matas med dagligen. Detta är de gudlösas apokalyps. Utan hopp och Gud i världen (Ef 2:12). För utan Jesus Kristus, utelämnade åt oss själva, återstår bara olika typer av illusioner och ångest. Därför är Jesuskrisen den allvarligaste, både i världen och i kyrkan. 

Så kommer vi då till S:t Matteus ödesmättade domsscen.  Kristus är på sin tron, den allmänna uppståndelsen från de döda har skett och mänskligheten står nu inför Herren. Men vilka är då ”dessa mina minsta bröder?” Svaret ges tidigare i Evangeliet, Han räckte ut handen mot sina lärjungar och sade: ”Här är min mor och mina bröder. Den som gör min himmelske Faders vilja är min bror och min syster och min mor (12:49). Det är heller inte gärningarna i sig som leder till härligheten hos Kristus, utan de gärningar som kommer av tron på Jesus Kristus. Det är inte fråga om vanlig filantropi, utan den kristna kärleken. Djupast sett, är grunden för domen att man tagit emot Jesus själv, genom att man tagit emot dem som han sänt, alltså det apostoliska budskapet om honom, genom Hans kyrkas apostoliska tro. Den som tror och blir döpt ska bli frälst (Mark 16:16; Matt 28:18–20). 

De rättfärdiga är de som får ärva Guds rike, de fattiga i anden (Matt 5:3), fåren som följt herden lyssnat till hans röst, och så kommit fram och hem (Joh 10).  För en kristen, en Jesu vän, ligger det bästa alltid framför! 

Jag slutar min betraktelse med att återknyta till dess början.

Churchill slutar sitt tal i BBC med att påminna om att den dagen talet hölls var Heliga Trefaldighets dag. Han gav en appell till mod, heder, ära, beredvillighet och en hänvisning till att Guds vilja må ske på jorden, såsom i himlen. 

Vi, likt Storbritannien och världen då, enskilt och som Kristi kyrka, står alltid med Herrens dag och hans återkomst inför oss. Vi lever alltid i det ”avgörande ögonblicket”, striden mot vårt eget kött och egenrättfärdighet. Striden mot den ondes axelmakter – mot ormen från urtiden. Försvaret stavas trohet mot Herren och mot hans Ord. Vårt segertecken är inte ett V utan ett T. Kristi Kors och hans tomma grav! 

Må vi hålla ut i trohet så att när vår dödsstund kommer, och vid Jesus återkomst i härlighet, vi är får i Lammets armé och inte getter, så vi får möta vår Herde och Herre. Lammet och Lejonet från Juda som har segrat och höra orden: Kom, ni min Fars välsignade, och ta emot det rike som stått berett för er sedan världens skapelse (Matt 25:34).

Av Magnus Magnusson  |  Foto: pixabay.com