– Betraktelse i Midssomartid –
Men du, o Gud, som gör vår jord, så skön i sommarens stunder…
Det är så vackert i Sverige dessa dagar. Naturens skönhet och lugnet man kan känna under sommarledigheten inbjuder oss att lovprisa vår Skapare. Skapelsens skönhet och behag är en uppmaning från Skaparen till lovsång, riktad till oss människor som har behov att tacka för det som är gott.
Allt kött är hö. Allt flyktar här, och snart förvissnar gräsen…
Men något som kan dämpa glädjen är jordelivets förgänglighet. Samma natur som väcker vårt lov av Skaparen erinrar om förgänglighetens närvaro på jorden. Årstidernas växlingar påminner om att vi liksom kommit till världen för att en dag dö bort från den. Och det finns mycket i naturens värld som bryter mot det vackra och rogivande. Naturen är fylld av skräck. Det kan vi se i rådjurens vaksamhet då de hör ljud som de snabbt måste avgöra om de är hotfulla. Naturen vittnar om livets och dödens kretslopp där den starke överlever genom att livnära sig på den svagare. Rädslan för död och självbevarelsedriften ser jag också i mitt eget liv. Det är så viktigt att själv ha det bra. Kärlekslösheten är utbredd: ”Ty här på denna jorden är synden med i allt, och ger åt allt det sköna en främmande gestalt” (SvPs 322:4).
Hos dig allena, Herre, är ett oförgängligt väsen. Min ande giv det nya liv, som aldrig skall förblomma, fast fält och äng står tomma.
För att få verklig frid måste jag ha gemenskap med den evige Skaparen, Upphovsmannen och Upprätthållaren av allt som finns. Så kan tankar om det sköna men förgängliga jordelivet lyfta min blick mot vår Himmelske Herre; Han som skapat oss till sin avbild för att ge oss evigt liv med Honom. Skaparens gåva till mig är Hans enfödde Son kommen till vår jord för att frälsa oss från synd, död och djävul. Herren har givit oss en trofast Vän från evighetens värld med uppdrag att föra oss från förgänglighet till sitt eviga rike. Det gjorde Sonen genom sin död på korset då han sonade vår synd och skuld för att förena oss med sitt gudomliga, oförgängliga liv som han återfick då Han uppstod den tredje dagen.
Då må förblekna sommarens glans och vissna allt fåfängligt; min vän är min och jag är hans, vårt band är oförgängligt. I paradis han, huld och vis, mig sist skall omplantera, där intet vissnar mera.
Denne Vän möter vi i vår Skapares heliga ord. Där får vi lära känna Frälsaren och ta emot Guds nåd och sanning som för in oss på det Eviga livets väg. I Bibelns ord strömmar Guds Ande emot oss för att ge frid med Gud genom tron på Evangeliet. Så kan tankar om naturens skönhet och förgänglighet mynna ut i bönen: Herre, Giv att jag aktar främst ditt Ord och dina nådesunder. Ty Allt kött är hö och blomstren dö, och tiden allt fördriver. Blott Herrens ord förbliver!
Patrik Toräng
Tillförordnad kyrkoherde i Sankt
Matteus församling, Helsingborg