”Jag kan inte längre gå till min kyrka, där jag firat gudstjänst sedan barndomen. Vad ska jag göra?” Det konstaterandet och den frågan har jag mött allt oftare. Varför kan inte många fira gudstjänst i de kyrkor där de döpts och konfirmerats och genom åren fått näring för sin tro. Svaret är att på många håll får Guds Helige Ande inte genom Guds ord och sakrament skapa och uppehålla den frälsande tron på Jesus Kristus. I församlingar där prästen har övergett Guds ord och blivit en falsk lärare ges ingen näring för tron och det kristna livet. Där är det nödvändigt för den andliga hälsan att lämna sin älskade helgedom.
Men vad ska jag göra?
Det är ju nödvändigt, att så länge hälsa och krafter tillåter, fira gudstjänst. Jag fick för några år sedan ett brev från en kvinna i Karlstad med bön om hjälp att få fira gudstjänst. Svaret på brevet blev att jag en söndagseftermiddag fick leda en gudstjänst i hennes hem. Genom bekanta, och genom att skicka brev till dem som i området hade Kyrka och Folk, gjorde vi gudstjänsten känd. Arton personer kom. Några hade åkt lång väg. En förunderlig glädje präglade den eftermiddagen. ”Detta är svar på många års böner”, var en kommentar i samtalet efter gudstjänsten. Nu finns det i Karlstad en koinonia med egen pastor och dessutom en i Torsby längre norrut i Värmland, också med egen pastor. Förutom söndaglig gudstjänst har man bibelstudier i Säffle, närradiosändningar i Karlstad och Sunne, i Torsby en diakonal verksamhet med kontakt med över tjugo missbrukare. Vid samma tidpunkt som kvinnan skrev brevet till mig, hade Lutherstiftelsen planer på att placera en präst i Karlstad. Herren hade på olika sätt berett marken för att människor i trygghet skulle få fira gudstjänst med Guds ord och sakrament.
Någon måste börja
Men i vår församling är vi så få? Svaret på den förståeliga frågan är: Vi har löftet att där två eller tre är samlade i Jesu namn, där är han mitt ibland dem (Matt.18:20). Är du alldeles ensam och inte kan åka till någon närliggande kyrka, så känner du kanske någon i en grannförsamling. Det behövs två personer, som börjar samtala och bedja om Herrens förbarmande, hans ledning och hjälp. Någon av oss i Missionsprovinsens ledning kommer gärna och är med i samtalet om hur just ni skulle kunna få fira gudstjänst. Missionsprovinsen bildades just för detta ändamål. Efter utbildning och prövning tar vi emot och viger män, som får Herrens kallelse att vara hans präster.
Det ordinära är att en församling med få eller flera medlemmar kallar präst. I den missionssituation vi befinner oss i, är det också motiverat att en präst blir skickad till en bygd för att bygga upp en församling. I vårt fall är det då Missionsprovinsen som står för den kallelsen. I Karlstad började det med att en enskild tog kontakt och samtidigt var en präst på väg att sändas.
I min egen hembygd, Södra Dalsland, började det med att Kyrkliga Förbundet bad mig att ansvara för att Per-Anders Grunnan – innan han var prästvigd – fick möjlighet att undervisa och predika i olika församlingar. På den tiden fanns det kyrkor där man kunde fira en rätt gudstjänst. Vår verksamhet var kompletterande. När vi utestängdes från alltfler kyrkor och församlingshem började vi med gudstjänster i ett hem och i olika hyrda lokaler. Nu har vi en egen kyrka, Stigens kyrka, där det samlas upp till åttio personer söndagligen. Från i år står vi för större delan av pastorns 60 procentiga lön för att nästa år betala hela hans lön. Kyrkliga Förbundets givartjänst kan i stället hjälpa andra ”behövande”.
Någon måste börja för att det ska kunna firas gudstjänst där man inte kan gå till sin egen eller till en grannförsamlings kyrka. Denna någon kan vara du. Denna någon kan också vara Missionsprovinsens missionsråd och konsistorium. Men då bör vi ha någon som ser nöden i sin bygd och därför tar kontakt.
I församlingar med präster, som vill vara trogna Herren och Hans ord,
bör man tacka och lova Herren för sin präst, och inte överge sin församlings gudstjänster. Men man bör tillsammans med prästen tänka framåt. När han pensioneras eller flyttar, hur blir läget då? Det behövs en beredskap från prästens och kyrkfolkets sida.
Per-Anders Grunnan har i den här frågan bl.a. sagt:
”Där det fortfarande är möjligt att bedriva ett genuint kristet församlingsarbete i Svenska kyrkan kan det vara framsynt att satsa på följande:
a) att medvetandegöra kyrkfolket genom studiegrupper och spridande av goda tidningar.
b) att i tid (dvs snarast) starta en slags stödförening till lokalförsamlingen som består av den medvetna gudstjänstfirande församlingen och där dess lekmannaengagemang tas tillvara och där en plattform skapas för kompletterande undervisning i frivillig dvs inofficiell form, men med församlingens tjänstgörande präst som ordförande.”
Jesus sade: ”Bara ett är nödvändigt. Maria har valt den goda delen, och den skall inte tas ifrån henne” Luk.10:42. Ingen ska ta ifrån oss rätten att få höra Guds ord rent och klart förkunnas och fira Nattvarden rätt förvaltad. Det är livsnödvändigt för vår evighet. Varje präst och varje lekman har här ett ansvar för sin egen del och för andras. Missionsprovinsens ansvar är bl.a. att bistå dem som inte har tillgång till ett kristet församlingsliv. Hör av dig, du som har nöd för din egen evighet och för andras.
+Arne Olsson