Man kan bara önska att kyrkan verkligen vill och kan förmedla det tidlösa budskapet om hoppet i Jesus Kristus också till de yngre generationerna, skriver Anders Alapää i en artikel i Göteborgs Stifts-Tidning (nr 1/2024). Önskan bottnar i den kristna tron, t ex i löftet som gavs på pingstdagen utifrån förkunnelsen av omvändelse och syndernas förlåtelse i Jesu Kristi namn: Löftet gäller er och era barn och alla dem som är långt borta, alla som Herren vår Gud kallar (Apg 2:39). 

Sociologiskt sett talar vi om tre olika epoker – generation X (1965–1979), Y (1980–1994) och Z (1995–2010). 

Generation X har genomgått den revolutionerande transformationen från analogt till digitalt, som resulterat i att de varmt välkomnar ny teknologi och förändringar i stort. De refererar till TV och populärkultur. Generellt anses generationen vara självständig, flexibel, och skeptisk mot auktoriteter men med stor tillit till sig själva.

Generation Y utmärks av ett liv med mobiltelefoni, persondatorer och internet. Kännetecken är att de är medvetna och rastlösa men utan konsekvenstänk. Passionen styr deras liv och är avgörande för beslut som tas. Det är en krävande och kräsen generation men också ambitiös och kreativ.

Generation Z är den första generationen som vuxit upp med mobiler och ständig tillgång till snabbt internet. Man kännetecknas av att en stor mängd tid ägnas åt bland annat sociala medier, datorspel och anses ha en stark etisk känsla som inte är påverkad av sociala och hälsomässiga problem. Generationen värderar mångfald högt – inklusive sexuell och etnisk mångfald – och är både socialt tolerant och miljömedveten.

Finns det någon framtid för X-, Y- och Z-generationerna? Anders Alapää, präst i Korpilombolo gudstjänstgemenskap, reflekterar över grundvalen för mänskligt hopp.

Generation Z och framtidstron

I spåren av pandemin, krigen och den ekonomiska krisen tycks framtidstron vara svag inom den genereration av svenskar som föddes under åren kring millennieskiftet. De är födda under åren 1995-2010 och har fått namnet Generation Z.

Karlstads stift rapporterar på sin nyhetssida om flera undersökningar, som visar på bristande framtidstro inom Generation Z. Stiftet redovisar en undersökning gjord av Ungdomsbarometern, som tillfrågat 16 000 unga i åldrarna 15 till 24 år om deras syn på framtiden. Dessa unga såg ingen ljusnande framtid, utan tvärtom svarade en majoritet, 53 procent, att de trodde att deras generation skulle få det sämre än tidigare generationer. En annan enkät, gjord av Kairos Future, visar också på en vikande framtidstro. Bland de tillfrågade såg 24 procent sitt liv som meningslöst. Bland männen är denna siffra ännu högre. Mer än var tredje man som tillfrågades såg sitt liv som meningslöst. Detta är en dramatisk ökning i jämförelse med 20 år tillbaka i tiden (år 2003), då sex procent av de unga såg sitt liv som meningslöst. Dessa nedslående siffror redovisas i artikeln ”Födelseåret styr dina värderingar”.

Generation Z tycks också dela de dystra framtidsutsikterna med den föregående generationen, Generation Y. Det är de svenskar som föddes under åren 1980-94. Eftersom Generation Y inträdde i vuxenlivet under åren omkring millenieskiftet har dessa ofta kallats the millenials. På senare år har man i olika länder rapporterat om att dessa ”millenials” eller Generation Y riskerar att bli den första generationen, som får det sämre än sina föräldrars generation. Det är en slående skillnad i jämförelse med tidigare generationer, de som föddes och växte upp under åren efter andra världskrigets slut. Från krigsslutet och fram till 1980-talet, eller åtminstone fram till oljekrisen 1973, tycktes allt bara bli bättre och bättre. Man kunde vänja sig vid en levnadsstandard som tidigare generationer knappt kunnat drömma om. Samtidigt var efterkrigstiden en tid av stark sekularisering. Kyrkan och den kristna tron tycktes inte ha någon plats i det nästan utopiska nya samhälle, som tog form under decennierna efter kriget. Samtidigt som kristendomen marginaliserades skedde också en invändig nedmontering av det andliga arvet inom Svenska kyrkan från 1950-talet och framåt med en allt radikalare liberalisering. Efterkrigstiden beskrivs som en ”människorikets skördetid” i en bok om Bo Giertz, ”Talet om korset – Guds kraft”. Där summerar den ​​småländske prästen Christian Braw samhällsbygget under efterkrigstidens tillväxtår: ”Nu skulle det rättvisa, fullkomliga samhället byggas – utan kyrka och tro. Det fanns ingen plats för kristenheten, utom möjligen i privatlivet.”

Det är förvisso ingen nyhet, utan snarare en gammal beprövad sanning, att goda tider inte sällan också är avfallstider. Detta skildras i en gammal sång från väckelsetiden ur den rosenianska sångsamlingen Lova Herren. Sången ”Från en klippspets bland de helga bergen” är skriven år 1889 av Betty K. Jansson, en lärarinna vid Åmåls slöjdskola. Hon skildrar målande de kristnas pilgrimsvandring på väg mot himlen. En av verserna skildrar de goda och lätta tiderna i livet, då inte så få överger sin kristna tro:

Genom leende och väna nejder

Såg jag skaran tåga någon gång.

Där vid vägen lågo kors och biblar,

Och där ljöd en dyster sorgesång

Om de arma, som i anden börjat

Men i köttet slutat ha sin färd.

Dessa såg jag såsom slavar drivas

Grymt av fursten ifrån mörkrets värld.

(gamla Lova Herren 210:5)

Detta kunde vara en beskrivning av efterkrigstidens Sverige. Den ekonomiska tillväxten med det materiella välståndet skapade dock inget lyckorike. Inte heller 2000-talets tekniska utveckling med digitalisering och globalisering har gjort Generationerna Y och Z lyckligare än tidigare generationer, att döma av undersökningarna. Människoriket, som först tedde sig så inbjudande, hade en djup skuggsida! Allvarligast är ändå att de breda folklagren tappade bort sitt kristna arv med det hopp det gav.

Nu när rekordåren för svensk ekonomi ligger långt bakom oss, och de ekonomiska utsikterna ser dystra ut, finns det ändå ingen anledning för de kristna att sjunka ner i den allmänna pessimismen inför framtiden. Tvärtom kanske vi till och med vågar glädja oss över att ”människorikets skördetid” går mot sitt slut med de nya, svårare tiderna. Än är det för tidigt att förkunna människorikets fall, men kanske kan vi nu tala om en ”människorikets höst”? Också den tiden kommer dock, när de kristna får jubla över människorikets slutgiltiga fall.

Också kristna kan bekymra sig över tillgången på läkarvård och hemtjänst för dem själva eller deras föräldrar, den dag de behöver det, eller tillgången på utbildade lärare i skolan för deras barn, för att inte tala om narkotikamissbruket och gängbrottsligheten, som plågar det svenska samhället. Samtidigt vet vi att vårt framtidshopp inte beror på ekonomiska konjunkturer eller världspolitikens allt mer dramatiska och överraskande vändningar. Vårt kristna hopp är ju inte inomvärldsligt utan står till evigheten hos Gud. Betty Jansson skildrar målet för de kristnas pilgrimsfärd i medgång och motgång:

Från en klippspets bland de helga bergen

Såg jag upp igenom brustna skyn:

Hela pilgrimsskaran var i himlen,

Vilken tavla för min häpna syn!

Ingen ängels tunga mäktar tolka

På ett jordiskt språk, vad där jag såg.

Lovsångshymnen sjöngs av millioner

Mäktigt såsom havets stora våg.

(gamla Lova Herren 210:7)

Så kunde en lärarinna i Åmål uttrycka sitt kristna hopp mot slutet av 1800-talet, men det är denna framtid och detta hopp som öppnar sig i Jesus Kristus, oavsett om vi är födda före kriget, om vi tillhör efterkrigstidens stora barnkullar eller någon av generationerna X, Y eller Z. Man kan bara önska att kyrkan verkligen vill och kan förmedla det tidlösa budskapet om hoppet i Jesus Kristus också till de yngre generationerna. När vi nu observerat den tilltagande hopplösheten bland de yngre generationerna följer uppgiften att förmedla det kristna hoppet till dessa. Detta förutsätter dock att vi för egen del upptäckt det kristna trosarvet och lever av det.