I Konkordieformeln beskrivs hur de fornkyrkliga bekännelserna – liksom även de lutherska bekännelseskrifterna – är normativa för den kristna församlingen och en hjälp för de döpta i mötet med olika läror och föreställningar om Gud, människan och evigheten. Bekännelserna är norm därför att de uttrycker och sammanfattar den Heliga Skrift som står över alla normer; den är normerande norm som det kallas och – med den solida deklarationens ord – enda regel och rättesnöre.

Bekännelsen är identitetsbärande för den kristna församlingen och ingår som en självklar del av dopakten, ingången till församlingens gemenskap i Kristus, och liturgin när kristna samlas till gudstjänst.

Patrik Toräng skriver här om den allmänneliga kristna tron och hur bekännelsen måste fasthållas också i vår tid när olika villfarelser dyker upp.

Den allmänneliga kristna tron

”Vi tror på Gud Fader allsmäktig, himmelens och jordens skapare …”

Så har bekännelsen ljudit i västerlandets kyrkor sedan slutet på 700-talet då den apostoliska trosbekännelsens språkliga form fastställdes och då kejsar Karl den Store befallde att den skulle bekännas i församlingarna i hans rike. Dess ursprung är den s.k. gammalromerska trosbekännelsen från 200-talet som baseras på trosregeln (regula fidei) från apostolisk tid samt formler med frågor och svar i kristna dopritual. 

Trosbekännelsen sammanfattar det allra viktigaste i den allmänneliga kristna tron. (Att östkyrkan inte brukar den, beror inte på att man inte bekänner dessa sanningar. Den enda gammalkyrkliga trosbekännelse man använder där är ju den nicenska, med skillnaden att man i öst bekänner att Anden utgår bara från Fadern, inte också från Sonen). 

Att i gudstjänsten få bekänna vår kristna tro med dessa ord är av stor betydelse. Det innebär bl.a. att den gudstjänstfirande församlingen bekänner att den inte vill vara någon sekt utan en del av den allmänneliga kristna kyrkan: Guds folk som förenas i en gemensam apostolisk tro på vem Gud är och vad han gjort för oss i enlighet med den trons regel formulerad av de första kristna för att avgränsa Kyrkan från olika villfarelser. Bekännelsen handlar om vem Gud är, vad Han gjort, gör och skall göra. Det står inget om vad vi människor gör! Vi är Guds barn av tro allena, genom att lita på att Bibelns ord uppenbarar Guds nåds evangelium på ett sanningsenligt sätt!

Trosbekännelsen kungör att Gud är treenig, Fader, Son och Ande, att Gud skapat både himmel och jord, att Guds son Jesus Kristus, sann Gud och sann människa, har dött, uppstått och uppstigit i himmelen, att Guds son en dag skall komma åter för att döma levande och döda, samt att Guds folk, vars synder Gud förlåter, skapas av den Helige Ande till att få leva med Gud för evigt. Dessa trossanningar är alltså hämtade från den Heliga skrift. I vår liturgi bekänns tron direkt efter bibelläsningarna eller efter predikan som utlägger dessa. Bibelläsningarna handlar ju om vem Gud är, Hans gärningar, vilja och löften, hur Gud handlar med och talar till oss människor, hur Han regerar tillvaron Han skapat. Predikans uppgift är att utlägga Bibelns sanningar med syfte att trösta, lära, förmana och varna åhörarna, med lag och evangelium, evighetsallvar och evighetshopp.

Nu händer det att kristna samfund anser att de gammalkyrkliga trosbekännelserna är ”problematiska”. Så har t.ex. den nybildade Église Protestante Unie de France, Frankrikes största protestantiska samfund, en sammanslagning av liberala reformerta och lutherska kyrkor, år 2017 formulerat en ”deklaration” som sammanfattar vad denna kyrka tror. Det är anmärkningsvärt att ett samfund med rötter i reformationens kalvinistiska och lutherska kyrkor författar en egen ny bekännelse: den allmänneliga kristna tron är ju densamma för allt Guds folk i alla tider! Att ett kristet samfund formulerar om tron så att den ”upplevs aktuell” för dess medlemmar i en viss tid och en viss kultur, är sekteriskt! Inte minst i detta fall eftersom man i ”deklarationen” noterar flera betydelsefulla skillnader jämfört med t.ex. den apostoliska trosbekännelsen. Så sägs där inget om att Jesus är avlad av den Helige Ande och född av jungfru Maria. Inte heller nämns Pontius Pilatus, Jesu återkomst för att döma levande och döda, eller hoppet om evigt liv. Däremot talas det jättemycket om vad kristna förväntas göra. Dessa ändringar är symptomatiska. I likhet med forna tiders gnostiker bortser man från den himmelskt-gudomliga verklighetens förening med jordiska/historiska i frälsningsverket: vår frälsare är inte längre sann Gud och sann människa. Även den eskatologiska dimensionen är borta. Kvar finns existentiella ideal som man menar passar vår tids västerlänningar som inte tror att Bibeln är sann på riktigt. En skillnad i förhållande till forntidens gnostiker är att dessa trodde på en andlig dimension som den viktiga, eviga och goda dimensionen, medan nutidens

”gnostiker” är helt inomvärldsliga: evangeliet får sin mening genom att vara till uppmuntran för oss i våra liv på jorden. Allt handlar om denna världen och det som Jesus från Nazaret inspirerar oss att göra här.

Deklarationens kristendomstolkning är ju så långt ifrån trons regel man kan komma. Hade Luther och Kalvin läst den och fått veta att dess författare menar sig ha del av deras andliga arv hade de tagit sig för pannan! Det här är ju inte kristendom utan en tidstypisk andlighet som uttrycker sig i delvis kristna termer. Man kan dock ana den reformerta teologins förödande inflytande. Enligt denna är det inte din gudagivna tro på Jesu försoningsverk som låter dig ta emot barnaskapet hos Gud, utan din eventuella frälsning har bestämts genom ett beslut av Gud i himmelen som vi människor inte vet något om. Det driver reformerta att genom strävan efter yttre framgång, goda gärningar, känsloupplevelser och rätta meningar försöka övertyga sig själva och andra om att de hör Gud till. Så har det alltid varit. Men i och med den liberala teologins genombrott kan liberala reformerta kyrkor vandra ytterligare ett steg bort från Guds ord då man förnekar att det eviga livet är ett liv på riktigt; ”Evigt liv” omtolkas till att bara vara ett jordeliv som känns bra och meningsfullt och uppfattas som kärleksfullt. Därav formuleringar i dokumentet som kan sammanfattas i budskapet att Gud är snäll och vill att vi alla skall vara snälla. 

På ett sätt är det bra att bekännelsen formulerats och antagits. För nu är det tydligt för alla och envar att denna franska kyrka har distanserat sig från Kristi sanna kyrka som bekänner sig till den allmänneliga kristna tron. Därmed inte sagt att det inte finns enskilda församlingar i detta vilsna samfund som ännu håller fast vid den allmänneliga kristna tron. Franska liberala protestanter är kända för tolerans också ”högerut”: de vet vad det innebär att vara förföljd av majoritetssamhället och vill inte själva bli förföljare. Det är en vacker sida av deras identitet. Det skall också noteras att man inte tar avstånd från äldre tiders bekännelser fastän dessa ger uttryck för en helt annan övertygelse. Man menar bara att de ”inte är relevanta för oss idag”. Därmed förnekar man att kristen tro skulle ha med objektiv, evig sanning att göra: Jesus bekänns inte som Sanningen inkarnerad.

En annan problematisk inställning till den allmänneliga kristna tron, är det då man lägger till olika saker till Evangeliet som man menar måste vara med för att kyrkan skall fullgöra sitt uppdrag: kyrklig tradition, företeelser och bud som tillkommit under seklernas gång. Ett förödande tillägg är den ställning som jungfru Maria har i den romersk-katolska kyrkan. Hon upphöjs så till den grad att hon enligt katolska kyrkans katekes må åkallas ̈ som ”hjälparinna” och ”förmedlarinna” (p.969). Marias stora betydelse i frälsningsläran är här så vedertagen att det märks vid varje högmässa. Man förhåller sig till Jesu moder som vore hon en person vi har att vända oss till i bön för att få frid med Gud. Även om gudstjänsten i övrigt kan vara uppbygglig, innebär detta ett så grovt avsteg från den allmänneliga kristna tron att det kan kallas människodyrkan. För sanningen är ju, att bara Jesus Kristus Guds enfödde son förenar oss med Gud – Han och ingen annan! Att jungfru Maria nämns i trosbekännelserna beror ju inte på att hon skulle vara en ”förmedlarinna” av Guds välsignelser, utan uttrycker att Jesus Guds son också är sann människa: Jesu moder Maria lyfts fram för att beskriva vem Jesus är.

Ett annat förödande tillägg som kan blandas in i trosläran är att rätt kyrklig hierarki blir avgörande för ett sant liv med Gud. I den romersk-katolska kyrkan är nattvard inte giltig nattvard om den inte förrättas av präster som står i gemenskap med påven i Rom. I vissa östligt-ortodoxa kyrkor är det ännu värre. Där erkänns endast dop som har förrättats i den egna kyrkan: är du döpt t.ex. i en protestantisk kyrka krävs omdop.

Den stora betydelse som tillerkänns hierarkin möter vi också, om än i mycket modererad form, bland vissa företrädare för Svenska kyrkan. Här kallar man Missionsprovinsen för ”en annan kyrka” eftersom Missionsprovinsens präster leds av en biskop som inte är med i Svenska kyrkans biskopskollegium. Man kan mena olika saker med uttrycket ”annan kyrka”. Men även vissa medkristna med en klassisk kristen tro kan definiera Missionsprovinsen på detta sätt. Detta kan då ge intryck av att man ser Svenska kyrkans avfall från allmännelig kristen tro som ett mindre problem än att trossyskon med Svenska kyrkans gamla tro, för att få fira uppbyggliga gudstjänster, nödgats kalla och låta viga bibeltrogna biskopar som viger bibeltrogna präster. Detta ”tilltag” är man mycket bekymrad över.

I Skriften förmanas vi till trohet mot profeternas och apostlarnas undervisning om vem Gud är, Hans gärningar, bud och löften. Sann kristendom har i alla tider varit bibelkristendom! Den allmänneliga kristna tron är, som sagt, lika med de bibliska och apostoliska sanningarna. Lever man i tillit till detta budskap är man en sann kristen. Döps man i den treenige Gudens namn enligt Bibelns ord upptas man som medlem i Guds folk. Och deltar man i nattvardsfirande i enlighet med Skriftens lära, äter och 

dricker man Jesu Kristi sanna kropp och blod alldeles oavsett vilken prästman som förrättar sakramentet. I Bibeln står inget om att denne måste tillhöra en viss kyrklig hierarki. Däremot framgår det mycket tydligt att Herrens trogna inte skall delta i gudstjänstliv präglat av falsk, obiblisk lära. Då ger man legitimitet åt osanning och påverkas själv av lögnens ande. 

Bibeln är som sagt Guds sanna, livgivande Ord. Med Henric Schartau får vi påminna oss om, att envar som vill leva i frid med Gud här i tiden och sedan i evigheten, har att i tro bruka Guds ord!

Patrik Toräng

Denna text har tidigare publicerats i GST nr 1/ 2024.