I Bibeln ges oss budskapet att Gud är beredd att förlåta vår synd. På Sinai fick Mose veta att Gud är barmhärtig och nådig, sen till vrede (2 Mos. 34:6). Därför sände Gud till slut sin Son till oss. Paulus konstaterar att Jesus utlämnades för våra synders skull och uppväcktes för vår rättfärdiggörelses skull (Rom. 4:25). Detta är vår stora tröst.
Jesus gav kyrkan uppdraget att förmedla det gudomliga budskapet om förlåtelse. När han efter sin uppståndelse mötte sina apostlar, gav han dem uppdraget: Om ni förlåter någon hans synder så är de förlåtna, och om ni binder någon i hans synder så är han bunden (Joh. 20:23). Motsvarande auktoritet hade Jesus tidigare gett Petrus, och han kallade det då himmelrikets nycklar som skall användas för att ‘lösa’ och ‘binda’ (Matt. 16:19).
Uppdraget gäller alltså inte bara att förlåta synder, utan också att ‘binda’ människor i deras synd, att vägra dem förlåtelse, om så skulle bli nödvändigt. Det blir en jordisk motsvarighet till Jesu varning inför den slutliga domen, då somliga får höra: Kom, ni min Fars välsignade, andra däremot: Gå bort från mig, ni förbannade (Matt. 25). I många av liknelserna hamnar några utanför, där de skall gråta och gnissla tänder.
I Matteusevangeliet kap. 18 ger Jesus anvisningar om hur det skall vara bland oss kristna. Där finns liknelsen om den obarmhärtige tjänaren. Han får först sin skuld efterskänkt. Men när han vägrar att efterskänka en långt mindre skuld åt en medtjänare, förverkar han den nåd han hade fått.
Där beskrivs också hur det skall gå till då någon har syndat. Om din broder har syndat, så gå och ställ honom till svars enskilt, er emellan. Lyssnar han på dig så har du vunnit din broder. Men om han inte lyssnar, ta då med dig en eller två andra, för att varje sak ska avgöras efter två eller tre vittnens ord. Lyssnar han inte till dem, så säg det till församlingen. Och lyssnar han inte heller till församlingen, då ska han vara för dig som en hedning och tullindrivare (Matt. 18:15-17).
Försoning i församlingen
Jesus betonar ofta att en kristen skall leva i frid med sina medmänniskor. Församlingen skall präglas av gemenskap och försoning. I Bergspredikan ger han den tydliga regeln: Om du bär fram din gåva till altaret och där kommer ihåg att din broder har något emot dig, så lämna din gåva framför altaret och gå först och försona dig med din broder (Matt. 5:23-24).
I Nya testamentet finns exempel på vad detta kan leda till. Tydligast är behandlingen av en man i Korint som levt i sådan sexuell omoral som man inte ens hittar bland hedningarna. Församlingen fick av Paulus uppmaningen: När ni är samlade och min ande är hos er med vår Herre Jesu makt, ska den mannen överlämnas åt Satan till köttets fördärv (1 Kor. 5:4-5). Att överlämnas åt Satan betyder att ställas utanför den gemenskap där Jesus är Herre.
Timoteus får veta att Paulus vid annat tillfälle har handlat på motsvarande sätt med Hymeneus och Alexander, som jag har överlämnat åt Satan för att de ska tuktas så att de inte hädar (1 Tim. 1:20).
Bindenyckeln används inte bara när det gäller moralisk synd, utan också mot dem som kommer med falsk lära. I Galaterbrevet fäller Paulus den stränga domen: Om någon ger er ett annat evangelium än det ni har tagit emot, så ska han vara under förbannelse (Gal. 1:9).
I sitt andra brev ger Johannes uppmaningen att om någon kommer med falsk lära, ska ni inte ta emot honom i ert hem eller hälsa honom välkommen (2 Joh. v. 10).
För att inse allvaret
Avsikten med att avstänga från församlingens gemenskap, att använda bindenyckeln, är dock inte att slutligt döma medkristna, utan att få dem att inse allvaret i vad de gjort. I fallet i Korint anger Paulus tydligt avsikten: mannen skall överlämnas åt Satan till köttets fördärv för att anden ska bli frälst på Herrens dag (1 Kor. 5:5).
Tydligen insåg mannen sitt ansvar, för med tiden kunde Paulus ge uppmaningen: Det räcker med det straff han har fått av de flesta. Nu får ni i stället förlåta och trösta honom så att han inte går under i sin djupa sorg. Därför uppmanar jag er att bemöta honom med kärlek (2 Kor. 2:6-8).
Johannes anger samma grundhållning i mötet med syndare: Om någon ser sin broder begå en synd som inte leder till döden, då ska han be och Gud ska ge honom liv (1 Joh. 5:16).
I kyrkan
kom bindenyckeln att användas i en botdisciplin, som ibland var mycket sträng. Människor som hade syndat eller inte stått fast vid sin tro, avstängdes från församlingens gemenskap.
Detta kom att prägla utformningen av Fastan, som blev kyrkoårets tid för bot. På Askonsdagen ströddes aska över dem som ålagts bot. Om de fullgjort sin bot, förklarades de rena på Skärtorsdagen (skär betyder ju ren), och fick åter ta emot nattvarden. Med tiden blev dock Fastan en allmän bottid så att alla tecknades med aska, men med fortsatt tillträde till nattvarden.
Ordningen med kyrkotukt, ‘bann’, behölls vid reformationen. I sin Kyrkoordning 1572 skriver Laurentius Petri att bann är inte människostadga, utan Kristus har det själv stiftat och insatt, såsom man må se Matt. 18, vilket ock Apostlarna har brukat, och befallt att bruka.
I 1686 års kyrkolag finns bestämmelser om bann. Om en syndare inte vill bättra sig kan biskop och konsistorium avstänga honom eller henne från nattvarden, eller i värsta fall utesluta den som är obotfärdig från kyrkan.
I efterföljd till denna vår gamla kyrkolag har Missionsprovinsens provinsordning, i 4 kap. 8 §, bestämmelsen att konsistoriet kan utesluta någon ur en koinonia eller för viss tid avstänga från kommunion.
+Göran Beijer