– Betraktelse över Matt. 18:1-10 –

I en del kyrkor från fornkyrklig tid kan man se bilder, som påminner oss om, vad som händer i en gudstjänst. En bild över altaret visar Jesus och lärjungarna, därför att det är samme Jesus, som vandrade omkring i det heliga landet, som också är närvarande i gudstjänsten, när vi är samlade i hans namn, lyssnar till hans ord och på hans befallning firar nattvarden.

Över denna bild kan man ibland se den himmelsfarne Jesus, som är omgiven av änglarna. När vi är samlade i Jesu namn, så står vi inför den himmelska tronen och är omgivna av denna änglaskara. Då firar vi inte något fjärran, utan vi gläder oss över att Jesus är mitt ibland oss och Guds änglar är nära.

   I evangeliet läser vi att Jesus får frågan: Vem är störst i himmelriket? Och näst efter Gud och Jesus kunde man tänkt sig, att Jesus hade nämnt om änglarna. Men nej! Istället kallar Jesus till sig ett litet barn och lyfter fram det som ett föredöme för vuxna och säger: Om ni inte omvänder er och blir som barn, kommer ni inte in i himmelriket. Den som ödmjukar sig som detta barn, han är den störste i himmelriket.

   Den störste i himmelriket är alltså inte den som kan en massa – inte den som kan prata eller prestera något stort, utan den som inte kan annat än ta emot Guds kärleksrika omsorg. Det är gott, för det nyfödda barnet och den döende gamle kan inte prestera något, men kan ändå vara föremål för Guds stora kärlek och genom tron ta emot den.

   När Jesus här talar om barnets tro, är det alldeles klart, att tro är barnslig tillit till Gud och till Jesus. Barnet kom ju, då Jesus kallade. Jesus varnar mot att förleda en av dessa små som tror på mig. Det är det allvarliga i detta evangelium. Men glädjande är, att Människosonen har kommit för att frälsa det förlorade, och att Gud i sin kärlek ger oss en skyddsängel.

   Bibeln ger en del exempel på, hur Gud ingriper genom sina änglar. En ängel ropade till Abraham, att han inte skulle offra Isak. Jakob såg änglar stiga upp och ner på stegen till himmelen. Ängeln Gabriel sändes till Maria med budskapet om att hon skulle föda Guds Son. Genom historien finns många berättelser om änglar. Här skall blott nämnas om en sådan från andra världskriget. En liten flicka ville inte sova, utan gå upp. Föräldrarna vill att hon lägger sig, men hon säger: Det står en ängel och ropar på mig. Föräldrarna säger att där inte är någon ängel, men flickan håller på sitt och springer fram till ängeln. Ett ögonblick efter faller en bomb. Flickan hade dött om inte ängeln kallat henne upp ur sängen.

   Det finns anledning att tacka för änglarna.

   Vi har också anledning att glädja oss över, att Guds Son kom till oss – inte som en ängel, utan som en människa. För bara på det viset kunde Gud uppenbara djupet av sin kärlek: att Han kom – inte i oemotståndlig makt, utan – som en sårbar människa på ett sådant sätt att människor kunde stå Honom emot. Därigenom kunde kärleken uppenbaras, att Jesus utgav sig själv som offer på korset för vår frälsnings skull. Därför nöjer sig inte heller Jesus med att sända änglar, utan Han sände apostlarna, som förkunnade evangelium. Evangeliet om den korsfäste och uppståndne Jesus skall förkunnas av människor, som själva är sårbara och kan riskera att lida för Jesu skull. Men just i berättelserna om martyrerna finns det också många vittnesbörd om änglavakt.

Hans Olav Okkels, präst
Roager, Danmark