Den stora berättelsen

Bibeln är full av undervisning omkring svaghet och kraft. Den stora kristna berättelsen kunde beskrivas på följande sätt: Människan skapas så att hon är beroende av Gud, hon lever i Guds gemenskap, tar emot hans gåvor och gläder sig i hans kärlek. Sedan strävar hans skapelse efter att bli stark. Att bli som Gud, att se skillnaden mellan gott och ont, är samtidigt en strävan efter en maktposition. Men paradoxalt nog händer två saker i och med syndafallet. För det första blir människan ännu svagare i förhållandet till Gud, hon blir bunden av det onda och börjar aktivt sträva efter det som är fel. Den andra saken som sker är ännu allvarligare. Nämligen människan blir förblindad i relation till sig själv. Hon inser inte längre att hon behöver Gud, hans nåd eller hjälp. Istället skapar hon nya gudar efter sitt eget tycke och dyrkar dem. Dessa gudar hör till skapelsen och ersätter så Skaparen (Rom 1). 

Gud räddar människan genom att bli svag

I sina brev skriver aposteln Paulus mycket om Guds kärleksgärning i Kristus. Detta är också en beskrivning av Gud som kommer till människan i en svaghets skepnad. Vi känner till många av dessa verser. En av de mest berömda är från Filipperbrevet: Han var till i Guds gestalt men räknade inte jämlikheten med Gud som segerbyte, utan utgav sig själv och tog en tjänares gestalt och blev människan lik. När han till det yttre hade blivit som en människa, ödmjukade han sig och blev lydig ända till döden – döden på korset (Fil 2:6-8). Ett annat mycket känt ställe är från Romarbrevet: Det som var omöjligt för lagen, svag som den var genom den köttsliga naturen, det gjorde Gud genom att sända sin egen Son som syndoffer, till det yttre lik en syndig människa. I hans kropp fördömde Gud synden (Rom 8:3-4). Naturligtvis ser vi det här allra klarast när vi läser om hur Jesus är ensam och övergiven av alla, först i Getsemane, sedan på Golgata och till sist i graven. 

Nu, märk väl: Kristus är inte svag. Han tar en tjänares gestalt, han gömmer sig för världen på det här sättet. Tvärtemot är Kristus stark. Han är starkare än synden, döden och djävulen, vilka han besegrar genom sin död. Jesu seger kommer dock genom en synbar förlust emot världen, emot djävulen och emot hans fiender. 

Detta är ett mönster som Jesus lämnade också åt oss. För lärjungen kommer det att gå på samma sätt som för Herren själv (Joh 16:20). Samtidigt uppmanar Jesus ofta sina egna att ta upp korset och följa honom. Korset om något är ett tecken på svaghet och förlust. Det var den antika tidens värsta straff för alla kriminella och upprorsmakare, precis som ett långt fängelsestraff idag. Och om man tänker på detta i termer av svaghet så finns det nog inte något som är svagare än att hänga ensam på ett kors. Detta innebär inte att vi skall plåga oss själva eller isolera oss, men det är ett klart tecken på att livet med Kristus innebär en stor svaghet i denna värld. Detta är fortfarande mycket klart om vi funderar på hurdana förföljelser och strider den kristna kyrkan lider av idag.

Gud räddar sina egna genom svaghet i denna värld

Bibelns bild av kyrkan är en bild som kännetecknas av svaghet. Var inte rädd du lilla hjord (Luk 12:32), säger Jesus. Aposteln förkunnar: När jag kom till er, bröder, var det inte med stor vältalighet eller vishet som jag predikade Guds hemlighet för er (1 Kor 2:1). Det vill säga vi är ett samfund av svaga människor. Denna svaghet syns inte på alla områden i livet. I en och samma församling finns det ju massvis av olika människor med olika öden. Vi bär på svagheter av olika slag, vi frestas av olika synder, vissa av oss blir sjuka, många har problem med familj och släkt, andra verkar inte klara sig i arbetslivet, och så vidare… Det finns mycket av svaghet. Men inte bara det, utan troslivet i sig självt är svagt. Vi är Kristi fångar som han leder i sitt segertåg genom denna värld (1 Kor 2:14). Bilden är tagen ur den romerska kejsarens triumftåg: först åkte kejsaren i sin vagn, efter honom följde de fiender som han segrat över. Det vill säga vi förlorade i kampen mot Kristus, han fångade oss genom evangeliets ord. Han är vårt liv (Gal 2:20). I oss själva är vi dock ännu samtidigt svaga, syndiga, brustna och på många sätt ömkliga varelser. Vår tro är ofta som en rykande veke (Matt 12:20). Ofta verkar det som att vi till det yttre är i ett tillstånd av otro, men samtidigt ber Anden för oss med suckar utan ord (Rom 8). 

Allt detta hör inte bara ihop med att vi människor av naturen är svaga. Det beror inte heller på det att Gud kallar bara svaga människor från denna värld, även om det ofta är en biblisk sanning det också (1 Kor 1). Mycket av det som sker med de kristna i världen handlar om Guds vilja och tillåtelse. Av en orsak som vi inte förstår verkar Gud på ett sätt som vi inte begriper. Till exempel Paulus som var en extremt begåvad ung man och väl respekterad, blev kallad till hans apostel och förföljd i hela den antika världen. David som var en stor kung var ofta ner på sina knän och bekände: av synd är jag född (Ps 51). Den syriska stora generalen Naaman måste genomgå spetälskan, Johannes döparen det karga livet i öknen och så vidare. Det är omöjligt att räkna upp alla dessa förebilder. Samma sak fortsätter än idag, ofta är de stora namnen i kristendomens historia människor som genomgått fruktansvärda lidanden. Ofta har många lidande kristna ändå varit på ett speciellt sätt de mest välsignade kristna. Det finns en hemlighet här, Gud är inte långt ifrån dem som lider. 

Kraften i församlingen eller kyrkan

Vi föds in i en viss slags kultur med olika förutsättningar. Här i Norden är vi vana vid att kyrkan är stor. Det beror till stor del på att staten och kyrkan samarbetat på många sätt. Kyrkan har varit en del av staten och kulturen. Kyrkohistoriskt är det möjligt att diskutera ifall detta var det enda sättet som det kunde ha hänt på. Det som dock är ett faktum är att i och med samhällets avkristning förändras också kyrkans roll. Kyrkan håller på att bli mindre hela tiden. Religion i allmänhet har en förhållandevis stark position i samhället, men till stor del är det inte kristen tro som är aktuellt. Vi är sakta men säkert på väg mot urkyrkans tillstånd. Detta kan man sedan klaga över, spekulera ifall det finns andra möjligheter och hur det går i praktiken. Dock måste vi samtidigt också se att det finns vissa välsignelser med detta. När samhället förändras, förändras också vår roll som kyrka och församling. Jag tänker att här finns en möjlighet för oss att återupptäcka kyrkans sanna styrka.

Den tidiga kyrkan växte upp i mitten av en hednisk värld. Den var antastad av både den tidens religiösa människor (en del judar och anhängare av andra religioner) och av så kallade världsliga människor (främst Romarrikets medborgare och styrande). Jesus själv talar mycket om makt och svaghet under sin vandring. Att han inte kom med maktanspråk visar till exempel det att han inte tog emot hela världen av djävulen (Matt 4) och att han gång på gång vägrade bli kung. Samma princip gäller hans kyrka. När man läser Nya testamentet så finns det förstås flera ord på grekiska som är frekvent återkommande. Ett av dem är grekiskans dynamis, det vill säga kraft (jämför svenskans dynamit). Det är en intressant läsning när man börjar reda ut var detta dynamis används. Det används nämligen bara en gång i församlingssammanhang, när det står skrivet: 

Se, jag har ställt en dörr öppen för dig som ingen kan stänga, för din kraft är liten och du har hållit fast vid mitt ord och inte förnekat mitt namn (Upp 3:8).

Kyrkans kraft finns inte i oss själva. Det är en Guds gåva till oss i evangeliets ord. Kraften finns alltså inte i oss, men den finns nog hos oss genom Ordet och sakramenten. Evangeliets ord är ett ord som frälser: 

Jag skäms inte för evangeliet. Det är en Guds kraft till frälsning för var och en som tror (Rom 1:16).

Evangeliet är kanske inte en sådan kraft som vi tänker på, när vi tänker på kraft först och främst. Vi tänker ju ofta på makten att bestämma, att försvara sig själv och att ta till oss det vi behöver, när vi tänker på kraft. Evangeliet är något större, det är en kraft som ger oss evigt liv. Syndernas förlåtelse, Guds barnaskap och en evighet i himmelen är något som ingen människa kan bestämma att skaffa. Därför gråter också Johannes så bittert i Uppenbarelseboken för ingen har makten att bryta sigillen som innebär evig frälsning. Gråten tar snabbt slut när han ser Guds lamm som är värdigt att öppna bokrullen. 

Därför kommer församlingen här på jorden i en position som är både obehaglig och härlig på samma gång. Å ena sidan är vi här i ett tillstånd av kamp, lidande och besvär. Å andra sidan har vi evangeliets ord och det säkra löftet om evigt liv och salighet. Vi är alltså delaktiga av det största möjliga undret här på jorden och får glädja oss av det. Samtidigt tar Gud inte bort lidandet. Ofta svarar Gud till oss som kyrka på samma sätt han svarar åt oss som individer: Min nåd är nog för dig, för min kraft fullkomnas i svaghet (2 Kor 12:9).

Tillsammans med aposteln får vi konstatera: O vilket djup av rikedom och vishet och kunskap hos Gud! Hur outgrundliga är inte hans domar, hur ofattbara hans vägar! Vem har förstått Herrens sinne?  Eller vem har varit hans rådgivare? Eller vem har gett honom något först så att han måste betala igen? Av honom, genom honom och till honom är allting. Hans är äran i evighet. Amen (Rom 11:34-36).

Av Sebastian Grünbaum, Finska Missionsstiftet