I förlängningen av ett beslut vid Provinskonventet 2013 har det nordiska biskopsmötet arbetat med former och innehåll för en ”de nordiska stiftens gemenskap”. Detta kommer att behandlas vid höstens Provinskonvent i Göteborg, och vi har bett Provinssekreteraren lyfta några centrala perspektiv på denna gemenskap. Han skriver följande:

Missionsprovinsen är ett av tre nordiska stift, som på många sätt har en liknande historia och som förstår sig själva på samma sätt. Förutom Missionsprovinsen handlar det om Det evangelisk-lutherske stift i Norge och om Evangelisk-lutherska missionsstiftet i Finland. Dessa tre stiftsgemenskaper förbereder undertecknandet av ett avtal om gemenskap och samarbete. Vid det kommande provinskonventet föreslår Missionsrådet att konventet godkänner avtalet. Förhoppningen är, att det ska kunna undertecknas vid finska missionsstiftets konvent den 7 november 2015. Dagen före, den 6 november, samlas de tre stiftens biskopar – Thor-Henrik With, Risto Soramies och Roland Gustafsson – tillsammans med Missionsprovinsens biträdande biskopar och några medarbetare för nordiskt biskopsmöte i Helsingfors.

Vi hör samman
En äkta kristen hör alltid samman med alla andra kristna – och firar därför, om möjligt, alltid gudstjänst med medkristna i sin lokala församling. En kristen församling hör samman med Kristi kyrkas andra församlingar – och det är god och riktig församlingsordning att tillhöra ett stift med dess biskop. På samma sätt är det viktigt för ett nationellt stift att stå i gemenskap med den världsvida kyrkan. Ett uttryck för detta är att det egna stiftet tydliggör sin gemenskap med andra stift. De nordiska stiftens gemenskap är ett uttryck för detta. Liksom man inte är kristen för sig själv, så är man inte stift för sig själv, även om man organisatoriskt står självständigt. Men den andliga gemenskapen behöver göras tydlig och bekännas. Det avtal som är på väg att godkännas och skrivas under blir också en bas för vidgad gemenskap, både i Nordeuropa/Baltikum och vidare i interkontinentala sammanhang. Ett exempel på detta är de förberedelser som nu också görs för att gemensamt ansöka om medlemskap i ILC (International Lutheran Council), som är ett konfessionellt alternativ till Lutherska Världsförbundet.

Vi behöver varandra
Det avtal som förbereds för undertecknande betygar, att våra stift har altar- och predikstolsgemenskap med varandra. Det betyder, att en präst i t ex finska Missionsstiftet kan på ett av de andra stiftens inbjudan komma och predika eller leda en högmässa och omvänt. Men det betyder också, att om någon kommer för studier till Sverige från det norska eller det finska stiftet, så kan han/hon vara trygg i att här finns samma tro och bekännelse som hemma, den här församlingen är i gemenskap med min församling därhemma.
   Genom att delta i olika gemensamma arrangemang, i studiedagar eller konvent, i prästmöten eller dagar för lekmän, kan vi inspirera varandra.

Vi behöver hjälpa varandra
De tre nordiska stiften har fötts inne i respektive lands lutherska nationalkyrka, för att bära den tron och den bekännelsen vidare, när dessa folkkyrkor i tro och liv lämnar sin bekännelse. Det har för somliga inneburit visst lidande att stå i den snålblåst, som biskopar och stiftsledning i dessa nordiska folkkyrkor utsatt en del av de våra för. Att då veta om, att vi hör samman med de andra, att få möta dem ansikte mot ansikte, att få samtala med varandra om det som skett eller det som hotar – den hjälpen är ovärderlig. Avtalet, som är på väg att undertecknas innehåller en förpliktelse till att stiftens biskopar möts minst två gånger om året för överläggningar, samråd, information och uppmuntran. Man talar ibland om att inte behöva ”uppfinna hjulet på nytt”. Det kan gälla också här. En svårighet som någon varit igenom har gett viktiga lärdomar, som kan få bli till stor hjälp för någon annan i denna nordiska stiftsgemenskap.

Bengt Birgersson
Provinssekreterare