Den kristna kyrkan består av lokala församlingar. De grundas inte som olika åsiktsgemenskaper, utan det som förenar är det heliga dopet i Faderns, Sonens och den Helige Andes namn. Denna grundläggande skillnad får konsekvenser för vad församlingen är och de kristnas roll i denna gemenskap.

Johanna Nygård, medlem i Profilutskottet, har skrivit följande artikel som lyfter några av de viktiga aspekten som följer med kallelsen till ett liv i Kristi kropp. 

——————-

En skola för syndare – om den kristna församlingen

Varför kallas du kristen?

Jag kallas kristen, emedan jag genom dopet är upptagen i Jesu Kristi församling och med församlingen tror och bekänner honom vara min Frälsare och Saliggörare. 

Svaret på inledningsfrågan i den utveckling av Martin Luthers lilla katekes, som av konungen stadfästes 1878, framställer ett perspektiv som inte fått särskilt stark betoning i vår tid och därför kan te sig närmast onaturligt för den individualistiskt präglade nutidsmänniskan.

Den måhända överraskande dimension som framträder är den kollektiva. Att vara frälst är aldrig något vi är för oss själva, oberoende av andra människor. Herdens avsikt med oss är hela tiden att återföra oss till hjorden. 

Överhuvudtaget, när hela frälsningshistorien tas i beaktande, framträder bilden av att Gud alltid handlat med människan som ett kollektiv, släkter – ja, en släkt. Från att Gud som förste vigselpräst sade sitt “Och de skall bli ett kött” 1 Mos 2:24, har mänskligheten i Guds ögon varit en enhet.  I GT finns exemplet med Levi som handlat genom Abraham, “… ty som ofödd fanns han till i sin stamfaders kropp”. Heb. 7:10. I Romarbrevets femte kapitel redogör Paulus systematiskt för hur den förste Adams syndafall bringat hela människosläktet i fördärv genom arvsynden, för att sedan hela släktet skulle frälsas genom den andre Adam, Kristus. 

Från Bibelns första blad framträder från och med syndafallet en allt tilltagande splittring bland människorna: Adam lägger skulden för deras felsteg på sin hustru. Icke många bröder hade vandrat på jorden innan det första brödramordet infaller. Mänskligheten delas snart upp i en mångfald av tungomål.

I den andre Adam upprättas den i synd fallna mänskligheten. Resultatet av denna frälsning är ett nytt liv i en återupprättad gemenskap. “… på denna klippa ska jag bygga min församling, och helvetets portar ska inte få makt över den.” Matt 16:18 “Ty där två eller tre är samlade i mitt namn, där är jag mitt ibland dem.” Matt 18:20 Om den gemenskapen: församlingen, ska denna artikel handla. 

Det kristna livet är ett liv i gemenskap  

Kroppen är en och har många delar, men trots att kroppens alla delar är många utgör de en kropp. Så är det också med Kristus. I en och samme Ande är vi alla döpta för att höra till en och samma kropp, vare sig vi är judar eller greker, slavar eller fria. Och vi har alla fått en och samme Ande utgjuten över oss. … Ni är alltså Kristi kropp och var för sig delar av den.  1 Kor: 12:12-13, 27   

Därför är ni inte längre gäster och främlingar, utan medborgare med de heliga och medlemmar i Guds familj.  Ni är uppbyggda på apostlarnas och profeternas grund, där hörnstenen är Kristus Jesus själv. I honom fogas hela byggnaden samman och växer upp till ett heligt tempel i Herren, och i honom blir också ni sammanbyggda till en boning åt Gud genom Anden. Ef. 2:19-22

Den kristna människan är placerad in i en ny gemenskap. Hon har inympats i vinträdet Kristus. Likt grenen lever hon av den näring som förmedlas från stammen. På trädet finns även andra grenar. “Jag har också andra får …” Joh 10:16. Åtskilliga bilder används för att skildra detta förhållande, hemligheten om kyrkan, Kristi brud. Beroendeförhållandet gäller inte enbart den enskildes relation till Kristus. “Men nu är kroppsdelarna många och kroppen ändå en. Ögat kan inte säga till handen: ‘Jag behöver dig inte’, inte heller huvudet till fötterna: ‘Jag behöver er inte’.”  I Kor 12:20-21 Lemmarna är, förutom att vara beroende av huvudet, även beroende av varandra.

Liksom många av Skriftens sanningar är detta inte nödvändigtvis alltid uppenbart för våra ögon. Kristi kropp har många besynnerliga lemmar. För att fritt citera teol. dr. pastor Tapani Simojoki, vid ett föredrag i juli 2024, bär en levande församling inte intressegemenskapens homogena prägel, utan där finns människor av alla sorter, klasser och åldrar. Denna spridning är enbart ett sundhetstecken.  

Vår gamla människa är inte i stånd att urskilja dessa med-lemmar, men den nya människan lyssnar till herdens röst. “… Kvinna, se din son. … Se din mor. …” Joh 19:26-27

Men Gud har satt samman kroppen och gett de ringare delarna större heder, för att det inte ska bli splittring i kroppen utan att delarna i stället ska ha samma omsorg om varandra. Om en kroppsdel lider, så lider alla de andra delarna med den. Och om en kroppsdel blir ärad, gläder sig alla de andra delarna med den. 1 Kor 12:24-26

Inte alla i församlingen, eller ens merparten, kommer sträva efter samma fromhetsideal som du. Ofta är det svårt att ens känna igen deras uttryck som just fromhet – för dig liknar de mer högmod och upptagenhet vid yttre ritual, världslighet, lagiskhet eller trångsynthet. Det finns mycket i församlingen som kan väcka anstöt. Paulus manar till omsorg och vishet i möte med dessa “svagare bröder”. Det finns många yttre bruk som kan vålla stridigheter, sedan Kristus gjort sitt rikes medborgare till fria herrar över allting. Fria herrar utvecklar lätt var och en sin egen smak, men här är vi kallade att underordna oss varandra. Församlingen är i sanning en nyttig skola i fördragsamhet och den rätta kristna ödmjukheten. 

Vi bör lära oss att skilja mellan synder och olikheter, mellan det påbjudna eller förbjudna och det som inte omfattas av några bud utan av den kristna friheten. Den broder som gått vilse i obetänksamhet eller olydnad, har vi att upprätta och återföra till Herren. Den broder som i kristen frihet handlar annorlunda än vi och hänger sig åt sådant som vi inte anser vara värt uppmärksamhet, bör vi söka uppskatta. Om möjligt förstå och kunna se det han ser, men annars lyfta på hatten. Vår broder kan ha förunnats en skatt som vi ännu inte har tillgång till, eller en kallelse som inte är vår.

Bibeltrogna vänners ledargestalt Axel B Svensson och fader Gunnar (Rosendal) en av profilerna i förra århundradets (hög)kyrkliga förnyelserörelse var två män från vitt skilda fromheter och sammanhang. Axel B Svensson ska ha skrivit om sin broder: “… doktor Rosendal och jag äter likt Mefiboset vid Konungens bord. Vi äter samma andliga mat. Det tycks mig vara huvudsaken. I konungens hus finns många kärl och den ene äter på ett, den andre på ett annat sätt. Men de hör tillsammans för matens skull, det levande brödet och den livgivande drycken.” 

Gudstjänsten – Kristi kärlek förkroppsligad

Den australiensiske teologen John W Kleinig beskriver i sin bok Wonderfully Made: A Protestant Theology of the Body hur Kristi uppståndna kropp är ett tempel, där Guds härlighets hela fullhet bor. Efter sitt stora försoningsoffer för världen genom vilket han renat sina trogna, fortsätter han att bära fram församlingen som ett heligt och fläckfritt offer inför Fadern. Kleinig kallar Kristi kropp för en andlig skattkammare genom vilken vi har tillgång till alla Guds gåvor. Utanför Kristi kropp finns ingen gemenskap med Gud. Men alla troende som är döpta till Kristus har inlemmats i hans kropp, som levande stenar i hans tempel. Och församlingen är kallad att förkroppsliga Guds kärlek på jorden. Ingen enskild person kan ge en rättvis bild av den, utan här behövs en hel gemenskap av olika människor med skilda egenskaper, karaktärsdrag och gåvor. 

Enligt Kleinig är gudstjänsten till sin natur ett kroppsligt möte med frälsaren. Den uppståndne Kristus kommer till oss kroppsligen genom sitt ord i gudstjänsten (utsagda och förkroppsligade av ordets tjänare), samt fysiskt i nattvarden. Där får vi lov att ta emot honom i ord och sakrament, bekänna synder, lovsjunga honom och bära fram offer – det vill säga sådana handlingar som vi utför med vår kropp. Men han möter oss också genom medkristna, liksom han har sagt att var och en som tar emot ett barn i hans namn tar emot honom själv, Mark. 9:36-37. Genom församlingen och varje enskild persons arbete hjälper han och är närvarande för oss. Genom församlingsmedlemmarna delar han dina bekymmer, frestelser, glädje och sorg, samt ger dig fysisk omsorg. På samma sätt verkar han genom dig, till nytta för församlingen. 

Har Kristus fått använda dig på detta sätt för att tjäna och vara dagligt bröd för sina trogna? Samt genom dem sörja för dina behov? Som Kleinig konstaterar: Verklig, kroppslig interaktion med Jesus förutsätter en regelbunden närvaro i gudstjänsten.

Vår plats i församlingen  

De höll troget fast vid apostlarnas undervisning och vid gemenskapen, brödsbrytelsen och bönerna. … Varje dag var de troget och enigt tillsammans i templet, och i hemmen bröt de bröd och delade måltid med varandra i jublande, innerlig glädje. Apg. 2:42,46

Vi går inte till kyrkan bara för vår egen skull. Din närvaro betyder något och din uteblivna närvaro är en förlust och berövar församlingen något. Det är inte bara kollekten som räknas utan bara genom att komma gör varje person ett viktigt bidrag. Det är tungt att vara en liten skara och särskilt i en församling av grå huvuden bör den uppmuntran och framtidstro som, särskilt ungdomars närvaro skänker, inte underskattas. Dessvärre infaller lätt ett marknadstänkande när det i varje stad finns en uppsjö av olika församlingar med sin speciella prägel och hela den digitala världen är fylld till brädden med uppbyggligt material. Varför gå till en och samma församling när ingen är fullkomlig och man kan bygga en allsidig andlig diet genom väl balanserade portioner av förkunnelse från flera olika håll? Problemet är att det på detta vis inte byggs någon verklig gemenskap. Den valfrihet som ter sig så lockande bygger på förutsättningen att det finns andra som inte gör som du, utan har dedikerat sitt engagemang åt en verksamhet och gemenskap. Vem skulle fylla medlemslängden, styrelseposterna, utföra det praktiska arbetet, eller ens känna igen dig om alla var tillfälliga gäster i församlingen?

Och “tyvärr” finns det alltför många relativt likvärdiga alternativ att gå till i dagens uppstyckade kyrkolandskap. Kanske på grund av andra som tidigare tagit det steg som för oss lyckligtvis ännu stannat vid en argsint tanke. Det finns tillfällen då vi vredgats, kanske sagt några obetänksamma ord och tänkt att “Om det fortsätter så här vill jag byta församling.”  Det finns många tillfällen att reta sig och ta anstöt av varandra. Många viljor och uppfattningar ska samsas. Här har vi tillfällen att öva på att underordna oss varandra, svälja stoltheten, be om förlåtelse och ta emot den.

Bröder, i kraft av Jesu blod kan vi nu frimodigt gå in i det allra heligaste på den nya och levande väg som han har öppnat för oss genom förlåten, det vill säga sitt kött. Vi har en stor präst över Guds hus. Låt oss därför med uppriktigt hjärta gå fram i full trosvisshet, med ett hjärta som är renat från ett ont samvete och med en kropp som är badad i rent vatten. Låt oss orubbligt hålla fast vid hoppets bekännelse, ty den som har gett oss löftet är trofast. Låt oss ge akt på varandra och uppmuntra varandra till kärlek och goda gärningar. Låt oss inte överge våra egna sammankomster, som en del har för vana, utan uppmuntra varandra, detta så mycket mer som ni ser att dagen närmar sig. Heb. 10:19-25