Berättelsen om den barmhärtige samariten (13:e söndagen efter Trefaldighet) inleds med att en laglärd som försöker att snärja Jesus frågar: ”Mästare, vad skall jag göra för att få evigt liv?”. I takt med sekulariseringen av västvärlden kan den frågan verka ha tystnat i vårt samhälle – eller i alla fall ha omformats. Vem frågar efter evigt liv idag?
När man pratar om ”liv” handlar det om den enskildes stund på jorden; det handlar om kroppens och psykets utveckling, liksom om samspelet mellan individer i samhället.
I media talar man gärna inspirerat om eventuella möjligheter till ”liv” någon annanstans i universum, medan man med bävan målar upp hotfulla framtidsbilder av en jord som går under om inte människan lägger om sitt liv. Den globala temperaturhöjningen och hemska skogsbränder på många håll aktualiserar klimatfrågan även för den som inte direkt har drabbats påtagligt.
Klimatfrågan är kanske den tydligaste motsvarigheten till den läglärdes fråga om evigt liv. Men det är en helt inomvärldslig fråga. Det handlar endast om att – genom politiska beslut och människors ändrade beteende – återskapa jorden som plats för alla arter under kommande år-millioner.
Vi skall som kristna inte alls förakta klimatfrågan. Människan fick ett särskilt uppdrag som skötare av Guds skapelse, och man kan verkligen fråga sig om vi är goda förvaltare av jorden. Som kristna har vi ett omfattande ansvar för skapelsen – både individuellt och politiskt.
Men även om detta är ett stort och viktigt ansvar, så finns det något som är oändligt mycket viktigare!
I samtalet framhävs Skriftens ord om kärleken till Gud och nästan: Du skall älska Herren din Gud av hela ditt hjärta och av hela din själ och av hela din kraft och av hela ditt förstånd, och din nästa som dig själv (Luk 10:27).
Den kallelsen går före uppdraget att sköta världen. Vi väljer alltid att rädda en enda männsika ur en brinnande gård framför 50 grisar. Det är de flesta ännu överens om, även om någon filosof lyfte just detta exempel som ett dilemma. Att älska sin nästa går före att rädda en fjärilsart från att utdö. Så måste det vara, för människan är skapat till Guds avbild, och denna jord – ja, hela universum – kommer ändå att gå under en dag: himlarna rullas ihop som en bokrulle (Jes 34), innan Gud skapar nya himlar och en ny jord (Jes 65).
Det eviga livet är inte bara en oändlig fortsättning på vår befintliga tillvaro, då människan ständigt närmar sig den ”bästa av världar”, där hon är befriad från allt sådant som tynger henne idag. Den längtan kan ta sig olika uttryck, men den når aldrig sitt mål utan Gud. Det är detta avståndstagande mot Gud som är själva problemet, och det är därför som Gud själv måste skapa en ny plats för den eviga tillvaron, där synden och döden inte alls kan finnas.
Vi skall inte låta frågan om evigt liv tystna i vår samtid. Tvärtom behöver vi själva leva i förväntan och bön om Jesu återkomst, då allt detta skall ske, och vi får låta det bli till en förnyad omsorg om vår nästa så länge världen står. Och när vi hos en annan möter någon form av längtan efter evigt liv, så får vi påminna varandra om att leva med fokus på – inte vad vi skall göra, utan – vad Jesus redan har gjort och vem Han djupast sett är: Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör (Joh 11:25).
Jakob Okkels
Biskopens adjunkt, Kisa