Betraktelse inför Fjortonde söndagen efter Trefaldighet, av Joacim Brandt Erlandsson
”Ty genom Honom har vi båda i en och samme Ande tillträde till Fadern.” (Ef 2:18).
Kristi hemlighet rymmer en underbar verklighet – att hedningarna i Kristus Jesus och genom Hans evangelium är medarvingar, som i en och samme Ande har tillträde till Fadern.
Av naturen har ingen tillträde till Fadern. ”Det finns ett släkte som förbannar sin far och inte välsignar sin mor, ett släkte som är rent i egna ögon, men som inte har tvättat bort sin smuts” (Ords 30:11f). Här talas om ett släkte, som bryter mot Guds bud, både i vad det gör och vad det inte gör. Samtidigt – mitt i all denna synd – menar det sig vara rent! ”Hur fulla av högmod är inte dess blickar”. Är inte det högmod, att vilja mena att du är ren, när du inte är det? Jesus gör det klart, bortom allt tvivel: ”Allt detta onda kommer inifrån och gör människan oren.” Så förblir den människa oren, som inte får sin smuts borttvättad.
Vilket privilegium, av bara nåd, att blodet på Golgata renar mig. Jag behöver inte bli kvar i mitt självförvållade slaveri. ”Guds barn jag är! Med häpnad jag ännu det säger.” – Tillträde, där inget tillträde gavs, på grund av min synd. Löfte om evigt liv, där inga löften fanns, utan nattsvart himmel. Tillhörighet till Kristi kropp, där jag förut stod utanför, utan hopp och utan Gud. Medarvinge, med löfte om allt det som tillhör Kristus, i stället för egen förtjänst.
Tänk att få vara uppbyggd på en så fast grund som apostlarnas och profeternas, där hörnstenen är Kristus Jesus själv. ”Om Honom vittnar alla profeterna, att var och en som tror på Honom får syndernas förlåtelse genom Hans namn.” Vilken glädje att få samlas till gudstjänst i det namn, som talar om syndernas förlåtelse!
”Jag fattig… värd att förkastas från Ditt ansikte om Du skulle döma mig som mina synder har förtjänat.” Kristus predikar frid för den, som utan Honom aldrig kan bli ren!
Tänk att få ha tillträde till Fadern, genom Kristi blod, att stå som medborgare tillsammans med de heliga. Denna jublande, otaliga skara av alla folkslag har blicken riktad mot något bestämt, till skillnad från dem som står utanför. Med en röst ropar de: ”Frälsningen tillhör vår Gud”. De står inför Lammet, ser på Lammet, talar om Lammet.
… ”två mig, så att jag blir vitare än snö. Låt mig få höra fröjd och glädje” …!