Den 4 maj 2013 vigdes Risto Soramies till biskop för det nybildade Evangelisk-lutherska missionsstiftet i Finland. Han är samtidigt biskop Mattis efterträdare. Ca 450 personer deltog i vignings­gudstjänsten i Helga Hjärtats kapell i Helsingfors. Många gäster hade kommit från utlandet, biskop Roland medverkade från svensk sida tillsammans med provins­sekreteraren, Bengt Birgersson, liksom biskop Thor Henrik With från norsk sida.

Från Missionsprovinsen i Sverige del­tog även Anders Alapää. Han betjänar människor i trakten kring Korpilom­bolo och leder gudstjänst ett par gånger i månaden där. Han har dessutom ett praktiskt samarbete över gränsen till Finland med Jyrki Anttinen, som vig­des av biskop Arne 2009. Alapää berät­tar om vigningen:
Dagen i Helsingfors var verkligen en här­lig högtid, och jag återvände glad och upprymd hem från den. Min förvissning, efter att ha deltagit där, är att detta är början på någonting välsignat. För mig som bor nära Torne älv, ”den nya stiftsgränsen”, har det varit väldigt praktiskt att Missionsprovin­sen har omfattat både Sverige och Finland. Jag har hållit mässor och bibeltimmar i nor­ra Finland och deltog i höstas i det regiona­la prästmötet för norra och östra Finland. Det utbytet kommer inte att upphöra på grund av den nya stiftsbildningen.
När dåvarande Åbo och Viborgs stift skilj­des från den uppsaliensiska kyrkoprovinsen vid fredsslutet 1809 innebar det inte heller att de kyrkliga kontakterna avbröts. Under de senaste 200 åren har utvecklingen i den finska kyrkan nära följt utvecklingen i Sve­rige, influenserna mellan länderna har flu­tit i en strid ström, i stor sett i riktning från Sverige till Finland (både på gott och ont). Här uppe i Norrbotten är vi vana vid att ha många “finska präster”, och när Nilivaara kyrka utanför Gällivare invigdes var det till och med en finsk biskop som förrättade in­vigningen.

Även om det för mig personligen hade varit önskvärt att vi fortsatt funnits inom samma stifts- eller provinsstruktur, har jag för­stått, då jag har talat med bröderna på andra sidan älven, att stiftsbildningen är någonting som kommer att gynna arbetet för Guds rike i Finland. Efter att ha varit med i Helsingfors den 4 maj och följt rapporteringen i finländsk media är jag böjd att hålla med.
När Finland skiljdes från Sverige 1809 myntades devisen att “vinna Finland åter inom Sveriges gränser”. Kanske är det så vi på svensk sida skall se det i nuläget. Nu har vi tid att fokusera våra krafter på det stora arbetsfält, en nation av döpta hedningar (och odöpta invandrare), som vi har här. Missionsprovinsen behöver vara beredd att förändra sig, när missionsuppdraget kräver det (mer påtagliga förändringar än att för­ändra enstaka paragrafer i Provinsordning­en). I Norrland finns många vänner till Missionsprovinsen, men för många känns den alltjämt lite avlägsen med sitt fokus på Västkusten och Skåne.

Till sist vill jag säga att framtiden ser myc­ket lovande ut för det nya stiftet i Finland, och det kommer även vi i Sverige att ha glädje av. Ett ord ur Skriften, som kom i mina tankar är “Sänd ditt bröd över vatt­net, ty med tiden får du det tillbaka.” (Pred 11:1). När biskop Giertz reste över haven för att viga biskopar i Afrika kunde han inte föreställa sig hur “brödet” skulle vända åter till Sverige med biskop Obare 2005. Det som Missionsprovinsen gjort för Finland kommer vi att ha glädje av själva, även om vi inte nu vet exakt på vilket sätt brödet kommer att återvända till Sverige. Med låg­prisflyg och e-post kan det gå snabbt! Våra finländska bröder kommer inte att glömma sina rötter…

Låt oss omsluta biskop Risto Soramies – och alla prästerna och församlingarna i det nya stiftet – med förbön!

Jakob Okkels