Av Niclas Olsson | Foto Henrik Vestergård
Vi lyssnar till Herrens ord ur Esras bok, kapitel 3:10-13.
När byggnadsarbetarna lade grunden till HERRENS tempel intog prästerna sina platser i ämbetsskrud med trumpeter. Leviterna, Asafs söner, hade cymbaler, och tillsammans prisade de HERREN efter den ordning som Israels kung David hade gett. De sjöng lov och pris till HERREN: “Han är god, evig är hans nåd mot Israel!” Hela folket jublade högt och prisade HERREN för att grunden var lagd till HERRENS hus.
Men många av prästerna och leviterna och huvudmännen för familjerna, de gamla som hade sett det förra huset, grät högt när de såg grunden läggas till detta hus. Många andra jublade och var så glada att de ropade med hög röst. Man kunde inte skilja mellan det glada jubelropet och folkets högljudda gråt, för folket ropade så högt att ljudet hördes vida omkring.
Algos är det grekiska ordet för smärta, och vi har det i ändelsen –algi vid olika smärttillstånd: myalgi – muskelvärk, cefalgi – huvudvärk, arthralgi – ledvärk osv. I Ps 137 möter vi ett annat sådant smärttillstånd, nostalgi:
Vid Babels floder, där satt vi och grät när vi tänkte på Sion. … Glömmer jag dig, Jerusalem, då ska min högra hand glömma att spela. Låt min tunga fasta i gommen om jag inte tänker på dig, om jag inte har Jerusalem som min högsta glädje (Ps 137:1, 5-6).
Psalmen ger uttryck för hemlängtan, en smärtsam hemlängtan – nostalgi. De längtade tillbaka till Jerusalem. Men det gamla templet, Salomos praktfulla tempel, hade förstörts. De som sjöng psalmen hade sett Jerusalem och Herrens hus förstöras av babylonierna.
Själva algin, smärtan, kom av att de mindes något som var gott men som de inte hade hos sig längre. När de äldre väl återvände till hemlandet, och till Jerusalem, blev det smärtsamt tydligt att det inte heller fanns längre. Den smärtan var starkare än glädjen av vad som faktiskt fanns, eller fick sin begynnelse.
De yngre som återvände, får vi anta, hade längtat efter att alls få komma hem, hem till ett land som de kanske inte ens sett, och gladdes över att arbetet med att återuppbygga Herrens hus påbörjades. De jublade högt, medan de gamla grät högt.
Under lång tid har många fått se en kyrka på många sätt förstöras inifrån. Och jag tänker att också många med smärta tänker tillbaka på hur det brukade vara och önskar att det kunde få vara så igen.
Men faran med nostalgi är att man målar det förflutna i allt för starka färger och att det som faktiskt finns då riskerar att framstå som blekt och färglöst.
Det har nu gått 20 år sedan Missionsprovinsen bildades. Vilka grät och vilka jublade när grunden lades för detta bygge? Vilka gladdes och vilka sörjde när återuppbyggnaden av Guds hus tog sin början?
Och hur ser det ut nu? Det ser inte så mycket ut för världen. Och några av de som då jublade kanske nu sörjer över att det inte blev mer med det. Att inte fler församlingar, mer av kyrkfolket, mer av prästerskapet slöt upp. Att det inte blivit så många fler församlingar än det fanns redan de första åren, och att vissa till och med dött ut eller är på väg att dö ut.
Några kanske inte klagar och gråter men känner likväl nostalgi över någon viss tid de såg som höjdpunkten i Svenska kyrkan och vill återskapa något av det i Missionsprovinsen.
Men hur stod det egentligen till under Salomos tid, och tiden därefter? Det fanns goda tider, men också långa perioder där avfallet var mycket stort. Och det fanns perioder då det var någonstans mittemellan.
Hur stod det egentligen till förr i Svenska kyrkan? Finns det någon tid att återvända till då det var bra, då allt var som det skulle? Fanns det en tid där man kunde lägga Bibeln och bekännelsen bredvid kyrkans lära och liv och säga att allt stämde på pricken, allt var precis som det skulle, eller ens i närheten? Verkligheten var aldrig så bra som minnet av hur det var. Nostalgi är en bedräglig grund att bygga något på.
Glöm det som har varit, bli inte kvar i det förgångna. Nu gör jag något nytt. Det spirar redan, ser ni det inte? (Jes 43:18-19, nuBibeln).
Det var profeten Jesajas ord till de som ca tvåhundra år senare skulle återvända från fångenskapen. Det var inte ord som uppmanade dem att glömma allt det goda Herren gjort för dem tidigare, i synnerhet räddningen ur Egypten, men de skulle inte fastna i vad han tidigare gjort och förvänta sig en repris. Nej, Gud gjorde något nytt, i deras tid. Så också i vår tid.
När vi nu blickar framåt mot de kommande 20 åren, låt det vara med jublande glädje över det nya som Herren gör. Inte med nostalgiska förhoppningar om att återskapa det som vi tänker en gång var, en romantiserad bild av det förflutna. Återuppbyggnaden måste ske i frimodig tro på att Herren är den som bygger sitt hus, på ett nytt sätt, i en ny tid, under nya förutsättningar. Inte genom revolution där allt det gamla ska kastas ut. Men inte heller genom rekonstruering av någon diffus tidpunkt i det förgångna där vi tänker att allt var som det skulle, för någon sådan tid har aldrig funnits. Utan genom reformation. En reformation med vördnad och uppskattning för det goda av de heligas arv, också format och förvaltat i Svenska kyrkan, men med urskiljning och frimodig trohet till Guds levande ord som består, i enlighet med bekännelseskrifternas vittnesbörd. Vi får lyda Petrus uppmaning:
Kom till honom, den levande stenen, förkastad av människor men utvald och dyrbar inför Gud. Och låt er själva som levande stenar byggas upp till ett andligt hus, ett heligt prästerskap som ska bära fram andliga offer som Gud tar emot med glädje genom Jesus Kristus. Det står ju i Skriften: Se, jag lägger i Sion en utvald, dyrbar hörnsten, och den som tror på den ska aldrig komma på skam.
För er som tror är den alltså dyrbar, men för dem som inte tror har stenen som husbyggarna förkastade blivit en hörnsten, en stötesten och en klippa till fall. De stöter emot den därför att de inte lyder ordet (1 Pet 2:4-8).
Ska det bland oss höras högljudd gråt över det som varit men som inte längre finns, eller glada jubelrop över att Herren gett oss en annan väg hem till vårt land, för att återknyta till sedermera biskop Arnes inledande ord vid bildandet av Missionsprovinsens stöd-
förening 18 januari 2003? Herren har lagt sin dyrbara hörnsten, Jesus, och på den fortsätter han bygga. Deltar vi i det arbetet, då bygger vi inte förgäves, då ska vi inte komma på skam.