Biskop emeritus Arne Olsson, Missionsprovinsens i Sverige och Finland förste biskop, lämnade sin tjänst för ett år sedan. I ett brev av den 6 mars 2011 skriver han bl.a. följande: ”Mitt i min kropps svaghet har Herren gett mig tid och ork att rensa och gallra något i allt som hopats under årtiondenas lopp. Jag fann ett stencilerat häfte där föredragen från det första stora mötet med Kyrklig Samling från 1958 finns samlade. Jag blev så inspirerad av att få läsa det jag en gång lyssnat till, så jag kunde inte låta bli att sammanfatta en del intryck från mötet.”
Ett stormöte i Uppsala 1958 – och en påminnelse om vår kamp i dag
Jag har förunnats tid att gå igenom pärmar och luntor från min studietid och framöver. Ibland finner jag dokument, som jag nu läser snart femtio år efter min prästvigning. Det sista läsåret på Fjellstedtska skolan i Uppsala deltog jag i det stormöte i Uppsala universitets aula den 25 november 1958, som blev upptakten till Kyrklig Samling. Tidigare under hösten hade kyrkomötets majoritet sagt ja till att öppna prästämbetet för kvinnor.
Veckan efter det mäktiga mötet var det uppsatsskrivning på Fjellstedtska i ring IV. Jag valde ämnet Kvinnliga präster – för och emot. Jag har nu läst uppsatsen på nytt. I avslutningen redogjorde jag för min egen inställning. Min lärare, rektor Georg Landberg, gav mig erkännande för objektiv beskrivning av de båda sidornas argument och ett bra betyg men måste skriva i marginalen: ”Som bekant har rättaren inte samma åsikt”. Även skolans direktor, sedermera ärkebiskopen Ruben Josefsson, gav beska kommentarer till denna samling kring Bibeln och bekännelsen.
Mötet innehöll två föredrag, dels Bo Giertz, Tron på Ordet, tron på Gud, dels Stig Hansson, Trohet mot kyrkan. Dessa följdes av vardera tre anföranden. Dagen inleddes med predikan av Olle Herrlin och avslutades med predikan av Gustaf Adolf Danell. Bland fynden jag gjorde i mina samlingar finns alla dessa stencilerade i ett häfte.
Profetiskt tilltal
Carl Strandberg var en av dem som höll anförande. Nog låg det en profetia i dessa ord:
Genom de motiveringar, som anfördes vid beslutets tillkomst, har man klart visat, att man genom att besluta så som man gjorde, anlagt en helt ny och främmande syn på vad vår kyrka är, på hur hon skall tolka bibeln och bekännelsen över huvud. Frågan om de kvinnliga prästerna är bara en början. Skulle man göra allvar av den grundsyn, som ligger bakom beslutet, och sätta sig ned och med denna grundsyn som mall gå igenom våra bekännelseskrifter, vår kyrkohandbok, vår psalmbok, vår kyrkolag, så skulle man bli tvungen till radikala reformer, ja, helt enkelt att omgestalta vår kyrka och göra henne till något annat än hon varit under hela sin historia. Det är i ljuset av detta man måste se på den aktuella frågan. Då blir den inte den isolerade detaljfråga, som den för många är.
Ja, så blev det. Och omgestaltningen fortsätter.
Tron på Ordet, tron på Gud
Här följer några axplock ur Bo Giertz föredrag:
Där det finns tro på Ordet, där och endast där kan det också finnas en rätt tro på Gud, och där det finns en rätt tro på Gud, där finns det också tro på Bibeln.
Det är inte här bara en strid om den rätta bibeltolkningen. Det gäller själva bibelsynen. Oenigheten råder inte om vad som faktiskt står i Bibeln, utan vilket värde och vilken myndighet man skall tillmäta det, som står där.
Finner man en uppriktig önskan hos en meningsmotståndare att ställa sig under Ordet, att lyssna till det och låta det tala som ett ord från Gud, så måste det också finnas en möjlighet till fortsatt samråd. Har vi en gemensam grund att stå på, borde det finnas möjligheter till saklig och ödmjuk överläggning, där vi alla försöker tränga in i det budskap, som ingen av oss råder över men vi alla är satta att tjäna. Annorlunda förhåller det sig, när själva grundsynen är så olika, att den måste leda till motsatta ståndpunkter. Därför måste vi i dagens läge gå tillbaka till själva grundfrågorna, och påminna om de många stycken i den kristna tron, som våra fäder visste vara fundamentala, men som kommit att ställas i skymundan.
Dit hör sanningen om det oupplösliga sammanhanget mellan tron på Ordet och tron på Gud. Sammanhanget kan i korthet uttryckas så: Ordet ger oss all den kunskap om Gud, som det är möjligt att få i detta livet. Men Ordet ger oss inte bara kunskapen om Gud. Det utför också hans verk. Det skänker ånger och tro. Ordet är det medel genom vilket Gud träder ut ur det halvdunkel, där vi skymtar honom i naturen och samvetet. Genom Ordet gör han sig känd för oss som lagens och evangeliets Herre, som Jesu Kristi Gud och Fader. Ordet är det medel genom vilket Kristus vandrar fram genom världen och alltjämt låter sin röst ljuda. Ordet är Andens eldslåga, som sänker sig ned över våra hjärtan och tänder tron i dem.
Den som har en Gud utan Ordet har ingen Gud, ty den verklige Guden har innefattat hela vårt liv i sitt Ord och avbildat det där, ty han vill inte begripas, inte sökas, inte finnas av oss med all vår diktan och tanke utom i sitt Ord.
Tron på Ordet och viljan att låta det gälla oavkortat skapar en andlig släktskap mellan människor, som ibland vänder upp och ned på alla fack, där vi vanligen försöker stoppa in kyrkliga riktningar. Det som binder oss samman är kyrkans klassiska tro på Guds levande ord. Och eftersom detta inte är en läropunkt bland många andra utan är själva källan, ur vilken all kristen lära och allt kristet liv skall springa fram, så är denna gemenskap grundad just där, där enligt våra bekännelseskrifter all kristen enhet måste ha sin grund. Den som tycker, att den ena bibelsynen kan vara lika god som den andra, kommer aldrig att förstå en sådan endräkt. Annorlunda blir det, om man insett, att troheten mot Ordet är livsvillkoret för kyrkan och att det betyder evangeliets undergång, om man börjar ändra det bibliska budskapet. Då framstår bundsförvantskapet med alla dem, som annars brukar kallas lågkyrkliga, högkyrkliga eller gammalkyrkliga, som den stora förpliktelsen och den stora framtidsmöjligheten i denna tid.
Ingen borde vara blind för att vår kyrka står inför allvarliga prövningar. Vi kan mycket snart få uppleva, att det blåser upp nya stormar kring kyrkans tro. Det kommer då ganska säkert att gälla punkter i trosläran, som rör det centrala evangeliet om frälsningen.
Detta att stå fast vid Guds ord är den ena stora uppgiften för oss i dagens läge. Men vid dess sida står en annan, som inte får glömmas. Guds ord är ju till för att förkunnas, för att ljuda och bäras ut till människorna. Guds ord har blivit till, därför att Gud älskar människorna. Den som älskar Guds ord måste också älska sina medmänniskor, de människor som behöver Guds ord. Det betyder: också de människor, som inte förstår att Ordet är Guds utan sätter sina egna meningar emot det
Troheten mot Guds ord och kärleken till medmänniskorna innebär villighet att lida för sin övertygelse, att tåla förtal och hån, att finna sig i att bli förbigången vid befordran och ändå villigt gå med den andra milen och vända andra kinden till.
Enheten
Domprosten Gustaf Adolf Danell predikade vid den avslutande gudstjänsten i domkyrkan över Ef. 4:1–6, 11–15. Ämnet var Andens enhet genom fridens band. Andens enhet vinnes inte genom en falsk frid, utan genom sanningen och genom kärlek. Han avslutar predikan så:
Vi har samlats här i denna stad och i denna kyrka för att med Guds hjälp återställa, bevara Andens enhet genom fridens band. Vi kämpar inte för att bli tolererade bland de många andra uppfattningarna. Vi kämpar för att Bibeln och bekännelsen, som vi vill hålla fast vid, skall få tillbaka sin plats i hela den svenska kristenheten, i hela Svenska kyrkan. Vi beder om en fullkomlig enhet i den sanna tron, i den rena oförfalskade apostoliska läran, i sanningen, som gäller för alla kristna, ja, för alla människor i alla tider. Må Guds Helige Ande, Sanningens Ande föra oss alla fram till hela sanningen, till den fullkomliga enheten i tron.
Brinnande hjärtan
Det fanns en glöd, en hänförelse på detta möte. Man ville verkligen vara trogen mot Gud och hans Ord. Finns glöden hos oss? Finns viljan hos oss, som vill tro på Gud och som inte vill skilja Gud från Bibeln, att kämpa tillsammans för den tro, som en gång för alla överlämnats åt oss? Har vi kärlek till människorna, som utan Guds ord saknar hopp om frälsning och evig glädje hos Gud? Är vi oeniga om vägen får vi lämna allt gammalt groll och sätta oss ned och fördjupa oss i vad Herren säger i sitt Ord. För människornas skull.
+Arne Olsson
Delar av brevets innehåll har publicerats i Kyrka & Folk, nr 11/2011: Finns glöden hos oss?