– En hälsning från en av Missionsprovinsens församlingar –
Sent kommer vi glömma fastetiden 2020. För många började det som en frivillig fasta, dvs man valde att avstå från något. För oss alla slutade den med en ofrivillig. Vi har fått klara oss utan mycket som vi annars tar för givet, som vi uppskattar och behöver. Inget har vi som inte är oss givet. ”Kom ihåg, o människa, att du är stoft” hörde vi i Askonsdagsmässan och så blev fastetiden en skarp påminnelse om att allt här på jorden är föränderligt och till slut också förgängligt. Utom just det som består och är evigt – det som fastetiden och den stilla veckan så passande kulminerar i: Kristi uppståndelse från det döda. Allt det han hade sagt och gjort får i kraft av uppståndelsen ett evigt ljus över sig.
Det som består lyser starkare när det ordinarie är borta. En röd tråd i påskberättelsen är att Jesus har uppstått, så som han har sagt (Matt. 28:6). Det som Jesus redan sagt och gett, och som kanske blev särskilt tydligt och levande en påskvecka ett tidigare år, fick begrundas på ett annat sätt när många kyrkor var stängda under påskveckan och somliga (framförallt riskgrupperna) inte hade möjlighet att vara med i de gudstjänster som firades. Kanske att den digitala tekniken fick gjort att det förkunnade och förmedlade Ordet ändå nådde hem till de isolerade, med kraft till tro på den korsfäste och uppståndne Kristus – han som är densamme igår, idag (i Corona-tid) och i evighet.
I Immanuelkyrkan har vi tidigare år byggt upp ett litet påsklandskap, med närmast dagliga samlingar för små (och stora) omkring påskdagarnas händelser, det som också de många gudstjänsterna förmedlar i både förkunnelse och liturgisk gestaltning. Skärtorsdagsafton ett tidigare år kunde rymma både Skärtorsdagsmässa med altarets avklädande, en samling kring Getsemane-händelsen i påsklandskapet, en uppdukad påskmåltid med förklaring av måltidens uppfyllelse i Kristus och ett avslutande completorium med psaltarpsalmer som Jesus själv sjöng den kvällen och textläsningen om hur Jesus tillfångatogs och fördes bort i natten. I år blev det en Ordets gudstjänst på Skärtorsdagskvällen, medan nattvardsfirandet utportionerades till mindre samlingar vid andra tillfällen – och för några till hemmen. Samlingar kring påsklandskapet blev till slut inspelade på film, vilket gjorde att små (och stora) kunde följa händelseförloppet i påskveckan via nätet. Trots att omständigheterna i år var extraordinära kunde ändå påskveckan, Jesu påsk, bli förmedlad.
Personligen saknade jag påsknattsmässan i Immanuelkyrkan, med den högtidliga sången i nattens mörker, den stegrande förväntan genom läsningarna ur Gamla testamentet, påskljusets strålande sken vid den nya dagens inträde, Kristi uppståndelse förmedlad i förkunnelse, i dop (något år genom ett faktiskt dop, andra år genom doperinran), och i nattvard. Men jag behövde inte vänta längre än till påskdagens morgon för att höra Kristi uppståndelse förkunnad, inte så långt efter soluppgången, då den första av påskdagens gudstjänster firades kl. 9. I år fick två gudstjänster firas för att bereda plats åt de närmare 80 personer som ville och kunde infinna sig i kyrkan, med alla restriktioner i beaktande, för att fira Kristi uppståndelses högtid (övriga kunde fira med via direktsändningen).
”En nåd det är att i vårt land än kyrkans klockor ljuder” (Sv.ps. 401:2). Nåd ska däremot inte tas för givet, som denna påskvecka påmint oss om. Nåd är dyrt förvärvad åt oss, förmedlad åt oss i kyrka och nådemedel, och nåd har sin gång, sin ordning, med oss när den tas emot i tro och förnyad angelägenhet om att ta till vara på det som är oss givet. Sker det har denna ovanliga påsk varit ovanligt bra för oss.
Jakob Appell
Kh Immanuelförsamlingen, Göteborg
