Den som väntar på Herren

29 april, 2020

Betraktelse

Den som väntar på Herren väntar aldrig förgäves

När Jesus dog förväntade sig alla att det var slutet på Jesusrörelsen. På påskdagen suckar emmausvandrarna: Vi hade hoppats att han var den som skulle frälsa Israel. Ett grusat hopp. De väntade inte på vad Herren skulle göra, vad han lovat att göra. Och inte heller kvinnorna på väg till graven.

Men det som för de flesta blev det avgörande beviset på att Jesus inte var Messias, att han var en bedragare, en hädare, det vändes med uppståndelsen till det avgörande för den kristna trons sanningsanspråk. Det var totalt oväntat av alla och förändrade allt. Jesu död blev inte ett slut på Jesusrörelsen. Den blev ett slut på lagens och syndens makt. Och hans uppståndelse blev en bekräftelse på och en fullbordan av hans seger över döden och dödens alla makter.

En död Kristus kunde kanske ha varit en vis lärare och undergörare, men det är bara en uppstånden och levande Kristus som kan vara Frälsare, som kan ge liv. Och alla som genom dopet dött med honom är döda från synden och lever för Gud i Kristus Jesus (Rom. 6:11).

Jesu uppståndelse gjorde att apostlarna vågade stå upp mot stora rådet, mot kejsare, mot rasande folkmassor, mot den tidens lärde och förkunna att det bara finns en Gud, en Herre, en som är värd att tillbes, lyda och tjäna. Även om det kostade dem livet. För de hade, och vi får ha, hoppet om kroppens uppståndelse och ett evigt liv.

Den som väntar på Herren väntar aldrig för länge

Det har nu gått 2000 år sedan Jesus uppstod, och han har inte kommit än. Att han dröjer kan lätt bli en orsak till tvivel, men Gud har genom Petrus förutsagt att Jesu återkomst skulle dröja, dröja så länge att människor skulle börja håna de kristnas väntan. Och Paulus håller med, vi skulle vara beklagansvärda och vår tro meningslös… om nu Kristus inte har uppstått. Men nu har Kristus uppstått från de döda som förstlingen av de insomnade (1 Kor. 15:20).

Det är för att fler människor ska få möta den uppståndne Jesus som Frälsare som han dröjer, så att de inte möter honom först när han kommer för att döma världen. Han är den gode Herden som ännu är ute och letar efter sitt förlorade får, som inget hellre vill än att få ta hand om det, bära det på sina axlar och sköta om dess sår.

Vi ska därför alltid vänta på Herren, men aldrig vänta med att gå till Herren. Istället ska vi när vi hamnar i någon nöd eller fara alltid barnsligt ropa på honom; ”Jesus, hjälp!” När vi är glada och tacksamma över något, alltid vända oss till honom i tacksamhet; ”Jesus, tack!” När vi är ledsna be honom vara nära och trösta; ”Jesus, kom!” När vi inte vet hur vi ska handla i en situation be att han ger vishet; ”Jesus, led!” När vi gjort fel, utan att dröja, vända oss till Jesus och be om förlåtelse; ”Jesus, förlåt!”

Den som väntar på Herren ska på uppståndelsens dag få se sig själv väntad av Herren

Kroppens uppståndelse var inte en främmande föreställning för de flesta judar på Jesu tid, men det var något man väntade sig först på den yttersta dagen. Att föra enskilda människor tillbaka till livet var inget nytt, det hade ju Elia och Elisha gjort. Men Jesu uppståndelse var inte ett återförande till det liv som varit. Hans uppståndelse var en försmak av den nya skapelsen, samtidigt som hans kropp fortfarande bar, och bär, märkena från korsets spikar. I de kroppar vi uppstår med kommer det inte längre finnas några sjukdomar eller sår, men Jesu kropp däremot ska för alltid bära dessa kärlekens märken som ett bevis på att Gud aldrig glömmer bort någon enda av oss. För vår skull ska dessa märken finnas kvar, som ett vittnesbörd om att vi är älskade, att vi är väntade och efterlängtade av Herren. Och att vi med honom i evigheten ska dela påskens fulla glädje.

Niclas Olsson
Km i Immanuelförsamlingen, Göteborg